Skumlek och mörkerspel

Härom kvällen ville husse överraska mig med lite lek med en kompis, så han tog med mig ut till den stora grusplanen bakom huset och började kasta boll. Ja, husse är ju en kompis han också, så det var väl det han menade tänkte jag och sprang glatt för att hämta bollen. När jag sprang tillbaka till husse fick jag dock se vem det var jag skulle få leka med. Husse hade stämt träff med Markus, den lapphundsmanglande bearded collien några hus bort som nu kom lufsande med sin matte bakom ryggen på husse.

Markus såg inte så stor ut som jag mindes honom. Först tänkte jag att det var för att jag hade vuxit så mycket, men det var nog mest för att hans matte hade trimmat honom. Visst hade jag vuxit sedan senast för någon månad sedan men inte tillräckligt. Det tog bara ett par skuttiga utfall innan jag var fullt påmind om mitt underläge och att mina anfall måste kopplas ihop med snabb reträtt och oväntade undanmanövrar. Jag kom på en snygg en där jag kastar mig på rygg som i undergivenhet men fortsätter i en snabb sidorullning för att komma upp i ett tjuvnyp lite underifrån följt av en snabb flykt utom räckhåll, gärna med svansen gömd på vägen.

Det blev rätt snabbt mörkt så husse tyckte det var bra att bryta efter en  stund. Jag var rätt slut och mörbultad redan så det hade jag inget emot heller.

I höstmörkret gömmer det sig många spännande saker. På vägen in efter leken började det trumpeta uppe från den mörka himlen. Det var flyttande gäss sa husse. Jag undrar om de trumpetade för att hålla ihop flocken eller om det var för att locka upp andra gäss som skulle hoppa på samma flyg söderut? Det var en lite melankolisk klang i de trumpeterna.

Tut på er!