Hunden Lazer

Tillbaka till förra inlägget och Brösarps Gästgiveri, minns ni att husse och matte hade klätt sig fina för att äta julbord och att både husse och jag hade strypkoppel på oss? (http://www.hundenlazer.se/uncategorized/en-overraskande-tur-vilken-otur-eller/)

Att äta på restaurang är inte alla voffsingar förunnat och till min stora förvåning fick jag faktiskt följa med dit! För att slippa gå ut i hundvädret ute gick vi en slingrig väg upp- och nerför trappor och genom vindlande korridorer för att ta oss dit. Ja, så skulle i alla fall husse beskriva det. För min del var det bara att följa doftspåren där flest tvåbeningar hade gått, precis som vilken stig som helst i skogen. Lite senare skulle det visa sig, när vi skulle gå tillbaka till rummet samma väg, klev husse med självsäkra och bestämda steg lika mycket till min förvåning som till mattes ohöljda och roade skratt iväg i rakt motsatt riktning in i en korridor där vi aldrig hade satt våra doftavtryck. Det är med husses lokalsinne ungefär som med hans nos, det finns lite att önska.

När vi kom till restaurangen blev vi visade till en särskilt mysig del där hundar var välkomna. Matte och husse gjorde sedan utfärder till den egentliga restaurangen där de plockade till sig från något rullande bord gissar jag, hjulbord hette det visst. De kom tillbaka med en massa godsaker som de stoppade i sig. Sillarna var jag väl inte så nyfiken på, men allt det andra doftade ljuvligt.

Då hände det! Plötsligt sticker de till mig ett fat med en massa godsaker på:
Vildsvinsstek, rimmad julskinka (vad törstig jag blev, tur vattnet redan var serverat), ankbröst, paté, sylta, hjortstek, prinskorv och benfritt revbensspjäll. Jag anade en liten glimt av ångest hos husse när han sa att ”nu kommer han nog  aldrig att äta torrfoder igen…” medan jag raskt och glatt högg in på godsakerna.

Det var skönt att vi inte hamnade i den stora restaurangdelen för där var det ett väldans tjim och liv och tydligen nedrigt varmt också. Då hade vi det klart mysigare hos oss. Svalt och skönt, jag kunde höra vad husse och matte pratade om, och dessutom kom det in en annan vovve också tillsammans med en familjeflock tvåbeningar, en liten Bichon Havanais tror jag. Vi hamnade precis så långt från varandra i lokalen som man kunde komma, jag i ett hörn och han i det motsatta. Vi hälsade på varandra på avstånd men blev båda hyssjade till tystnad. Det var ändå trevligt att känna en gemenskap sådär tvärs igenom rummet.

Serveringspersonalen på gästiset var fantastisk, såväl på hjulbordskvällen som vid frukosten dagen efter. Där fanns en karl som plockade ut disk som jag förstod var riktigt hundvan . Han satte sig ner på huk och lät mig hälsa precis så mycket som jag ville. Annars brukar ju en del bli lite försiktiga när jag förivrar mig men inte han. Till frukosten slapp jag återigen mitt torrfoder när det i stället serverades något från köket som smakade leverkorv. Mumsigt var det i alla fall. Dessutom kom en flicka ut med en vattenskål till mig.

Husse hade ju varit lite bekymrad att jag skulle börja torrfodervägra när vi kom hem igen, kinkig som jag ju kan vara och nu med smak för vad tvåbeningarna får äta. Han hade inte behövt oroa sig. Aptiten fick sig ett rejält uppsving av julmaten och nu är det till och med rätt gott att få äta ”som vanligt” igen.

Moff på er!

 

 

Vilken otur! I fredags var det klippt igen. Husse och matte donade och plockade ner saker i väskor så det stod härliga till. Till sist åkte min ”åksäck” fram och de stoppade ner färdigportionerat torrfoder, mina skålar och ett par leksaker. När jag lätt slokörad och med mina bästa bambiögon gick och la mig på min filt i hallen log de bara och tyckte jag var för gullig innan de tog även filten och packade ner den för att sedan utan prut stoppa in mig i buren i bilen. Så mycket fick man för den gulligheten!

Den  här gången bar det dessutom extra långt iväg. Husse verkade inte riktigt ha invigt matte i alla planer för hon satt och gissade vart vi skulle medan husse bara satt och myste och såg nöjd ut. Han skulle prova på att sitta bak i buren, då hade han inte sett så nöjd ut! Till sist kom vi i alla fall fram till något som kallades ”Brösarps Gästis”. Där blev det först en promenad för att jag skulle få av mig den värsta resfebern och kunna lyfta på bakbenen några gånger för att tala om för brösarpsvoffsingarna att ”Lazer was here!”. Det är sällan jag får vara med om så här långa utflykter så det fanns ju en hel del hälsningar som behövde få komma fram.
Därefter checkade vi in. Vi fick ett rum där man fick ha hund,  ett jättetrevligt rum där jag kunde ana doften av tidigare fyrbenta gäster. Kanske är jag lite pälsdjursallergiker också för jag nös en del i början. …eller så borde jag kanske inte ha sniffat så intensivt på heltäckningsmattan.

Efter att ha kommit på plats, fått min filt utlagd bredvid den säng som var på ”hussesidan”, så såg det genast lite mer lovande ut när husse och matte tog på sig sina träningskläder. Jodå, kopplet på för mig också och sedan ut för att springa lite. Passande nog bjöds det på ett riktigt hundväder med hällregn och ett fåtal plusgrader, men här kunde jag äntligen på allvar göra mig av med allt uppdämt bilåkaradrenalin. Efter en halvtimmes ”Brösarp by night”, lite likt hemma i Rödeby med epatraktorer som puttrade runt, så var vi nöjda. Innan jag fick komma in igen blev det frottering av hela mig. Eftersom husse och matte inte hade blivit blöta nog i regnet ställde de sig i duschen innan det var lönt att frottera av även dem. Därefter tog de på sig finkläder, husse till och med ett strypkoppel som jag inte kan minnas att jag någonsin har sett honom bära. De skulle visst  äta på något ambulerande bord gissar jag, hjulbord hette det visst.

Att sova på hotell, eller ”gästis”,  är inte så lätt som det låter för en vaksam hund som jag, speciellt inte om man är ”villavan” . Visst, rummet var trevligt och spännande, men det gick ju folk utanför stup i kvarten. Hemma i huset är det ju bara vi i familjeflocken som rör sig. Här var det medlemmar i andra flockar som smög runt i korridoren och då måste jag ju tala om för husse och matte så fort det hände. De lugnade mig tålmodigt och till slut lade sig även de andra flockarna och tystnaden sänkte sig. Nu sov jag ändå lite oroligt och vaknade flera gånger om under nattens lopp, men då var det skönt att ha husses hand så nära. En blöt nos på husses arm och han var genast redo att gosa mig en liten stund så det gick lättare att somna om.

Efter en morgonpromenad, för en gångs skull med uppehåll i hundvädret, fick jag ändå lägga mig och vila på rummet medan husse och matte försvann iväg en stund i badkläder och badrockar. De skulle bada i något spa tror jag de sa. Det måste vara något som blev över när de kokade julskinkan till gårdagkvällens julbord antar jag, skinkspa. Tänk husse som dopp i grytan, det hade jag aldrig trott!

Allt roligt har väl en ände, åtminstone om man gör det på bortaplan: Man måste ju hem igen. Efter en tvåtimmars bilresa som jag förstås gärna glömmer har jag bara minnena kvar från en hunderbar vistelse på Brösarps Gästgiveri, men visst är det skönt att få komma hem och vila upp sig efter allt spännande som hänt.
Jo, jag har sparat det bästa till sist, men det får vi ta nästa gång.  😉

Moff på er!

Jahapp,
då var det koppel eller lina på igen då.

Jag, husse och matte var ute på en väldans trevlig lördagspromenad för ett par veckor sedan. Jag har sedan incidenten med tvåbeningarna på tvåhjulingarna under ett års tid åter byggt upp förtroendet hos husse tillräckligt för att få gå lös både på kvällspromenader och sedan oktober även på skogspromenader på dagarna. Husse och matte höll mig som vanligt under noga uppsikt och lät mig inte komma alltför långt ifrån dem. Jag var å andra sidan  så glad och uppspelt av att få vara på flockutflykt så det gjorde mig inget.

När vi hade kommit någon dryg kilometer av skogspromenaden och befann oss uppe på elljusspåret, ett ställe som bär mycket vittring från svettiga tvåbeningar, så stack det till i mitt luktcentra. En stöt for genom kroppen på mig och plötsligt fanns bara en sak i mitt medvetande: Det där doftspåret som drog rakt ut i terrängen som skrek ”JAKT!!!” i eldskrift i hela mitt inre. Jag lydde blint och drog 90 grader vänster, av spåret och ut i skogen som ett skållat troll.
Visset blåbärsris, mossa, kottar, frostmosiga svampar, kvistar, trädstammar och till och med tuggvänliga pinnar bara suddade förbi i mitt obefintliga periferiseende. Tunnelseende? Prova ”sugrörsseende”. …eller egentligen ”blind med skenande nos”. Efter ett par minuter kom jag ut på det svettdoftande elljusspåret igen men på ett helt annat ställe, slog följe med en kvinna som kom springande till orienteringsklubbens klubbstuga. Där inne hade det varit en massa människor, det kunde jag känna. Några var fortfarande kvar och ”städade efter festen” som de sa. Jag tyckte det såg ut som att de ville ”leka kvast” med mig, så jag sprang raskt runt och busade med dem.

Husse har ju en stor men klen nos, det vet jag. Ändå lyckades han få korn på mig oväntat fort. Han har en doftförstärkare tror jag, någon ”Rödebygruppen” på Facebook där han hade kastat ut en efterlysning så fort min svans försvann ur synhåll. Det dröjde inte länge förrän en av de lekfulla med kvast i stugan fick syn på efterlysningen. Tydligen gick hon in på den där ”doftförstärkargruppen” för att tala om att hon hade hittat en vovve när hon såg husses önskemål om ett doftspår eller vad det nu kan ha varit. Tio minuter senare stod husse där med kopplet, luktandes lika mycket svett som alla andra tvåbeningar som varit ute på spåret.

Så, numera är det fortfarande mycket spring i terrängen men alltid med lina. Husse och matte har förstått att det är lite för mycket jaktinstinkt i mig för att de ska kunna lita på att jag inte blir ”kidnappad” av ett rådjursspår, vildsvin, hare eller annat spännande. Egentligen är jag nog lika glad också, för när jag hamnar i min jaktbubbla och en till slut spricker och jag kommer tillbaka till verkligheten igen så kan det vara lite jobbigt att behöva lita på husses nos för att vi ska hitta varandra igen.

Moff och krama om varandra!

Låt mig berätta lite om missförstånd och missriktad moderskärlek:
Helgen som gick smet husse och människovalpen Elio iväg på en lång biltur, så lång så att hussemor och hennes hane Kaj fick komma hem  och ta hand om mig. Med sig hade de Morran. Egentligen heter hon Kajsa men så fort hon ser mig så morrar hon och visar båda tandraderna så smeknamnet är rätt givet. Hon tål mig inte riktigt, kanske för att jag är så mycket större än hon, kanske är det min ungdomliga lekfullhet som är jobbig för henne. Den här gången var hon allt lite extra känslig.

Till att börja med ockuperade hon min favvisplats i soffan. Jo, jag får vara i soffan, fast bara på min grå yllefilt då. Den la Morran beslag på och höll fast vid genom vapenskrammel och hot (morr och tänder). Jag behöver inte mer övertalning än så. Jag som bara vill ha trevligt tyckte det var lugnare att låta denna tillfälliga äganderättsförskjutning vara .

Medan Morran nu ockuperade mina domäner passade jag på att söka mig till en lite lugnare plats, den på gosemattan framför altandörren i köket. Där hade jag min för stunden bäste kompis Fido, han som flyttade in efter min höftledsröntgen. Bäst som jag låg där och lite lekfullt tuggade runt på Fido kom jag åt pipmojängen i svansen. Då brakade det lös! Morran kastade sig upp ur min filt i soffan, rusade ut i köket och gick loss på riktigt: ”Vad gör du din usling, släpp genast den lille stackaren innan jag låter mina tänder göra hackemos av dig!” …och några andra fraser som jag inte går närmare in på nu. Det kan ju hända att barn läser här.

Ja, jisses vad snarstucken. Det var väl lika bra att låta Fido vara ett tag då.

En liten kompensation fick jag ändå av henne under helgen. Av någon orsak så var hon så upptagen av att hålla koll på mig och att jag inte fick Fido att pipa igen att hon tappade all matlust. Ovanpå mina egna portioner kunde jag alltså toppa med hennes mat också, rätt gott med ombyte eftersom vi inte åt samma mat.

Nu har jag i alla fall fått veta varför hon bar sig så konstigt åt. Väl hemma hos sig igen har hon samlat alla sina pipdjur i sin lega och ligger och ”mammar” dem. Hon pratar med dem och håller dem nära sig, och vare sig hussemor eller hennes Kaj göre sig besvär att försöka plocka bort dem.
När jag lekte med Fido och fick honom att pipa så var Fido plötsligt en liten valp i nöd och jag var busen, i alla fall var det så Morran upplevde det.

Pip och moff!

Svansen mellan benen och plats på skämskudden! Hur länge är det inte sedan senaste inlägget? Jag skyller på husse, han har varit så upptagen på sistone att jag inte har haft en chans att komma åt datorn, och när han inte har varit upptagen så har jag haft fullt upp med uppmärksamheten som jag vill ha… ge honom menar jag.

Jag tänkte i alla fall passa på att berätta lite om det senaste roligaste jag gjort hos Pelle Polis.  Det var ett par helger sedan som husse började prata om polisen och sedan burade han in mig.
…i hundburen. När jag blev utsläppt igen var det till min illa dolda, inte ens halvbehärskade, glädje ute på Pelles Hundskola. Hurra!!!

På schemat den här dagen stod en heldag med lydnad och spårning! Yes, jag som älskar att nosa runt bland alla dofter. Där fanns redan fyra andra hundar med mattar eller hussar när vi kom men vi var inte sist. En stund efter oss kom den mest långväga eleven: Det var en korsning Rotweiler – Holländsk herdehund som skulle bli arbetande hund i hemvärnet. Han hade missat på ett spårningstest tidigare och kom ända från Vetlanda för att specialträna med oss. Då var det kanske lite illavarslande att de körde tokfel och upptäckte att de nästan var i Kalmar innan det var för sent att göra något åt saken, så de tog ”långa vägen från Vetlanda via Kalmar i stället för rakt ner till Karlskrona.

Förmiddagens lydnadsdel började lite ”krattigt” för min del med all svårtyglad iver att få hälsa på de andra hundarna, men efter en stund skulle Pelle ge individuell träning med kommandon. Medan vi väntade på vår tur tog husse av mig kopplet och började kommendera mig ”fot”, ”höger”, vänster”, ”stanna”, ”sitt”, ”ligg”, ”plats”, ”Lazer” (inkallning) och jag var jätteduktig. Det enda kommandot husse inte drog fram var ”hopp och lek”. Efter en stund dök Pelle upp hos oss och sa ”Det ser inte ut som att jag behövs här, jättebra jobbat!”

Jag blev jättemallig men husse blev jättemalligast, så pass att han inte riktigt höll koll på hur långt bort jag kommit. Väl utanför husses ”circle of trust” tyckte jag plötsligt att det var en jättebra idé att passa på att leka lite med Ella så jag rusade dit utan att höra husses försök att få mig att lyda och stanna. Ella var ju tyvärr i koppel så hon kunde inte springa runt med mig, och hennes husse och matte fick till slut lyfta upp henne för att hon skulle lugna ner sig. Då hade husse kommit fram till mig och beordrade ”fot” därifrån, lite röd om kinderna och med en road Pelle Polis i hasorna.

På eftermiddagen blev det först fältspår. Med sele och lina borde jag ha fattat vad som var på gång, men nu händer det ju att vi bara är ute och springer med de grejerna på så jag var väl lite osäker. Det var tre ”ben” med två nittigradersvinklar mellan på fältspåret. Det första benet var jag lätt förvirrad och hade inte kopplat vad husse och Pelle ville att jag skulle göra. Husse hade lärt sig ett nytt kommando, ”spår”, som jag inte alls kände igen. Där fanns ändå både kanindofter och lite rådjur, och så fanns det en fin tuva att kissa mot också, men någonstans där husse hade pekat fanns något annat också som återkom här och var och mot slutet av första benet började jag förstå vad det var. Därefter gick det fint och jag följde med runt hela vägen till ”slutpinnen”. Tyvärr har husse och jag inte jobbat med apporter, små pinnar som är gnuggade av den som lade spåret för att dofta extra mycket ”spårdoft”. De traskade vi glatt ovetande förbi.

Sista delen var ett skogsspår. Vi väntade på vår tur och när första ekipaget kom tillbaka ropade de att det var vår tur redan. Snabbt fick husse på mig selen och linan innan vi sprang skogsvägen bort till Pelle som stod där just vårt spår skulle börja. Pelle var orolig att vi sprang slut på mig på vägen dit men verkade lugnare när husse svarat att vi var vana att springa tillsammans. När husse sedan pekade i marken och sa ”spår” så klickade det bara till för mig. Jag hittade genast doften och sedan bar det iväg. Husse fick släppa så mycket lina han hade och hann knappt med att rusa med mig över stock och sten. Små röda snitslar virvlade förbi i ett rasande tempo och Pelle Polis flåsade efter så gott han kunde. ”Det är rätt, det är rätt…” var allt han fick fram och efteråt skrattade han med hela ansiktet. Jag hade gått spik hela vägen, varje knix och sväng, och det hade gått fantastiskt fort. Visserligen hade vi åter missat ”apporterna” men Pelle menade att jag hade ju hela tiden haft ett sådant driv fram med nosen i spåret. Lite att öva på med apporterna, men det här vill vi göra mer av! 🙂

En rolig sak som hände på slutet. Det var när hussar och mattar skulle äta grillad korv efter kursen. Jag satt bunden utanför lokalen, bättre än att som de andra hundarna sitta i buren. Där inne var det Pelles fru och några till som började prata hundnamn. Efter några namn sa Pelles fru plötsligt att Pelle hade berättat om en hund från någon av hans kurser som hade ett så coolt namn, det var en hane som hette Lazer. Då harklade husse sig och sa att ”Ja, det är ju han som sitter där ute, min voffsing. Han fick behålla sitt ´kennelnamn som varit så fint från början”. Det blev stora ögon och lite skratt på det.

Ja, är det någon som tappat sin klocka så kan ni ju ringa husse. Han säger att han har en hund med coolt namn men som kan spåra ur lite. Det låter bra.
…tror jag.

Moff!

Fallna höstlöv i skogen är fantastiska, de fyller marken med dofter. lazerbruna kamouflagefärger och en massa prassel. Framförallt det sistnämnda gör mig på extra gott bushumör. Jag älskar att rusa runt över stock och sten med det där frasiga prasslandet under mina tassar, det känns som att det går så rasande fort då.

Löv har en besvärlig egenskap dock: De lägger sig på alla underlag och suddar ut gränser och konturer. Det ställde till det lite häromsistens. Med kroppen fylld av bus störtade jag runt på en lövfylld yta när marken plötsligt inte bar mina tassar längre. Det sa bara ”plask!” och jag var redan en meter ut i ån innan jag förstod vad som hade hänt och lyckats sno runt för att hoppa genom vattnet in mot land. Där kom nästa överraskning. Marken var bara aningen fastare än vattnet. Det var ren gyttja som jag fick kravla mig genom upp på torra mark.

Den kalla avrivningen satte verkligen fart på det adrenalin som var sparat för kamp och flykt. Är det något utöver att vara blöt inpå skinnet som är läbbigt så är det att vara både blöt och gyttjig in på skinnet. Skaka och springa brukar funka rätt bra mot vatten, även rulla runt på något som är mindre blött. I brist på ryamattan i vardagsrummet fick det bli löven i skogen, men det var väl snarare så att löven fastnade i gyttjan i min päls. Husse visste knappt om han skulle skratta eller gråta. Allt var rätt dråpligt kan jag tänka mig, men husse såg också en otroligt skitig vovve som smutsade ner allt i sin väg.

Väl hemma lämnade husse mig utomhus medan han gjorde sig själv redo, sedan lyfte han in mig och raka vägen upp till duschen. En första dusch och frottering avbröts när jag ruskade av mig och färgade badrumsväggen gråbrun. På det igen! Efter att ha schamponerat, duschat och frotterat mig ytterligare en  gång tyckte husse att  jag var tillräckligt ren för att få vistas i huset igen, även om all ljus päls inte hade riktigt rätt kulör. Det skulle få bli torrborstning vid ett senare tillfälle för att få bort det sista.

Så, om någon vill så kan jag visa vägen till alldeles gratis lerinpackning och gyttjeterapi!

Moff!

Jag och Olivia, kakaduan, har ju haft ett förhållande baserat på mycket nyfikenhet. Tyvärr är vi lite för olika, hon fixar inte riktigt min påflugenhet så mycket pippi hon är. Vad värre är, hon har börjat lägga an på mina tvåbenta flockmedlemmar, något jag inte är helt förtjust i.

Häromkvällen till exempel så satt hon på utsidan av burväggen igen. Jag minns inte om hon var på väg ner från burtaket eller upp, men det är i alla fall då jag har bäst möjlighet att hälsa på henne. Jag tassade fram och började nosa av henne. Det är rätt mysigt att trycka nosen rakt in i fjäderdräkten på henne och snörvla till, fast det verkar mest vara jag som tycker det. Sedan skulle jag klappa henne lite med min tass men då tappade hon taget om buren och trillade ner på golvet. Äntligen var hon nere på min nivå och hälsade på!!! Tyvärr var både husse och hussevalpen Elio påpassliga där så vi hann aldrig leka loss ordentligt Olivia och jag. Elio plockade raskt upp Olivia, men i stället för att återbörda henne till sin trygga bur började hon kela och dalta med Olivia. Olivia fick till och med sitta både på hennes axel medan hon blev kliad på näbben, och fick rent av sitta på hennes huvud. Det har aldrig hänt mig. OK, nu kände jag svartsjukan komma på riktigt.

Jag försökte få lite uppmärksamhet med ynk och pip. När det inte hjälpte gav jag utlopp åt min då uppdämda lekiver och känsla av orättvisa genom att gå lös rätt ordentligt i köket. Framför allt Fido fick sig en intensiv omgång med ”dödsruskningar” i mina rovdjurskäftar och mattan åkte kana från vägg till vägg.

Nåja, slutet gott, allting gott. Olivia fick snart sitta i buren igen, husse tog hand om mig och Fido överlevde mina attacker.

Krama om varandra och glöm ingen!
Moff!

En liten snabbis bara: Jag har helt plötsligt blivit en stor och farlig vakthund. Husse satte upp en skylt på vår grind som ska ge mig lite mer pondus. Den varnar alla som tänker sig att besöka oss för… mig?!?
Vad är det de ska vara rädda för? Att jag slickar omkull dem? …eller är det kanske för att man kan få en sötchock vid blotta åsynen av mig, en varning till alla diabetiker?

Husse tycker att skylten rimmar bra med mitt skällande uppe vid grinden. Tok, jag vill ju inte skrämmas, jag vill ju bara ha lite sällskap och chans till lek!
Kanske hade skylten kommit mer till pass om katterna hade kunnat läsa, speciellt den där som jag jagade upp i ett träd igår kväll.

Lite för att peppra budskapet så finns det faktiskt bitmärken i ena hörnet på skylten också. De märkena  borde vara lite mer lättlästa för katterna åtminstone. Undertecknad står för dem, fast det var inte ”igår”. Husse har nämligen haft skylten ett tag, ett år faktiskt, utan att ha satt upp den förrän nu. Bitmärkena är minnen av en liten valp som ville tugga på allt. 🙂

Moff på er!

Att gå promenad måste vara något av det bästa en voffsing kan få göra, åtminstone bland det där vardagliga. Att gå en höstpromenad är dessutom något extra. Efter den torra sommaren kommer det fram så mycket dofter som ligger kvar med fukten i gräs och buskar, och luften blir så mycket fräschare och lättare att andas.

Dessutom, som nu de senaste dagarna, så kan man få uppleva både höst och sommar samtidigt. En kylig morgonpromenad i de långa skuggorna av hus och träd medan solen letar sig upp på himmeln förvandlas till en pustande varm sommardito när man kommer ut i öppna solbelysta stråk. ”Som att kliva av flygplanet i ett varmare land” säger matte. Hm, jag antar att jag får tro henne, jag vet inte riktigt vad hon talar om där. Varmt blir det, åtminstone om man som jag har börjat pälsa på sig för vintern.

Alldeles speciellt härligt är det på helgerna när vi kan ta lite längre turer i skogen. Tänk då bara vilken tur husse och matte har som har mig! Annars hade de nog aldrig hittat hem igen kan jag tro. Speciellt när jag får ha spårselen på mig verkar de ha en osedvanlig förmåga att tappa bort sig från flocken och irra sig vilse i skogen.

Än får jag hjälpa husse att hitta matte igen sittandes på huk bakom någon buske,  än får jag hjälpa matte att hitta husse som plötsligt fått för sig att älga iväg över stock och sten ut i skogen. Var hittar jag honom då? Jo bakom en sten inne under några grenar, nästan som om han inte ville bli hittad! Stolle där! Hade husse haft något bakom pannbenet så hade han ju ställt sig PÅ stenen i stället och kanske vänt ut-och-in på sin mörka jacka så att det orangea fodret hade kommit fram.

Ska man ge dem någon positiv feedback så sitter de i alla fall stilla så de inte irrar sig ännu mer vilse. …och så är det ju väldigt roligt att spåra upp dem och återförena flocken.. Ja, det är tur att det i alla fall finns en av oss som kan det där med att spåra och hitta i skogen.

Moff på er!

 

 

 

Olivia, pippifågeln som vi har hand om, är min senaste kompis. Vi har lite av ett distansförhållande, jag nere på golvet och hon oftast uppe på burtaket. Ibland vill hon umgås, då klättrar hon nerför burväggen så att vi kan hälsa på varandra.

Häromkvällen trodde jag att det hade gått helt på tok. Hon brukar alltid sitta och putsa på sina fjädrar eller ha lite ljud för sig men nu var det alldeles tyst ute i köket så jag gick ut för att kolla vad som stod på. …eller snarare vad som inte stod på. Ve och fasa vilken skräck!!!
Hon hade gått sönder och tappat huvudet. Precis som min favviskompis Foxy hade gjort (och många andra av mina leksaker). Hon verkade helt livlös, olivlig! Husse och matte måste få veta, de måste komma hit och rädda Olivia. Jag satte igång att pipa och gny där ute ända tills matte kom för att se vad jag yvades om. När hon fick se vad jag tittade på så blev hon inte alls förskräckt. Tvärtom, matte är cool och handlingskraftig så hon gick försiktigt fram till Olivia och kliade henne lite. Vips så kom huvudet fram igen och Olivia levde upp om än lite yrvaket. Matte är bäst! Nål och tråd eller lite kel, allt funkar för henne!

Det där med att gny och pipa har jag förresten redan förstått är ett bra sätt att be om hjälp på… och att få lite uppmärksamhet. Det är alltid roligast att leka med husse eller matte, men de har så ofta saker för sig. Har jag då tur så har jag fått med mig en av mina tennisbollar in. Att leka med en tennisboll är bland det bästa, då kan man låta den studsa iväg och rulla in under skänken i köket eller soffbordet. Därunder är så lågt och trångt att jag omöjligt kan få fram den igen och jag måste kalla på hjälp. Strax är husse där, krälar på golvet och lyckas pilla fram den åt mig, men så snart han vänder ryggen till så släpper jag bollen, puffar in den igen och återgår till att pipa och gny. Det där är en rolig lek som vi kan hålla på med en god stund, även om husse brukar se lätt besvärad ut.
Tänk vad duktiga de är, så lättdresserade! Det är ju viktigt att de förstår att komma till mig när jag säger att något är på tok, så det måste vi fortsätta träna på!

Gny och moff på er!