Hysteriskt i holken

Vi har haft fullt med gäster i våra fågelholkar i år. Det har varit både flugsnappare och rödstjärtar säger husse och matte. Jag vet inte så noga, bara att de är för små och aldrig sitter på jakthöjd som koltrastarna gör. Koltrastarna är roliga, de flaxar iväg så raskt när jag rusar in och skrämmer ut dem ur buskarna. De där småfåglarna sitter hellre uppe i träden och jagar småknytt än leker med mig, inget roliga alls.

Kom igen nu små fjäderbollar! Trilla er ner hit en stund så vi kan ha lite skoj!

De har hur som helst flugit ut och in i holkarna med en väldig frenesi i några veckor nu. Det har sjungts och kvittrats för att ibland om man kommer besvärligt nära någon holk pipits varnande. De senaste dagarna har det dock börjat hända något. De har börjat pipa en massa så fort jag visar mig ute. De gillar mig uppenbarligen inte längre, trots att jag aldrig har busat med dem. Det är inte bara mig de skriker på. Det kan vara husse, matte eller till och med grannens små oskyldiga kissemissar. Ja, speciellt dem skulle jag nästan vilja säga. I dag har de varit extra ihärdiga och högljudda och framåt kvällningen förstod vi vad det var: Deras små fågelvalpar har dykt upp utanför holkarna och flygtränar för glatta livet i små flyghopp, lite som dåligt slagna badmintonbollar. En av dem, med tydligt röd stjärt (kanske märkt av ett badmintonrack?), tog sig ett par meter från björken framför huset och landade utan att ha någon större kontroll  på den branta delen av hustaket. Där lyckades han klamra sig fast vid en takpanna utan att trilla av innan han till sist lyckades pallra sig in till fönsterbrädan. Tur för den, otur för grannkatten.

Här sitter den lille gynnaren och funderar nog på hur i hela friden han ska göra hoppet tillbaka till björken. Lite svindel kan han nog tänkas ha också. Det är långt dit ner.

Husse säger att jag inte ska oroa mig, om bara ett par dagar kommer det att bli mycket tystare på de små befjädrade mistlurarna och mina pipkänsliga öron kan få vila lite. Så snart fjäderbollarna har lärt sig flyga ordentligt kommer de att sprida ut sig mer i omgivningen, klara sig bättre själva och föräldrarna kan lugna ner sig. Det låter lite som när tvåbeningsvalpen Jacob tog studenten förra veckan ju. Jag har alltså just bevittnat utsparken ur fågelholkarna.
Jag undrar om det inte kommer att kännas lite tomt då i alla fall.

Med öron känsliga för pip… Man ska vara rejält slut om man ska kunna sova när det skriks från äppelträdet strax intill.

Moff och pip på er!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *