Ursäkta, det kom lite av sig efter att husse och matte kom hem från sin skidresa. Jag skyller på min skrivmaskin, han har haft ”så mycket med jobbet” på sistone som han säger, vad det nu kan betyda. Som tur är har han kunnat jobba rätt mycket hemifrån för jag har suttit som ett plåster på honom så snart jag har haft möjlighet, speciellt första veckan. Det har känts bra, riktigt bra. Det är svårt att förklara men jag förstod knappt hur mycket jag hade saknat dem förrän de kom hem och jag har känt att jag har haft lite att ta ifatt.
Det sprider sig en rastlöshet i mig. Ute har det doftat väldigt speciellt på sistone, både i luften och särskilt när vi har promenerat genom byn har jag fått rejäla doser av den där doften längs vägen. Under de promenaderna har jag blivit alldeles ”hyper” och nosen har gått som en skenande dammsugare för att försöka lukta upp så mycket som möjligt av den. Husse och matte har väl inte riktigt gillat att jag har farit runt så pass i kopplet så lite besvärligt har det blivit på det viset.
Den där hyperaktiva känslan har krupit på mig ibland på kvällarna också när jag har nästan stressat husse och matte att leka med mig med extra häftiga rörelser, lite extra uppspärrade ögon och ögonvitor som snarare varit ögonrödor. Till slut har jag gärna velat kramas lite. Husse och matte kramas, det har jag sett, men när jag försöker krama deras arm till exempel med mina framben och ställa mig upp mot dem så har de inte alls tyckt att det har varit någon bra idé. Då har de raskt slutat leken eller kelet och så blev det inget mer med den delen.
Husse tror att en tik kan ha löpt här i vår närhet. Jag vet inte men kanske är det lite vår i luften ändå? 🙂
Kram på er!
