Kennelträff, vilken fullträff

Den här helgen har bjudit på en riktig roadtrip och den som vet hur jag känner för att åka bil förstår att det inte var helt rakt igenom angenämt. Egentligen började obehaget redan i torsdags kväll med kloklippning och som grädde på moset en dusch! För en tvåbening är det inget märkvärdigt att duscha eftersom de inte har någon päls, men för en lapphund handlar det om att duscha med kläderna på, inklusive full vintermundering. Det tar ett tag innan det tränger igenom men också en väldig tid innan det torkat igen, oavsett hur mycket man frotterar. Det var som att sova i ett våtvarmt omslag natten till fredagen, och jag var fortfarande varmfuktig i underpälsen långt in på fredagsförmiddagen.

Hallå där, stäng dörren, man kan väl få duscha i fred! …och ta inga bilder när jag är så generande lättklädd!
Usch för dusch…
Du kan vänta lite med handduken husse så ska jag lätta av någon liter vatten först.

Den första anhalten på vår roadtrip var Kalmar och Jacobs studentfirande på fredagseftermiddagen. En timmes biltur och 9 mil in på kontot. Jacob var äntligen klar med alla sina valpkurser och det skulle vi fira. Det var roligt att träffa honom men nästan svårt att känna igen honom. Han såg ut som  en  botanisk trädgård helt översållad med blommor och invaderad av gosedjur. Efter att ha firat med Jacobs tvåbenssläkt och vänner var det dags för nästa del av resan, två och en halv timme i buren på väg till Gnosjö. Husse och matte ville dela upp resandet lite för mig så att jag inte skulle få något slags resetrauma, så i Gnosjö skulle vi pausa och övernatta hos husses syster och hennes hane innan vi fortsatte till det riktiga resmålet. De var lite hemlighetsfulla mot mig men menade att jag nog skulle tycka att det var väl värt resan.

I Gnosjö fick jag sköna promenader i skogen, dricka vatten ur Töllstorpsån, mat och framför allt sova innan vi skulle åka vidare på morgonen. Nåja, sova och sova… Ett nytt hus, nya ljud och andra dofter gjorde att jag lite oroligt vaknade med ett moff några gånger… och ja, husse och matte också då eftersom vi sov i samma rum.
Efter frukost för husse och matte (nej, jag fick ingen mat eftersom de inte ville att jag skulle må dåligt i bilen) och en avslutande promenad till den välsmakande ån så var det dags att äntra bilen igen. Även om jag inte gillar att åka bil så vill jag ju inte vara besvärlig mot husse, så som vanligt när jag insett att jag inte har något val satte jag mig ner och lyfte vänster framben så att han kunde lyfta in mig.

Efter lite drygt två timmars biltur stannade husse bilen på en grusparkering utanför Stenungsunds Brukshundsklubb. Redan stinn av bilåkaradrenalin fick jag en extra kick när husse och matte öppnade bakluckan. Hundar! Jag! Många jag! Jag i andra färger och lite varierande storlekar, men det var som att se en massa versioner av mig själv. Finska lapphundar, och så många. De pratade samma språk som jag och jag fick mer mål i munnen än vanligt. De gälla skallen t.ex. som säger ”kom till mig!” kunde jag redan, de använder jag någon enstaka gång när t.ex. jag tror att jag ska få följa med husse på en promenad och han i stället går själv.  Här var vi lapphundar, kopplade, åtskilda och ivriga att få träffas närmare, och alla verkade vi ropa samma sak, det där gälla ”kom till mig” som jag inte hört från någon annan hund innan. Jag fick även lära mig några andra lapphundska fraser och ljud, bland annat när vi var två jämnbördiga killar som hälsade på varandra huvud vid huvud och det kom ett mjukt försiktigt morr ur strupen på oss båda. det var ovant för husse också, jag kunde känna hur han förvånat lystrade till och blev mer alert.

Poker, en av alla trevliga bekantskaper, en kille som var lite yngre än jag men vi var av samma skrot och korn ändå. Väldigt lika på något sätt 🙂

Den första tvåbeningen jag hälsade på var min egen urmatte, Lena. Det visade sig att nästan varenda en av de tjugotal vovvar som var där var ”Dagsmejor”. Urmatte hade ordnat en kennelträff för alla Dagsmejans gamla valpar som ville och kunde. Tyvärr var inga av mina kullsyskon där men det fanns gott om trevliga nya bekantskaper bland kennelfränderna. Efter att ha gått en liten kopplad promenad tillsammans slapp vi kopplen och kunde rasa av oss tillsammans ute på brukshundsklubbens gräsytor.

Ett tips för hur man blir populär hos tikarna: Se till att du har en husse med hundgodis så får ni i alla fall ett gemensamt intresse. En sådan tikmagnet han var! Den lilla bruna till vänster, Tova tror jag hon hette, var jag riktigt intresserad av. Tyvärr var intresset inte ömsesidigt.
När husse sedan provade inkallning var det bara jag som fattade galoppen. Tjejerna stannade helt sonika kvar. Kanske ville de inte verka för intresserade?
En av mina obesvarade kärlekar…
Vad säger du, ska vi se om vi också kan få eller ska vi bara leka lite?

Några lärdomar jag tog med mig:
– När man hälsar och nosar varandra i ansiktet så tycker den andre att det blir otrevligt när min nos till slut hamnar i den andres öga. Det hände ett par-tre gånger och med samma ilskna skall som resultat varje gång.
-Alla tikar är inte lika intresserade av mig som jag av dem. Ingen, faktiskt. En del visade det tydligare än andra
-Äldre killar kan ha lite svårare att ta min lekfullhet.

Precis ögonblicket när jag ska få lära mig att nos i ögat inte är populärt…
Många möten blev det…
…och skuggan förbrödrar en sådan här vacker och varm dag.
Tre nyanser av brunt. Det var roligt att få träffa fler bruna lappisar. Det fanns nog ingen nyans som var lik den andra men jag var nog mörkast ändå.
Lapphundsbonanza… så många lappisar på samma ställe, helt underbart. Det som intresserar oss här är en gyttjig liten bäck. Några av oss hann smita ner för att springa runt och svalka sig i det geggiga vattnet men husse hann stoppa mig innan jag gjorde dem sällskap.
Alla var inte lapphundar. Några Aussies fanns det också till exempel, trevliga och glada rackare de också.

Det var soligt, varmt men roligt. Efter ett par timmar fyllda med lekfulla och spännande möten var det dags för avfärd hemåt igen, två tvåtimmarsetapper med en dryg halvtimmes rast och bensträck, en resa som ändå gick rätt bra. Jag var så slut att jag bara la mig ner i buren och slumrade mig hela vägen hem.

Det var en riktigt intensiv helg och söndagen gav inte mycket tillfälle till vila heller men det är en annan historia, så äntligen måndag kan jag väl säga. Matte har redan åkt till jobbet och om husse bara kan göra detsamma så ska jag snart ha en riktigt lat förmiddag!

Sova, sova, sova… Snälla husse, åk nu!

Borta bra men hemma bäst!
Moff!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *