Hunden Lazer

Husse har ju tagit hand om en levande leksak i bur, kakaduan Olivia. Hon ska vara här någon månad medan hussemor är på semester. Hon är både spännande och en smula otäck samtidigt. Hon har väldigt gälla skrikande ljud när hon vill ha sällskap men hennes vassa näbb avskräcker lite. Ibland kan det hända att husse eller matte går fram till hennes bur när hon för liv för att göra henne lite sällskap. Ofta sitter hon uppe på buren snarare än i den. vilket jag förstår helt och hållet! Vem gillar att sitta i buren? Det jobbiga börjar när de ska klia och kela henne. I början tänkte jag att ”nu äntligen skulle vi få lite nytta av den nya leksaken”. Det kändes lite som om husse hade en boll. Jag skuttade ett par skutt baklänges på köksgolvet och tryckte ner överkroppen lite uppfordrande mot golvet, så där som ”Kom igen nu då, lek med mig, kasta!”. Husse kastade dock aldrig Olivia. Nejdå, han behöll henne för sig själv där uppe på buren utom räckhåll för mig.Fy vad orättvist, jag vill ju också få leka lite med den. Fast jag piper och gnyr lite vägrar husse att kasta Olivia till mig.

Andra gånger inser jag att det faktiskt är kel hon får. Jag älskar ju kel, speciellt från husse och matte. När jag inser att de kelar med Olivia springer jag raskt fram och ställer mig på baktassarna och buffar på dem med mina framtassar, precis som när de kramas och jag också vill ha kram. Då blir jag lite avundsjuk igen fast mer i hjärtat. Jag finns ju där, kela mig istället!

Det är inte bara kel en liten hund vill ha. Jag vet hur gott ost och korv smakar till exempel. Inte för att husse brukar låta mig tigga något sådant (notera att jag sa ”husse” nu, inte ”matte”), men ibland använder han det som belöning när vi klipper klorna. Olivia däremot har minsann en egen ostbit i kylen som de går och hämtar små bitar av och ger henne… ja, om de inte kommer stickandes med en bit prickig korv i stället. Det hjälper inte hur snällt jag sitter och tittar på när de sticker till henne, inte får jag något ändå. Inte av husse i alla fall…
…och om någon skulle behöva klippa klorna så är det Olivia!!! Jag bara säger det. Jag skulle förresten vilja se hur hon hade hanterat kloklippningen husse gav mig förra helgen. Han började med att klippa blod på de två första klorna och hade rätt bra uppförsbacke efter det. Det sved rätt bra och jag skulle kunna tänka mig att Olivia hade gett husse en näspiercing som tack.

Nåja, så sakteliga har vi börjat komma underfund med varandra, Olivia och jag. numera förstår jag väl att hon inte är en leksak som Gisen, Fido eller Näbbis. Inte heller är hon som koltrastarna som får flyga så fjädrarna yr när jag störtar igenom deras buskage på tomten. Hon är mer som… kanske rent av en blivande sällskapskompis?

Pip och moff på er!

Hurra, matte är tillbaka efter två veckor i Kalmar. Jag blir nästan generad när jag tänker på hur jag krälade omkring hennes fötter och bara ville att hon skulle klia och kela mig. Vilket lyft! Den här helgen började bra!

Det var dags att ta upp båten i lördags morse. Till min bestörtning var jag tvungen att åka med vilket betydde en stund i buren, det är alltid lite jobbigt, men desto roligare när jag får komma ur den. Man går in i bilen hemma, skumpar runt ett tag och när man sedan får komma ut igen så blir det oftast en positiv liten surpris. Det blev det nu också, för plötsligt var vi vid bryggorna där vi har båten. Det var rätt länge sedan, men åka båt är absolut en favorit så det här var ju ett litet lyft i sig. På väg ut till bryggan fick jag gå lös. Längst ut fick jag syn på något som fångade min uppmärksamhet. Det såg ut som de där koltrastarna som jag brukar skrämma ut us buskarna därhemma. Nu var det tydligen sothönor, men det var rätt god fart i dem också. Att se ett tiotal dra iväg över vattnet vilt flaxande för att ta sig upp i luften… vilket lyft! 🙂

När vi var framme vid båten och husse hade öppnat upp den satt jag redo på bryggan, beredd på att låta husse lyfta ombord mig. Lika glad som jag var att få komma ombord och höra motorn starta, lika förtvivlad blev jag när jag insåg att husse och jag skulle åka utan matte som i stället gick tillbaka mot bilen.

Efter en knapp halvtimmes vacker båtfärd i en lika solig som kylig höstmorgon var vi framme vid en kaj där det stod en lastbil och lyfte båtar ur vattnet. Till min oförställda glädje stod matte där och tog emot oss också. När husse tog en extrasväng för att komma ”rätt” kunde jag inte låta bli att ge ett kort förtvivlat ”vänta-på-mig-skall”. Jag trodde den dummern skulle köra iväg igen utan att jag ens skulle få hälsa ordentligt på matte.

När husse sedan väl lagt till så tog det inte lång tid förrän det var vår tur att få upp båten som istället placerades på en nyinförskaffad båtvagn som hade rullats fram. Vilket lyft husse! Både av lastbilen och bytet till den nya båtvagnen. Husse och matte verkade riktigt nöjda. Båten passade perfekt på den rejäla vagnen.

Där fanns en annan hund i samma ålder som jag, en engelsk springer spaniel som hette Harley. Han var lika leksugen som jag och vi rasade runt i omgångar tills vi var helt slut medan husse och matte gjorde båten ren under vattenlinjen.

Därefter var var det korvgrillning tillsammans med de andra båtägarna. Där fanns bland annat Göran, en farbror som jag träffade på en ö förra sommaren när mina små valptänder var vassa nog för att ge honom ett litet blodvite i tummen. Han var väldigt glad för hundar. Det märkte jag mycket väl, inte minst när han gav mig en grillad korv och sedan också en rejäl ostbit. Det var annat än de små osttärningar som husse kan sticka till mig ibland. Vilket lyft!

Sammanfattning av helgen: Vilket lyft husse!
Moff på er!

 

För ett par dagar sedan kom hussemor och hälsade på. Husse försökte så gott han kunde lugna ner mig i min hälsningsiver, fast hussemor visste hur hon skulle handskas med mig ändå. Hon hade med sig en sådan där otäck bur som hon monterade upp i vårt kök. Jag anade genast lite oråd eftersom bur för mig brukar betyda obehagliga bilturer. Kunde den vara menad för mig? Min oro kändes extra befogad när hon tog fram ett lekdjur och placerade i buren. Tydligt nog ville hon med hjälp av leksaken locka in mig i buren men så lättlurad var jag inte. Dessutom var hålet alldeles för litet, jag skulle möjligen kunna få in huvudet men inte mer. Leksaken verkade å andra sidan vara jätterolig och jag skulle väldigt gärna få busa lite med den i munnen. Mina andra leksaker är antingen lite plyschiga eller bävernyloniga men den här verkade fluffigare. Precis som de andra så hade den en pipmojäng i sig. Det konstiga var bara att den pep gälla, skrikiga pip som triggade mig rätt hårt utan att jag ens bet i den. Det var väldigt konstigt för leksaken verkade dessutom inte gilla mig. Den blev extra fluffig, speciellt på huvudet, när jag närmade mig, och den liksom väste åt mig. Dessutom rörde den på sig där inne i buren, troligen bara för att locka mig att försöka komma in där. Som alla mina leksaker så hade den här ett namn också. Fido, Gisen, Anki, Foxy, Näbbis… hälsa på Olivia!

Den där Olivia-leksaken kanske inte är för mig när allt kommer omkring. Husse ger den nämligen mat och vatten och lite för ofta kelar de med den i stället för mig. Ja, de kelar förstås med mig också, men har de mer kel att ge så tar jag gärna emot allt! Oftast är den inne i buren men ibland står luckan öppen så att den kan klättra in och ut som den vill. Ibland flyr den så långt bak in i hörnet uppe på buren som den kan, ibland kryper den så nära mig som den bara kan .

Nästa orättvisa: Jag får aldrig något när jag tigger, inte minsta ostbit till exempel. Olivia får både ostbitar och korvbitar, och det utan att ens få klorna klippta (Japp, det fick jag idag igen. Bara lite blod den här gången. Husse gör allt han kan för att hålla dem korta). De bara går förbi buren, gullar lite och vips så har de stuckit till henne något gott. Jag måste åtminstone göra något duktigt för att jag ska få godis.

Nu har Olivia varit här några dagar och vi har väl börjat vänja oss lite vi varandra. Hon morskar gärna till sig mot mig och jag skäller bara till någon gång ibland när jag hör ett oväntat ljud utifrån köket. Hon håller lite låda på kvällarna. Jag kan inte hennes språk så väl men jag tror inte hon gillar att sitta själv ute i köket medan vi andra är i vardagsrummet intill.
Vi får se, kanske blir vi till och med kompisar innan hussemor hämtar tillbaka sin leksak om en månad eller så.

Kvitt, skriiik och moff på er från oss!

I söndags var det dags för den sista delen på vårt härjningståg i Skåneland. Vi lämnade vårt basläger i Örkelljunga och sa samtidigt tack för den här gången till Vicke och Viktor innan jag åter fick skaka galler till Lund. Där blev det några timmars strosande utomhus för husse och mig medan matte och hennes valp Klara kollade några nya möjliga kojor för Klara att bo i och sedan handla lite. Därefter åkte vi ut till syrran (Lexi) i Bjärred. När vi stannade bilen där kom Lexis husse fram och ville hälsa. Normalt sett är jag ju inte den som säger nej till lite uppmärksamhet, men nu var det något annat som tog min uppmärksamhet i stället, en doft jag kände igen. Plötsligt kom det ett skall från andra sidan häcken, ett skall som lät nästan likadant som det jag svarade med, och sedan var en kakafoni av yster skallväxling igång. ”Syrran!!!” skällde jag. ”Brorsan!!!” skällde Lexi. Strax for vi i full fart genom deras trädgård i en vild jakt på varandra.

Vi har lite liknande intressen såg jag. Det fanns ett bra hål grävt vid deras husgrund, inte helt olikt det hål som matte fyllt igen ett par gånger utefter uthusväggen inne i växthuset där hemma.
Sedan har Lexi vuxit upp till en tjej med lite ruter i. Hon säger till när det är nog, när leken har pågått länge nog eller hon tycker att jag blir lite för närgången. När det begav sig för ett år sedan ungefär så körde Lexi slut på mig men nu hade jag bättre ork. Kanske har löpturerna med husse och matte gjort lite nytta ändå :).
Matte berättade om mötet med den ljusa lapphunden Juni som vi hade mött två gånger dagen innan, både i Lund och i Lomma. Då säger Lexis matte att ”henne känner vi, vi har gått samma kurs”. Ja, hur liten är inte lapphundsvärlden nu då?!? Lund, Lomma, Bjärred: Överallt denna kalenderflicka Juni!

Vi tog en jättehärlig promenad tillsammans där vi fick springa lösa vid ett par tillfällen, dock inte nere vid havet eftersom fågelskyddet fortfarande gällde där.

Efter att ha avslutat promenaden utefter havet på hemvägen igen där vi både mötte ett litet gäng med andra hundar och fick se hägrar fick vi lite fika…
…eller, sa jag ”vi”? Husse och matte fikade med Lexis husse och matte medan jag drack slut på Lexis vatten och vi lekte vidare i lite lugnare tempo.
Därefter blev det dags att anträda resan hemåt igen. Husse behövde visst hinna hem i tid för att vara med och rösta fram en ny alfahane eller -hona för hela sverigeflocken. Deras uppvisningar och styrkedemonstrationer hade pågått ett tag nu och nu var det visst dags att bestämma sig. Hemresan betydde förstås drygt två timmar i finkan igen, men efter att ha rasat runt med syrran så var det rätt lätt att ta det, rätt vilsamt till och med, men säg inte till husse och matte att jag sa det 😉

Moff på er!

I lördags lämnade hela flocken baslägret i Örkelljunga för en expedition via Lund och Lomma till Malmö. Efter en morgonpromenad utefter Pinnån och en härlig frukoststund blev det till att skaka galler i en timmes tid.  Inte tycker jag att jag hade gjort något fel men domen var obeveklig och in åkte jag. När jag väl blev utsläppt igen var vi i Lund, lite som Pelles hundskola för stora människovalpar fast i megaformat, mycket större än både Rödeby och Torhamn, ja tillsammans till och med. Där träffade vi mattes stora valp Klara., ett kärt återseende med många kramar men där husesynen uteblev för min del eftersom djur inte fick komma in där.. Lite roligt nog hette stället hon bodde på  Parentesen. Egentligen var det två hus, både en ( och en ) så därför bodde hon väl egentligen i vänsterparentesen. Bland de andra människovalparna som bodde där fanns det tydligen en och annan festprisse som gärna bjöd på sin musik när som helst på dygnet vilket gjorde det lite svårt att sova där. Jag förstår henne, hör man något mitt i natten vill man ju bara skälla!

Klara visade oss runt lite i Lund och där var fullt med liv överallt och något för alla. …även för mig visade det sig. På en gågata stötte vi på en matte och en ljus lapphundstik. Efter att ha gått och tittat efter varandra en bit, hon så pass nyfiken på mig att hon gick in i en parkerad cykel, så fick vi till slut hälsa på varandra lite. Hon hette Juni och var från Lejoncronas kennel och lika gammal som jag!

Nu så här efteråt har husse insett att det kunde ha varit hennes bror som blivit deras istället för jag, men han var redan tingad och när de sedan fick återbud hade husse och matte redan hittat mig!!! Vilken tur att det inte blev så! Lapphundsvärlden är så liten!

Efter en fika på ett litet lundacafe med ”alternativfika” (veganskt, glutenfritt och fritt från jag vet inte vad allt) åkte vi ut till Lomma för att titta på hussevalpen Rasmus när han flög drake, åkte bräda och badade på en gång. Kitesurfing kallas det visst. Det blåste bra i pälsen där, men det var visst en del av poängen. Där var en hel del tvåbeningar som kanade runt på vattnet dragna av stora drakar och en av dem var då Rasse. Samma sak där när han kom i land, jisses vad roligt att få hälsa på honom. Husse fick förmana mig att inte ta sönder hans gummipäls, våtdräkten.

Bäst som vi stod där, vem gick förbi borta på en promenadstig en mil från där vi sågs för ett par timmar sedan om inte Juni!!! Vad var det vi sa om den lilla lapphundsvärlden? Kom ihåg det här nu 😉

Som avslutning på lördagen åkte vi hem till Rasmus och My för ännu mer kramar och en trevlig kväll med god mat för både dem och mig innan vi till slut  medelst ytterligare en dryg timme bakom galler för mig återvände till baslägret för vila inför nästa strapats.

Moff!

Husse och matte bestämde sig för en road trip i Skåne i helgen. Familjeflocken har nu sina tre äldsta valpar i Örkelljunga, Malmö och Lund och det var dags för en visit. Det var lite dåliga nyheter för mig eftersom det betyder bilresa, mycket mer bilresa än jag först anade. Först ut på listan var Örkelljunga och lillmatte Victoria och hennes Viktor, en tur på goda två timmar fredagskväll i buren, också ett sätt att ha fredagsmys… Inte!!! Jag har fått åka lite mer bil på sistone och tog det ändå med hyfsad fattning, men klokt nog tog husse mig direkt ur bilen på en kort adrenalindämpare direkt när vi kom fram. Det blev dock snart ogjort arbete. Därefter var det nämligen dags för nästa adrenalinkick när jag äntligen fick träffa Vicke. Det kom lite ”plötsligt på”, jag förstod ju först inte var vi var, och jag får nästan be om ursäkt för mitt närapå ynkliga krälande och gnyende för att i valpig iver tigga om att få bli kelad av henne. Jag visste ju så väl att jag inte fick hoppa upp på henne och slicka henne i ansiktet fast det vore så lätt när hon gick ner på huk för att hälsa och krama om mig. Jag hoppas att jag inte störde grannarna för mycket med mina glädjeskall.

Tyvärr hade husse bestämt sig för att klippa mina klor precis innan vi åkte hemifrån för att jag inte skulle riskera repa deras fina trägolv. Ännu mer tyvärr  så hade han lyckats ”klippa blod” på en bakklo , och när jag nu lite för ivrigt krälade och skuttade runt Vicke gick det upp igen. Lite kontraproduktivt för min del då jag blev tvungen att stanna kvar i hallen ett tag tills blodet hade stillat sig igen medan de andra gick in i huset.
När jag väl fick komma in i huset blev husesynen desto noggrannare. Det var ju så länge sedan jag var där och deras hus var helt nyrenoverat. Trappan upp till övervåningen var först lite läbbig då den kändes lite trängre och brantare än vår hemma, men eftersom vi skulle sova däruppe var det bara att ta sig i kragpälsen, och efter att helt kort värderat läget några ögonblick ge sig upp i den. När jag väl hade besegrat trappan en gång var det inga problem längre och huset kändes ”säkrat”.

Första nattens sömn blev lite som den blev i ett nytt hus. Matte ville ha öppet fönster och där fanns så många nya ljud. Utifrån kunde vi höra stora fyrbeningar råma på avstånd, man kunde höra någon som gick förbi ute vid något tillfälle och när Vicke eller Victor rörde sig i huset blev det lite hjärnsläpp  för mig eftersom jag hade glömt att där fanns fler än husse, matte och mig.

Morgonpromenaden var härlig. Det är så spännande med nya marker, dofter och möten. Det finns ett naturreservat som sträcker sig in i Örkelljunga kring deras mycket sympatiska å, Pinnån. Bara namnet gör en glad, och visst infriades alla förväntningar över innehållet då man precis som hemma i Rödeby runt ån lät fallna träd , grenar och pinnar ligga kvar, även om det ändå hölls rent på promenadstråken som gjorts i ordning.

Efter en god frukost kunde vi till slut förklara baslägret för vår Skåneexpedition etablerat, ett ställe att utgå ifrån och vila ut på för de fortsatta utfärderna.

Jag vill gärna berätta om vad som hände i Lund och Malmö men husse envisas med att det är läggdags nu så jag får be om att återkomma. Till dess:
Moff på er!

Katten också 1
En av våra grannar har två sådana där smygare till katter, en svart och en gråvit. Den svarte är rätt nyfiken av sig men rackarns försiktig. Senaste veckorna har husse byggt på ett redskapsskjul nära staketet mot grannkatterna och har nu insett varför den tjocka häcken där är ett av mina favorittillhåll ute i trädgården och varför jag gärna rusar rakt in i häcken i full fart när vi kommer hem från promenad till exempel.
Länge har jag trott att grannarna har gått och ropat på mig, men det har visat sig på sistone att det är den gråvita katten som heter Lasse som de försöker hitta när jag har busat till det lite för honom. Så försmädligt, jag som trodde att de ropade på mig för att de ville leka. Lasse är hur som helst rädd för mig, så pass rädd så att han fick hämtas ner med en lång dubbelstege ur en av våra lönnar häromkvällen.

Den svarte hanen däremot är rätt nyfiken av sig, så pass så att han har vågat sig riktigt nära staketet för att bekanta sig med mig lite. Han varken fräser, skjuter rygg eller burrar upp svansen till en flaskborste. Riktigt mjukt och sakta, en tass i taget, centimeter för centimeter glider han fram i ultrarapid mot staketet där jag trycker huvudet så långt in i maskorna som jag bara kan.

Ibland kan jag inte hålla mig utan det kan komma ett kort, uppmuntrande skall vilket bara får som resultat att det står en kattstaty framför mig i någon halvminut innan han åter börjar glida framåt. Det enda ljud som kommer ur honom är ett mjukt ”mmmmmmmmm”. Inte ett riktigt morr, bara ett varningens finger att jag ska hålla mig i skinnet.
Riktigt frustrerande, så nära men ändå så långt borta. Jag har försökt lära mig språket men det funkar inte speciellt bra. Jag tror jag har för mycket hundaccent än.

Katten också 2
Häromkvällen var husse och jag i affären. Eller, ja, husse då. Jag satt som vanligt utanför entrén vid en träbänk och spanade in kunder som kom och gick. Husse är oftast väldigt snabb inne i affären när jag är med, bara några få saker som han ska ha. Så var det nu också. Vi hann dock bara något hundratal meter innan husse fick syn på något vitt som satt fast i min rumpepäls. Det visade sig att jag hade satt mig i ett nytuggat tuggummi som någon slarver hade kastat på marken bredvid papperskorgen. Där hade jag sedan satt mig.
För att göra en seg historia mindre seg: Vi hade tur. Väl hemma kunde husse ganska smidigt plocka bort nästan hela tuggummit utan att kladda in det alltför mycket i pälsen.

Katten också 3
Få saker är så gott som …godis. Tja, det är väl därför det heter så. Jag har hitta mig ett rikligt förråd med fiberrikt och välsmakande godis. Tyvärr har husse kommit på mig och tycker väl att jag inte får förstöra aptiten på godsaker. Ja, aptiten är det förresten rätt bra ställt med nuförtiden. För att behålla det så så har han strypt tillgången på godiset, främst genom att hålla mig kopplad. Jag har förresten fortfarande koppeltvång och lösgångsförbud efter förra veckans lilla spontanutflykt.

Katten också 4
Avslutningsvis ett tips: Morra aldrig åt husse eller matte. Igår råkade jag ”skälla loss” ute i trädgården, Aska, kelpin, var på besök hos grannen och jag ville bara att hon skulle komma över till mig och leka. När husse kom skyndande för att tysta mig hade jag redan en pinne i munnen och hade slutat skälla. Jag skulle väl säga något till husse men det kom liksom ut lite fel och lät mer som ett morr. Sällan har jag sett husse få så mörka ögon. Jag kände mig plötsligt väldigt liten och tappade pinnen av bara förskräckelsen. Jag kan säga att det inte bara är jag som kan skälla, men morra åt husse tänker jag noga lägga på minnet att det gör man inte.

Morr... moff på er!

Husse brukar låta mig gå okopplad på våra promenader genom byn. Ute i skogen är det dock fortsatt koppel som gäller eftersom jag visat Piff och Puff lite väl mycket intresse, precis som koltrastarna som springer omkring i de prassliga löven.
De senaste dagarna har jag dock känt en oro i kroppen. Skallet ligger väldigt nära och bubblar hela tiden, det är som att det ligger något i luften. Matte tycker att jag har betett mig lite ”uppstissat” och jag har ofta haft en väldigt alert blick, nästan lite stirrig. Idag när vi gick ut på vår morgonpromenad fick jag som vanligt gå utan koppel, och som vanligt var jag ett par meter framför husse och matte. De är ju så långsamma med bara två ben. Vi hade inte hunnit så långt, jag hade lydigt på order av husse stannat innan vi korsade vägen efter skolans parkering för att sedan följa med när han sa ”Nu går vi”. Väl uppe på trottoaren på andra sidan var det sedan som om något stack till i nosen på mig, en doft som gjorde att det bara klack till i mig. Som genom ett trollslag gjorde jag en ryck och snabb rusch ut på gräsytan bredvid trottoaren, gjorde några tvära riktningsändringar medan husse började beordra mig att stanna. Problemet var bara att jag varken hade tid eller lust att stanna och att husse hade råkat hamna utanför min ”bubbla”. Mina virvlande trumpinnar till ben fick mig att formligen flyga iväg i något slags utdraget zickzackmönster och runda hörnet till skolans baksida. Lagom till husse nådde hörnet såg han bara svansen på mig försvinna runt nästa hörn en bra bit bort . Efter att ha rusat på en runt nästan hela stora skolan insåg jag plötsligt att jag hade tappat bort husse och matte och gjorde en tvärvändning. I full fart gjorde jag en lågflygning tillbaka till matte som mötte mig med stora famnen. Husse däremot bannade mig hårt och tryckte halsband med koppel över mitt huvud och sa något i stil med att ”koppelfrihet är bara för pålitliga hundar”. Ja han sa mycket mer men det utelämnar jag här. Han var inte nöjd alls husse utan lovade mig minst en vecka i kort koppel. Ajajajaj då…
Jag har hört dem gissa vad som har spelat upp mig så pass, och just nu tror de på en löptik. Den eller den långskankade haren som hoppar runt här.

Vi har noseworktränat hemma igen. Det var en dryg vecka sedan sist men efter en uppvärmningsrunda för att ”fatta galoppen” så var det som om jag aldrig hade gjort något annat. På en glasskål på soffbordet, på en väggkontakt, på ett elementrör… inomhus var inga problem. Lika smidigt gick det på både altan och i lilla hagen nedanför altanen trots att det fläktade lite.

Till sist fick jag söka tre gånger i garaget. Där finns det både bilar och maskiner som doftar en massa. Det betyder bara att jag får söka av fler saker, men det gömmer inte eucalyptusdoften. På en bilfälg, på cykeln och på en fotboll hittade jag möbeltassen. Tre gånger lyckades jag sno möbeltassen men alla tre gångerna kom husse på mig och fick mig att spotta ut den mot att jag fick en godisbit i stället.

Till sist har jag även fått hjälpa matte med att göra i ordning bland hennes odlingar. Gissa vad! Jag kom på var hon har gömt morötterna. Jag får inte gräva ner saker, då blir det liv ska ni veta, men matte har minsann grävt ner alla morötter i en pallkrage full med jord. När jag nu kom på hennes hemliga gömma så är det ju inte så svårt att själv skaffa något gott att knapra på när jag blir sugen 🙂

Hopp och lek till nästa gång!

Jahapp, det var ju rätt typiskt. Husse hundosteologen skulle naturligtvis få rätt. 20 sekunders googling och han var expert nog. Idag gick vi in på Svenska KennelKlubbens hemsida, letade upp mig och hittade mina resultat från bedömningen på förra veckans röntgenbilder. Precis som husse förutspådde: ED 0 (armbågarna perfekta) och HD C (höfterna inte perfekta men OK). Det största problemet är nog att husses huvud svullnade lite där igen.

Strax bakom huset finns ju skogen med ett gammalt elljusspår som brukar ingå i våra promenader. I den allra närmaste delen, bakom utebadets bassäng finns det ett speciellt träd som jag har missat helt ända tills häromdagen. Jag nosade som vanligt runt i rothöjd för att hitta någon spännande kisshälsning att besvara. Det mesta som verkade ha rört sig där inne var dock den där långskankade haren som vi har sett löpträna ute på fotbollsplanen. Det var inte förrän husse bad mig titta upp som jag insåg att Enterna hade kommit. Jag som trodde jag var ur den där spökåldern och så visar det sig att vi har trädmonster precis runt knuten! Det känns lätt förvånande att det finns några barn kvar på den intilliggande förskolan. Husse säger snusförnuftigt att det inte finns några monster men vad ska man kalla det här då?

Andra konstigheter: Vem drack upp mitt vatten? En liten bit längre fram på vår promenad kommer vi fram till den lilla ån som nog gärna skulle brusa högre igen om den bara kunde. Ibland stannar vi till vid ån för att jag ska kunna få en liten slurk vatten. Det låter inte husse mig göra längre. Det är alldeles för lite vatten och nästan stillastående nu. Musslorna kan behöva det lilla som finns där säger han.

Bäst som vi var där nere i åfåran så hör och ser jag något retligt bekant: Piff… eller om det nu var Puff. Husse blev först inte varse om den lille rackaren på annat sätt än att han såg mig lystra

Nej, hellre än att klättra i träd låter jag husse hålla mig i sina grena… armar. Där får jag erkänna att han är bra.
…och så vet han hur jag vill leka och bli kliad 🙂

Moff på er!

Idag tog husse med mig på en biltur. Redan där kändes det ju lite som en dålig start. Inte blev det bättre av att husse så fort vi stigit ur bilden slog handen för pannan på ett hårt och olustigt sätt och utbrast ”Pappren!!!”

Stället vi åkte till kändes vagt bekant. Det var fullt med spännande dofter från både hundar, katter och andra sorters smådjur. Här hade jag nog varit förut. Efter att ha fått kliva upp på en våg (15,7 kg, så går det, varför fick jag inte min frukost idag husse!?! Jaså, fasta?) så blev vi raskt visade in i ett eget litet rum som var misstänkt rent.

Strax kom det in en trevlig tjej som gärna ville hälsa på mig och jag var ju inte den som sa nej. Sedan tyckte jag att hon började bli lite påflugen för hon försökte hålla om mig på något sätt som jag inte tyckte att jag hade riktig koll på. Efter att ha satt någon sorts slang i sina öron och en kall mackapär mot min mage konstaterade hon i alla fall att det dunkade på jättefint där inne.  Sedan tackade hon för sig och lämnade rummet.

Efter en stund kom det in en man i stället som också var jättetrevlig och ville hälsa. Eftersom husse hade slagit sig så hårt i pannan att han inte kom ihåg mitt id-nummer, jag tror i alla fal det var så det förhöll sig, så tog mannen fram en scanner, ungefär som på Maxi, höll den över min nacke och ”tankeläste” mitt id-nummer. Det fungerade jättebra tack vare mitt chip. Där hör ni alla barn, ät mer chips!
När han sedan dessutom kramade om mig stack det plötsligt till i nacken på mig. Därefter lade han ut en liten matta på golvet och sa att jag gärna fick använda den. Vid det här laget var jag rätt uppstirrad av allt det nya och det där lömska sticket så jag kunde inte riktigt tänka mig vad jag skulle ha för nytta av den.
Mannen lämnade rummet varpå jag uppstirrat började söka av det. Kanske kunde det finnas eukalyptus i någon gömma? Jag reste mig faktiskt upp på bakbenen och sniffade av väggskåpet som han hade varit och rotat i. Någonstans där började saker sedan ”sega till sig” och jag blev tröttare och tröttare. Husse sa med silkeslen röst ”lägg du dig där” och pekade på mattan, och då kändes det inte alls som någon dum idé längre. Strax var jag någon annanstans med nosework, jakt på kaniner i grälla färger och en massa andra roliga saker.
Här går min och husses version isär rätt rejält, så jag tänkte berätta vad husse fantiserade ihop medan jag jagade färgglada kaniner med eukalyptusdoft.

När jag hade somnat (?!) på den gröna mattan kom mannen som var veterinär tillbaka och kontrollerade att jag var ”lealös och utslagen” innan han försiktigt lyfte upp mig och bar in mig i ett annat rum . Där la han mig på ett bord i en liten ställning så att jag skulle ligga säkert på rygg utan att tippa åt sidan, lite min favvisgoseställning. Både han och husse tog på sig tunga blyförkläden och halsskydd. Han erbjöd husse att sätta munkorg på mig eftersom det hände att hundar kunde ”snedtända” på bedövningen, men det ville inte husse. Han inbillade sig nog att jag bara kärleksfullt skulle lägga mina tänder om hans arm om just jag snedtände. Haha, ja du…

Nu hände inte det, jag kom väl kanske inte tillräckligt nära mitt jaktbyte, utan medan jag fortsatte jakten på eukalyptuskaniner så drog och tryckte farbror veterinären i mina ben tills han var nöjd med läget, tog någon bild på mina höfter, justerade och tog ny tills han blev nöjd.
Därefter tog de bort ställningen och la mig på sidan, siktade, böjde mitt ena framben medan husse höll tillbaka det andra och tog en bild, vände på mig och gjorde likadant med det andra frambenet.

Efter att ha tagit bilderna klart var det dags för en vaccinspruta och sedan en spruta till som ”väckarklocka” för mig. (Jag misstänker att det var här som den numera rosa lilla eukalyptuskaninen kastade en tennisboll som jag skulle fånga och så var det ett getingbo i stället). Därefter bar de in mig och la mig på den gröna mattan igen för att jag skulle få vakna upp i lugn och ro.
Så påstår husse alltså att det gick till.

När jag hade tröttnat på den undflyende eukalyptuskaninen och dess stingsliga små vänner la jag mig att vila i gräset under ett träd… eller om det kanske var i rummet. Det blev något konstigt där. Jag var hur som helst riktigt törstig efter den långa jakten och tungan kändes som sandpapper.

Jag somnade en kort stund och vaknade sedan av att husse satt bredvid mig. Tungan var fortfarande torr och husse vinglade en hel väldig massa. Ja inte bara han utan hela huset. Efter att de (husse och huset) hade lugnat sig lite så gick vi. På vägen ut sa husse att när en kille varit så duktig hos veterinären så fick man ju självklart en ny leksak… eller två. Sagt och gjort, så nu har jag Fido och Gisen 🙂

Väl hemma var jag utslagen resten av dagen. Benen, kroppen och knoppen var helt slut efter kaninjakten så det behövdes två försök att ta sig uppför de fyra trappstegen i hallen. Jag förstår inte hur långt den där kaninen drog runt med mig, men det tröttar på att jaga kanin vill jag säga!

Husse säger att nu har vi någon dryg vecka att vänta innan vi får svaren från Svenska KennelKlubben på de där bilderna. Jag bara hoppas att de inte vill göra om det för jag orkar inte med mer kaninjakt på ett tag nu.

Moff på er!