Våren var nästan här och så lagom till påsk slog ju kung Bore åter till. Det kom så pass mycket snö att husse tog fram skidorna igen som ju egentligen hade gjort sitt för den här säsongen. Sedan spårade han upp en slinga på fotbollsplanen bakom huset där han åkte runt, runt, runt tills man blev yr i bollen bara av att titta på honom. Lite jobbigt var det att jag inte fick vara med utan fick vara hemma i trädgården och bara titta på när han lekte för sig själv där ute. Jag ville ju också få släppa loss och rusa och rasa av mig.
Efter ett tag försökte jag uppmärksamma honom på hans misstag. ”Husse, du glömde ju mig här borta!” ropade jag. På lapphundska blir det en serie korta och rätt gälla skall. Stollen bara hyssjade åt mig. Efter att han gjort ytterligare ett par varv kunde jag inte hålla tillbaka utan sträckte nosen mot skyn och brast ut i ett vemodigt ”Jag är en ensam stackars bortglömd lapphunds”-yl.
Efter en oändlig massa hasande runt där ute tog han så äntligen av sig skidorna och lämnade över dem till matte. Medan hon åkte runt ett tag tog husse på mig min sele och lina. Nu äntligen skulle det bli min tur att ha lite skoj tänkte jag.
Jo, det kunde jag ju hoppas! Det började som när jag springer med matte, de knöt fast linan runt mattes midja medan hon stod kvar på skidorna. Samtidigt höll husse mig i kopplet för att jag inte skulle börja springa runt matte och trassla till allting. Själv hade hon ju händerna fulla med stavarna och kunde inte styra mig med linan.
”Så, nu drar vi” sa husse och jag började springa med honom medan matte skidade på bakom mig. Det var bara det att jag kände mig lite lurad, lite som förstecyklisten på en tandemcykel: Känslan var att matte åkte snålskjuts där bak och lät mig göra grovjobbet. Efter ett knappt halvt varv, lite drygt tvåhundra meter var jag rätt slut redan och husse kopplade loss mig igen. Det var roligt men tufft, jag kände mig både trött och stark på en gång. Det var nog en liten utmaning för oss båda: Jag fick prova att dra lite och matte fick prova att tolka. Det var nog inte så lätt för henne heller, jag hörde henne ropa ”Oj!” några gånger när jag ryckte lite. Jag tror nog ändå att jag föredrar att springa tillsammans med dem när de inte har brädor på fötterna, det går lite fortare då 🙂
Pust och moff på er!
