Det bästa jag vet näst köttbullar är att leka. Leken kan skilja sig rätt ordentligt åt beroende på vem lekkamraten är. I helgen hade vi småbarnsbesök här hemma. Två små kusinvalpar till Elio var här, nyfikna små rackare. Haylie, den lite äldre lockade på mig med skräckblandad förtjusning men smet alltid upp i soffan eller fåtöljen där jag inte får vara utan filt, innan hon bussade mig på lillsyrran Nova i stället. Henne svansade jag efter hela tiden och slickade i örat, en rätt beskedlig katt-och-råttajakt i gåfart.
Det enda som kunde ha gjort mig ännu mer förtjust i henne hade varit om hon varit insmord i leverpastej. Nu matade hon mig i alla fall med bulle så det får väl vara gott nog.
…ja, och så slank det visst ner ett neongrönt sugrör också. Det upptäckte husse och matte när de skulle plocka upp efter mig på promenaden dagen efter.
På morgonpromenaden dagen efter den beskedliga småbarnsleken blev det dags för den andra ytterligheten. När vi var nästan hemma igen fick jag upp ett bekant spår. Husse, som hade sett något som jag inte hade, lät mig villigt följa spåret över en parkeringsplats mot fotbollsplanen bakom vårt hus. Spåret var purfärskt och eggande bekant, och när vi vek runt ett stakethörn såg jag vem det var: Marcus, bearded collien från tvärs över gatan. Jag blev heltokig av leklust och när Marcus kom stormande släppte husse mig också. Så här efteråt har jag insett att det nog inte bara var för att jag skulle kunna leka fritt utan för att jag skulle ha en chans att parera attacken. ”Hurra, fri lek!!!” blev raskt ”Ajjjj, pip, gny och gnäll!!!” Marcus höll inte in det minsta utan sprang som vanligt rakt över mig. Plötsligt mindes jag varför jag börjat tänka på honom som ”Mördar-Marcus”! Han var helt utan pardon. Efter att jag helt enkelt fått stryk efter noter redan under inledningsronden i vad som borde ha varit en stunds lek satte jag mig i stället tätt bakom husse och tittade på Mördar-Marcus mellan husses ben, allt medan Mördar-Marcus husse kopplade honom och lugnade ner honom. Det där gick inte riktigt som någon av oss hade tänkt tror jag.
Senare samma dag blev det till att hoppa in i den förhatliga buren i bilen. Resmålet var dock inte alls förhatligt! Vämöparkens hundrastgård. Vi hade tur, där fanns redan en lagom stor voffsing som hette Raja (Mangoraja), en korsning mellan whippet och mastiff. Ett snabbt muskelpaket helt enkelt.
Hon var bara åtta månader och därmed precis lika pigg på lek som jag var. Här landade pendeln mitt mellan ytterligheterna på ”lagom”. Vi var jämnstora, jämnstarka och jämnsnabba. Ja. det sista tror jag i alla fall, ibland vred hon på huvudet som för att kolla om jag fortfarande hängde med.
Lika barn leka bäst. Husse lär inte låta mig leka med Mördar-Marcus mer. (Tack!) Däremot verkade husse och matte vara glada över att jag var så mild och försiktig med småbarnen. Roligast var det ändå att få leka på lika villkor med Raja 🙂
Ha det gott, hopp och lek!
