Hunden Lazer

Man vet aldrig vad man kan springa på under sina lunchpromenader. Härförleden till exempel skulle vi ta en tur genom skogen bakom huset. Husse tycker det är bra när jag får rasa av mig lite innan vi tar själva promenaden så den här gången hade han tagit med mig en riktig favvis, min ”boll-i-snöre”. Ute på fotbollsplanen brukar jag få vara okopplad så att vi kan leka loss ”på riktigt”.

Efter att ha lekt en stund med min ”boll-i-snöre” kopplade husse mig och vi gick genom dörren i det höga nätstaketet ut i skogen. Jag var fortfarande hypnotiserad av bollen som husse nu bar i ett stadigt tag  i ena handen medan han stängde nätdörren bakom oss så när vi vände oss om blev vi lika överraskade båda två för där, uppför mördarbacken, kom en husse med sin hund.
Hunden var en slank, stor, gråbeige hane i lekfullaste busåldern. Vi hade redan ”doftväxlat” lite med varandra, på det viset kände jag igen honom, men det var roligt att få ett ansikte och en päls också till doften.

Våra hussar pratades vid lite medan vi hälsade på varandra. Det visade sig att han hette Spike, var en Siberian Huskey på drygt sex månader och lite skygg för min husse. Jag sa till honom att husse är världens snällaste men det visade sig att han var lite skygg mot alla främmande tvåbeningshanar så det var inte just min husse det hängde på. Tänk så olika vi kan vara, jag som bara vill leka och vara bästa kompis med allt och alla.

Vad glada vi blev när det visade sig att hussarna hade kommit överens om att släppa oss lösa för att leka en stund. Spikes husse ville gärna ha staket runt oss så vi styrde raskt kosan hemåt igen.

Väl hemma blev det full fart! Hundan vad bra han sprang! Jag rusade fram med rejäl intensitet medan det kändes som att Spike bara joggade helt lättjefullt framför mig, Det stod inte långt på förrän all snö var helt upptrampad på tomten. Var det inte jag som jagade Spike så var det han som jagade mig. Vi var nog lika fulla av saliv på halskragarna båda två efter alla fingerade attacker.

Som alltid så blev jag rejält slut av så mycket vild lek, så när Spike till slut blev tvungen att gå och vi skulle återuppta vår avbrutna promenad så blev det bara en kortis för att göra mina hundliga behov innan vi gick hem och in igen. Efter en vild stund är det gott med lite vatten och sedan få vila i lugn och ro, gärna intill husse medan han jobbar lite.

Moff på er!

Husse och matte är väldigt lättimponerade, i alla fall när det handlar om att använda nosen. Vi tränar lite nosework hemma och husse och matte har börjat försöka göra det lite svårare. De gömmer möbeltassen med eukalyptusdroppen på i skåp och lådor där doften sipprar ut i lite mindre mängder. Dessutom har husse insett att det ju är lätt för honom att veta när jag hittar den om han har gömt den. Därför har de börjat försöka lära mig att markera tydligare, så när mitt nosande går över i nafsande så vet husse att det är där. Om han ändå inte fattar kommer tassen fram och puffar till. Dessutom är det ofta matte som gömmer tassen nu. Det blir lite mer sport för husse också då.

När man ska göra ett doftprov så ska tassen med eukalyptus ligga i en av tolv pizzakartonger modell ”Calzone”. Därför har matte fixat sådana kartonger. Det är en baggis att hitta rätt kartong. Doften strömmar mycket friare ur en sådan än ur ett stängt skåp och jag är väldigt tydlig när jag hittar kartongen. Då blir det åka av över golvet för den med min nos som pådrivare. Det brukar inte ta mer än 5-10 sekunder.

Det här är de rätt malliga över, men oj vilket liv det blev häromdagen. Husse och matte har renoverat ett litet rum som tidigare innehöll all möjlig bråte, inklusive hundmat, hundgrejer och mina trasiga leksaker. Då kastades det en väldig massa saker och annat stuvades undan på ett mer ordnat sätt. Det enda av det gamla i det rummet som finns kvar nu är ett gammalt skrivbord som också är tömt på en massa skräp.
Matte hörde någon skum duns där inifrån och tittade förvånat in. Det var ju bara jag som hade puffat på ena skrivbordsdörren. Husse kom också och de såg båda mycket förvånade ut. Att de inte fattade, jag markerade igen att jag ville in där och tveksamt öppnade de. ”Vad vill du här?” frågade de. Eftersom de har lite svårt med dofter och uppenbarligen inte kände vad jag hade uppfattat så sträckte jag försiktigt huvudet långt in ovanför en hylla, nappade tag och drog lika försiktigt ut min älskade Näbbis. Som jag hade saknat honom, min första leksak och bästa kompis sedan jag var fem veckor gammal, min vän sedan min nya familjeflock första gången hälsade på mig.

Att inte husse och matte svimmade! De tappade hakan båda två, fick ögon stora som tefat och undrade hur i hela friden jag visste att den låg där. Där hade de ju lagt Näbbis flera veckor tidigare och till och med hunnit glömma att han fanns kvar.
Sådana dumheter, man kan inte glömma Näbbis, och den doft man har haft med sig från darriga valpben och framåt missar man inte. Resultatet blev i alla fall en väldig massa beröm, gullegull och löfte om att äntligen sy ihop Näbbis igen efter lite donation av stoppning från någon kortvarig bekantskap som inte höll måtten riktigt.

Så, räkna aldrig bort en nos när det gäller att hitta en gammal, kär vän!

Sniff och moff på er!

Promenaderna i skogen är alltid roliga men det brukar inte bli några längre sådana mitt i veckorna eftersom det är så mörkt före och efter husse och mattes jobb. Det där med mörkret bekommer inte mig så värst mycket men husse verkar inte se så bra då.  Visst, det brukar kunna bli en kortis på lunchpromenaden men  det är inte riktigt samma sak. Nu har vi däremot fått ett tunt vitt snötäcke som underlättar även för skumögde husse så igår bestämde sig husse för att vi kunde testa skogen. Han ville nämligen upp till skidspåret för att se om de hade fått till det så att det kunde gå att åka skidor snart och omtänksamt nog tyckte han det kunde vara bra om vi kunde skona mina tassar från trottoarernas salt.

En promenad i skogen är som sagt alltid rolig men en promenad i mörkret är spännande dessutom. Det är mer som rör sig i skogen i mörkret. Husse märker det inte men det gör jag. Jo för resten, husse märker det på mig, på mitt sätt att tvärt stanna till, sträcka på mig, spetsa öronen och lystra. Fast det var mulet så var det förvånande ljust i skogen även för husse. Han snubblade inte en enda gång utan traskade omkring riktigt ledigt, ungefär som jag gör när husse annars tycker att det är beckmörkt.

Väl uppe vi det blivande skidspåret hade snödrakarna sprutat ur sig sin snö i stora högar. Några tvåbeningar hade inte orkat hålla sig utan det fanns tydliga spår som visade hur de hade kasat sig runt på slingan och tvärs över snöhögarna.

Skratt från små tvåbensvalpar klingade i skogen också där en liten familjeflock hade lagt beslag på en hög som de åkte utför på rumpan. Vilken tur för dem att det var ett elljusspår för det är inte så säkert att morötter eller snöljus hade hjälpt dem i deras lek.

Jag blev också leksugen men husse tyckte inte att det vore så lyckat om jag sprang fram och erövrade de små människovalparnas snöhög, så vi begav oss bort mot skidbacken. För att inte stöka till det för snömakarna genom att traska nerför skidbacken tog vi omvägen genom den inte fullt så nattmörka skogen och kom en stund senare ut i skidbacken mitt för den största snöhög jag sett. Husse släppte kopplet en stund och genast var snöhögen min, bara min och ingen annans. Den var nämligen så brant att husse nog inte hade tagit sig upp ens om han hade försökt.

Efter lite snöbollskrig (husse kastade och jag fångade) och lite ruscher upp- och nerför min ointagliga snöhöjd traskade vi hem till sist, återigen genom skogen i den vinterljusa natten.

Nu är det i alla fall rejält kallt ute. Ge oss nu lite snö så vintern kan komma igång på riktigt!

Moff på er!

Du ska inte tro det blir vi-inter,
ifall inte nå’n sätter fart…

Ja, ibland kan vintern behöva lite hjälp på traven. För ett tag sedan körde de ihop en hel del snö i löparspåret ovanför skidbacken där tvåbeningarna vill kunna kasa runt på skidor men det räckte inte riktigt, och sedan kom blidvädret. Nu har det plötsligt blivit så där skönt kallt igen, sådär så det nästan nyper lite i blöta hundnosar. På morgonpromenaden tyckte husse och matte därför att vi kunde gå upp och kika lite på hur det stod till med snön i skidspåret, om det kanske jobbades på mer.
Att det var kallt upptäckte vi om inte annat nere vid ån. Där hade det bildats en isfördämning och över den en ny liten fors. Den hade bestämt sig för att brusa högre, vår lilla å…

Jodå, när vi närmade oss det blivande skidspåret kunde vi se hur träden närmast spåret var kraftigt snötyngda medan vi annars hade total barmark. Det låg ett vitt dis i luften och två fasansfulla vinterdrakar stod där och vrålade ur sig snö och is i ett högt och utdraget rytande. Snökanoner kallade husse och matte dem. Nu är min kärlek till snö större än min rädsla för drakar, dessutom så verkade husse och matte mer nyfikna än oroade. Ivrigt skuttade jag mot snön.

Tanken med just den där snön är som sagt att tvåbeningarna ska kunna hasa runt på skidor på den. Eftersom de springer så dåligt när de satt fast de där skidorna på sina tassar så är det rätt viktigt att det glider bra mot snön. Jag tänkte att det kunde vara bra om jag kunde ge ett expertutlåtande så jag testade kastade mig glatt ut där spåret skulle göras och testade glidet. Mja, OK då, det kan ju även ha spelat in att det svalkar så gott i snön och man känner sig så fräsch efteråt. Tvåbeningar, kasta era stavar och skidor, vaxa bringan och testa utterstilen. Jag kan rekommendera den. Annars kan jag även meddela att glidet i snön verkar …kanon!

Även om husse och matte också gillar att försöka släpa sig runt på skidor så vet jag att de föredrar att åka i nerförsbackar där man inte behöver staka. Nu visade det sig att det fanns en massa långhalsade smådrakar som väste ut en massa snö och is ner efter hela skidbacken. Vi träffade ett par tvåbeningar nedanför backen som sa att det jobbades dygnet runt med att göra snö för backen och att de hoppades kunna öppna backen om en vecka ungefär bara det inte blir plusgrader. Långhalsade smådrakar kan inte göra snö om det inte är iskallt ute.

Så, för både min, husses, mattes och alla andra snölystnas skull så hoppas jag att det snart blir en massa snölek kring skidbacke och spår i Rödeby!
Moff på er!

Igår lördags hade vi en riktigt härlig morgonpromenad i frisk kyla med hög luft. Allt var frostfint efter en natt med rätt många minusgrader, riktigt skönt för den som är bepälsad som en lapphund.

Vi gick bland annat upp till toppen på skidbacken och konstaterade att till och med Rödeby har ”viss havsutsikt”. Vi passade också på att kolla hur det gick med snöläggandet på skidspåret. Eftersom de inte hade fått ut pistmaskinen än för att  fördela ut de enorma snöhögarna på slingan så kunde jag passa på att göra en av mina favvissysslor, ta en helkroppstvagning i snön.

Morgonpromenaden idag blev å andra sidan oväntat spännande. Det hade regnat kallt i natt medan marken fortfarande var riktigt kall sedan gårdagen. Redan på förstutrappen var det glashalt och värre blev det ute på stenläggningen. Glatt skuttade jag ut och lade förvånat alla fyra tassarna i vädret. Busigt! I väntan på försiktiga husse och matte tog jag fart i gräsmattan för att sedan kasa fram när jag skulle bromsa in framför dem på stenläggningen. Väl ute på trottoaren så var även den glashal. En promenad genom byn kändes plötsligt alldeles för vansklig. Jag tyckte dessutom att husse och mattes pingvingång på blankisen var på tok för långsam. Kvickt bestämdes det att vi i stället skulle gå på de säkrare skogsstigarna och grusvägarna.

Väl inne i skogen insåg husse och matte att det inte var mycket bättre där. Det som såg ut som blöt jord och blött grus var i själva verket glaserad moder natur. Det bästa underlaget gavs av de smala stigarna genom ljung och blåbärsris där marken var lite mjukare. Det var roligt eftersom vi nu fick utforska helt nya småstigar som vi inte brytt oss om tidigare. Inget ont som inte för något gott med sig 🙂

Idag gick det inte att leka i snön för nu hade de fått liv i den där otäcka pistmaskinen och höll på att skyffla ut all snö i spåret. Bäst vi stod där och tittade på hur den kravlade fram och tillbaka över den väldiga snöhögen, vad tror ni hände då? Just det, matte… hon försvann förstås! Återigen en förtvivlad tur att husse hade mig för den här gången hade hon gått en helt egen väg och långt ut i skogen igen. Utan min nos hade husse stått sig slätt.

Nåja, mjuka trampdynor och rejäla dubbar i form av klor, det är bra mycket bättre än husses dubbfria vintertassar när det är så isigt. Orättvist tyckte nog husse, så när vi kom hem ”avdubbade” han mina tassar med klotången. Kloklippning när den som minst behövs…

Moff och pass upp i halkan!

Det är inte lätt för husse, att ha en familjeflock med dåligt lokalsinne. Under söndagens skogspromenad var det klippt igen. Den här gången var det matte som gjorde det – smet! När jag försvann för ett tag sedan fick husse ta till något luktorgan som sitter i någon annan fejja, Rödebygruppen på Facebook kallas den tror jag.
När matte försvinner kan husse däremot tryggt förlita sig på mig och mitt eminenta spårsinne. Aldrig att jag skulle tillåta matte att komma bort i min skog!

Husse borde hålla matte i koppel också, eller åtminstone se till så att hon kanske gick framför oss. Bäst som vi traskade runt där i geografin och drog in alla vilda dofter så tog hon en egen väg och vips så var hon bara borta. ”Konstigt, hon var ju här nyss” sa husse till mig med en blinkning. ”Kanske fick hon syn på något storvilt” fortsatte han sedan.

Dumsnut till husse, när vi efter några minuter gick tillbaka där mattes spår försvann genom riset fanns där inga andra upphetsande dofter så den lätta gubben om storvilt gick jag inte på. Däremot var mattes doft fantastiskt tydlig att följa. Några hundratal meter längs en stig, av till höger på en annan stig och sedan igen rätt ut i riset något hundratal meter och där uppflugen bakom en liten klippa satt hon och tryckte som ett skrämt litet rådjurskid. Tur att jag var där och kunde finna henne till rätta igen. Tänk att hon blivit så orolig att hon gömt sig!

När jag gjorde mitt misstag och försvann så var det direkt koppel eller lina och inte en chans till något da capo. För matte var det skillnad. Inte mindre än tre gånger under samma tur lyckades hon irra bort sig. Alla gångerna var det jag som fick leta upp henne och varje gång var det lika roligt att hitta henne. Om det nu var meningen att jag skulle få leta efter henne så får de nog göra det lite mer utmanande, låta spåret kallna lite bättre kanske. Vi får väl se.

Väl hemma var det rätt gott att få lägga sig lite strategiskt och ta igen sig en stund där jag kunde ha lite koll på husse och matte. Det tär på krafterna med skogspromenader, mer än man kan tro när man får spåra också.

Moff på er!

Promenader är nog det bästa som finns men på sistone har det smugit sig in en olustighet i dem. Egentligen började det veckan innan jul när vi var ute och gick vår kvällspromenad.

Vi är nästan hemma och passerar ett gäng med  stora tvåbensvalpar. Jag antar att de precis som jag också är i sin slyngelålder för de älskar att leka i flock, gärna med sina bilar och andra bullriga saker och busa runt och hitta på lite ofog.
Husse pratade lite med dem om att bullra mindre och kanske förstod de den saken för sedan dess har det faktiskt varit mycket lugnare. …fast kanske är det också för att det har varit jul. Hur som helst, när vi gick därifrån hördes det en skarp smäll. den kortaste och mest oannonserade åsksmäll jag hört. Kanske var det jorden som sprack? Jag hoppade nog en decimeter rakt upp i luften och kunde inte låta bli att ge ett skall av bara farten. Matte tog hem mig medan husse gick tillbaka till tvåbensvalparna för att prata lite till. Det otäcka med de där knallarna är att de hörs in i huset också, riktigt läbbigt att inte kunna känna sig säker ens hemma. Två smällar senare satt jag och flåsade som ett brunlurvigt litet ånglok, tätt tryckt intill matte i soffan.

Under julen hände det sedan inte så mycket mer på åskfronten, men de senaste dagarna har det börjat smälla i tid och otid närt man minst anar det. Ofta klarar jag det med bara lite oroliga ”moff” men speciellt kvällspromenaderna har börjat bli lite jobbiga. Då går jag gärna tätt tryckt intill mattes ben, och i stället för det sedvanliga busruset väl hemkommen till den egna tomten så väljer jag raka spåret till ytterdörren och in i hemmets trygghet.

Nu har jag förstått att min oro är av det lindriga slaget. Andra hundar kan få ren och skär panik av plötsliga smällar. Flykt kan kännas som enda möjligheten, men i koppel funkar det dåligt. Tur är väl kanske det, för jag tror inte att man mår mycket bättre av att ha sprungit ifrån knallandet för att plötsligt upptäcka att man har tappat bort sin flock. Vettskrämd och bortsprungen på en gång, då kan man nog bli lika borttappad som den där sydamerikanska agilityhunden Leela som fortfarande är försvunnen sedan hon blev skrämd och sprang till skogs utanför Kristianstad i oktober.

Att försöka gömma sig är en annan metod som funkar lika dåligt. De där smällarna hörs ju in i huset och in under sängar och soffor också. Att ligga där och skaka och gny stänger inte ute ljudet av nya smällar. Att drabbas av en sådan skräck och panik för så hotfulla och hemska ljud att man inte är mottaglig för någon tröst eller några lugnande ord från husse och matte, att ligga där och skaka och gny i väntan på nästa smäll och inte kunna förstå vad som händer, det är inget annat än djurplågeri!

Nu är jag som sagt inte där än men det är svårt att säga vad som krävs för att tippa över, kanske ”bara en smäll till”? Förhoppningsvis ska det aldrig behöva bli så, men jag har blivit klart mer orolig och lite ängslig vid plötsliga knallar och ljud den senaste veckan. , och det finns andra hundar som har det mycket värre. Till och med tjänstehundar kan bli skotträdda av nyårssmällare om det vill sig illa.

Nu är visst den stora pang-pangfesten för tvåbeningarna på väg, nyårsafton. Där kommer allt på en gång verkar det som, men där har husse och matte i alla fall en sportslig chans att förbereda för mig. Det verkar som att de ska göra ett ”anti panic room” i källaren. Med tvättmaskin och torktumlare på för lite dov ljudmatta i bakgrunden, musik för mig att lyssna på och sedan då de tjocka källarväggarna så hoppas det att jag ska slippa höra hur det brakar loss därute. Kanske kan man skydda sig på det viset när man vet i förväg.

Förra året, när jag bara var en liten valp fortfarande, kom grannflickorna och ringde på inför nyårsaftonen. De visste att jag hade flyttat in, så de ville veta om det var OK att de sköt sina raketer i närheten. För att inte störa sköt de dem sedan längre bort. Vilka fina tvåbensvalpar, eller hur?

Det som inte går att skydda sig mot är de oväntade smällarna utanför husen och under promenaderna på alla andra tider. Så snälla, snälla, kan vi inte komma överens om att sluta upp med det här djurplågeriet?

…eller som husse säger: Stoppa plågsamma ljudförsök.

Moff och kram på er!

Sedan några dagar har det smugit sig in en helt annan stämning i huset. Husse har varit på vinden och plockat ner saker som matte och husse har spridit ut lite överallt. Tomtar, ljusstakar, girlanger, stjärnor och kransar. Till sist släpade de till och med in en bit skog i huset och hängde den full med ljus, kulörta glaskulor och glitter. Till sist, vilket husse verkar tycka viktigast, satte de en spira i toppen.

Igår stoppade de sedan in en massa paket under den där granna granen. Bland de där paketen ska det visst finnas några till lilla mig också. De ska jag få leta fram själv när det blir dags. Husse tänker visst göra en liten noseworkövning åt mig. Jag ser redan fram emot att få gå loss på paketen! 🙂
Tack och lov, tycker husse och matte, är jag inte intresserad av att ”vattna” granen som jag gärna gör med deras kusiner ute i skogen. Det tar på något vis emot i blotta tanken på att lyfta benet inomhus.

Julaftonsmorgon, en dag fylld med traditioner har jag förstått. ”Tradition” innebär visst att ”göra som vanligt”, fast lite speciellt. Den första traditionen som ”träffade” mig idag var att husse och matte tog på sig träningskläderna. De springer ju lite när som helst tycker jag men tydligen alltid på julafton. Hur som helst, ”julaftonsspring” är ju minst lika roligt som ”vilken-dag-som-helst-spring”!

Ända in i det sista var det spännande om det skulle bli en vit jul eller inte hemma i Rödeby. Den blev vit men det räckte med att åka in till Karlskrona för att få uppleva en grön jul, det såg vi när vi var inne och önskade Hussemor, Kajan och Morran en God Jul. Uppe i skogen vid elljusspåret har de dessutom passat på att köra igång snökanonerna för att få till åkbara spår. Härligt mycket snö fanns det där så jag har kunnat passa på att testa glidet. Det var utmärkt kan jag meddela och då körde jag dessutom vallafritt.

Nej, nu börjar det visst bli dags för Tomten att komma. Bara vid ordet ”kommer” blir jag alldeles till mig, men nu är det visst ”Tomten” dessutom.
Vi får väl se hur bra han är men jag tippar på 5 skall av 5 möjliga.

Moff och God Jul på er!

 

Visst hade det väl varit bra med en hund till i familjen? Det tycker i alla fall jag!
Näst att leka med andra hundar så är ju annars snö bland det bästa jag vet. Precis som när det är lite blött ute så ligger dofterna kvar så bra där andra har gått. Dessutom syns spåren med blotta ögat. Det är ju lite bra för husse också som lättare kan följa mina förehavanden, till exempel när jag inte är riktigt redo att traska vidare från någon intressant fläck. Dessutom är just en del intressanta fläckar också gulfärgade, bara för att markera ytterligare för min nosklene husse, som en naturens överstykningspenna. Spår och markeringar som inte ens tvåbeningar kan missa.

Idag har vi fått lite snö. Det snöade rätt bra halva dagen. Med snön brukar min badlust vakna till liv. Det är inte så att jag gillar vattenbad, man blir så konstigt blöt och tung av det, men ett rejält snöbad går inte av för hackor. Man blir härligt ren i ytterpälsen samtidigt som det svalkar, och man glider liksom fram på snön som en utter. Det är nästan lika skönt och effektivt som att torka nosen i ryamattan när man har druckit vatten

Husse skulle skotta av altanen frampå eftermiddagen när det hade slutat snöa men ångrade sig rätt fort och började rulla en snöboll där. Jag älskar ju bollar och jag älskar snö, så ni kan tro att jag ville vara med och leka jag också. När jag hade kraschat ett par av husses försök till snöbollar så gav han upp och körde ihop snön med skyffeln i stället och bara klappade ihop allt i stora klumpar som han sedan staplade på varandra. Efter att ha staplat och tryckt dit ännu mera snö började han kela med snöhögen. Han liksom kliade den en stund och så stod det plötsligt en vilt främmande vovve där.

…eller, tja, vovve? Den luktade inte som en hund, den rörde sig inte som en hund och den ville inte leka med mig som en hund. Snarare luktade det lite av husses handskar om den, men annars var det just bara snö. Jag fick i alla fall hjälpa husse och lägga sista tassen vid den så nu ser man tydligt två tassavtryck i magen på den 🙂
…och lite kompisar är vi ju ändå, min snölappis och jag 🙂

Nu ska jag se om Mr Cool vill hänga med en tur runt tomten så ska jag visa honom hur man får fart på grannkatten också!

Moff på er alla snögubbar och snögummor!

Jag måste bara klämma in en spännande grej som hände idag när husse tog mig med på en försenad lunchpromenad. Vi hade just tagit oss genom skogen utefter ån och korsat foten på den ännu gröna skidbacken när jag fick syn på en voffsing som gick borta vid vägen på väg upp mot byn med sin matte. Självklart blev jag ivrig och försökte så gott jag kunde skynda ifatt utan att dra för hårt i kopplet. Drar jag för hårt så stannar nämligen husse och då går det bara långsammare i stället för fortare. Jag behövde inte oroa mig för de liksom saktade in och tydligt var att jag skulle få hälsa på dem. På slutet satt hon till och med och väntade in mig. Det visade sig vara en Lagottetjej på nästan åtta år som hette Chitta. Jag blev förstås som vanligt väldans ivrig men husse lugnade mig, ända tills Chittas matte sa att vi kanske ville leka. Vi gick tillbaks till skidbacken där vi kunde få springa lösa en stund. Chitta kom lös först och började springa runt. Husse satte mig ner med ett ”Stilla!”, kopplade loss mig och inväntade att jag tittade honom djupt i ögonen. Det ryckte i hela kroppen innan han till slut sa ”Hopp och lek!” och jag flög iväg som skjuten ur en kanon.

Det blev inte så mycket springa av som jag hade hoppats på. Chitta fick rätt snart mer sjå med att vända upp mot mig i stället för att försöka springa ifrån mig. Jag tror inte hon gillade att ha min nyfikna nos där bak och blev till och med lite skällig mot slutet. Man kan väl säga att hon till sist sa till på skarpen samtidigt som hennes matte menade att det bara var nyttigt för henne att få leka lite. Jag tror att det handlade om att jag nog var lite för stor och lite för pojkig för att hon skulle känna sig bekväm med min närgångenhet.

Jag är glad för lite godis, men Chitta var som förhäxad av det. När husse tog fram en godisbit till mig blev hon som uppslukad, glömde bort både lek och skäll och ville bara få smaka. Där kan man kalla total kontroll. Husse blev tvungen att spräcka min lekbubbla för att få mig att fatta att det fanns något gott även till mig. Han beordrade ”Ligg” och efter att jag lagt mig och tittat husse i ögonen fick jag ta godisbiten som han hade lagt framför mig.
Därefter var det tack, voff och good bye. Eftersom vi var lite mer snabbpromenerande, husse och jag kör rena powerwalken mellan stoppen, så tyckte Chittas matte att det kunde vara en bra idé att vi gick först. Jag tyckte förstås att det var en rätt dålig idé, jag har ju varken ögon eller nos i nacken. Det blir ju lätt lite ofokuserad promenad när man måste vrida på huvudet hela tiden, men rätt snart hade vi ändå förlorat dem ur sikte.

Tänk vad spännande en helt vanlig promenad kan bli!
Moff!