Nattligt möte med Micke räv

I lördags kväll var jag och husse med om rena rama Micke och Molle-äventyret.

Hela familjen inklusive lilla jag hade packat oss in i bilen för en tvåtimmarsresa  ner till Lund. Där hälsade vi på Mattes stora valp Klara. Hon hade fyllt år för en hel månad sedan men inte kunnat bli grattad förrän nu. Matte hade ordnat med ett helt popup-kalas. Mat och efterrätt var redan förberett hemifrån. En riktig liten fest skulle det bli.

Medan de andra åkte till affären för lite shopping tog husse med mig ut på en promenad för att jag skulle få samla mig lite efter resan. En bro ledde oss över en stor väg med en massa bilar och fram till ett område som hette Sankt Hans backar. Nu är ju husse lite tokig av sig. Vi har ju gått mörkerpromenader hemma i skogen också. Vi tycker det är lite spännande mysigt husse och jag. Så, i stället för att hålla sig nere kring de belysta cykelbanorna valde husse att ta mig upp till det nattmörka gångstråken uppe kring toppen av backarna. Nu blir ju nattmörkret i stora Lund inte så kolsvart ändå. Med mulet väder och stadens alla ljus omkring oss så kunde även husse skönja en del, och med tiden blir ju ögonen mer vana vid mörkret.

Att han inte har synen med sig som jag, det blev jag varse efter en rätt kort bit där uppe i mörkret. I en liten glänta strax framför oss upptäckte jag en filur som jag aldrig har träffat på förut. Husse bannade mig att inte dra i kopplet för att springa mot haren som han tyckte sig se stående på bakbenen i mörkret. Strax skönk den ihop och ilade undan in i skuggorna bakom buskarna och vi kunde fortsätta. Nu var jag lite uppspelt och alert, min vaksamhet var väckt. Efter något hundratal meter kände jag att vi var iakttagna av någon. Jag gnydde lite för att varsko husse men han tog ingen riktig notis om det. När vi fortsatte upp mot de öppna ytorna närmare toppen visste jag redan att vi var förföljda. Husse hade bara inte förstått det än. Det var en riktig smygare vi hade i hälarna. Jag gnydde och pep lite igen, stannade och vände mig om. När husse märkte att jag hade stannat bakom honom stannade även han och såg sig om. Äntligen såg jag att han fattade. Vi hade varit förföljda av den där smygaren en god bit redan. Den hade stannat bara fem meter bakom oss, men när husse vände sig om vände den smidigt ut mot vänster och satte sig på lite mer behörigt avstånd men ändå inte mer än tio meter bort. När husse såg den låga profilen med den långa, yviga svansen rakt ut utbrast han ”En räv, Lazer vi har en räv efter oss!”. En räv? Det var som en hund men ändå ingen hund som jag ville leka med. Jag kände själv att de där fem till tio metrarna var en lagom marginal. Det var ingen orsak att dra i kopplet för att komma närmare.

Mörkt som ”rena natta”, men där borta anar man räven som slagit sig till ro på säkert avstånd. Med respekt och nyfikenhet iakttog vi varandra.

Vi gick försiktigt en bit igen och genast satte även räven fart, gled snabbt in till det där femmetersavståndet snett bakom oss så länge vi var i rörelse. Medan vi gick på gången tassade den tyst på i gräset. Så fort vi stannade gjorde den en lov utåt för att sätta sig ner tio meter bakom oss. Ute i det öppna kunde husse se räven tydligare och försökte ta lite bilder. De blev ju lite som de blev. Blixten var inte till någon hjälp då den slog i den disiga luften i stället.

Här ser man tydligt den vita hakan och bringan, de svarttoppade öronen, de mörka benen och den vita svanstippen.

Efter en stund kom vi fram till ett ställe där en stig ledde ner till upplysta cykelbanor. Vi gick ner där i hopp om att få lite mer ljus på vår följeslagare. Den lätta finten gick den sluga lilla räven inte på utan vi såg bara silhuetten av den passera förbi uppe vid stigen där vi hade vikt av. Då gick vi tillbaka upp i mörkret och fullbordade vår promenad till vår utgångspunkt, hela tiden förföljda av Micke som hade väntat på oss där uppe i mörkret. Ja, husse var inte helt säker på om det skulle vara Mickel eller Mickelina så det fick bli Micke. Däremot trodde han att det lutade åt att det var en rävhona som hade kärat ner sig i mig. Han tetades sedan med mig hela kvällen för att ”Mickelina” hade varit så förtjust i mig att hon inte kunde slita sig. ”Inte undra på” tyckte husse, ”när du var liten såg du ut som en rävunge själv”.
Tja, räven verkade i alla fall väldigt spännande och stilig, så det påhoppet får väl vara OK i dag då.

Vem har sagt att man måste ut i skogen för att få naturupplevelser?

Moff på er i novembermörkret!

Bookmark(0)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *