Katten också 1
En av våra grannar har två sådana där smygare till katter, en svart och en gråvit. Den svarte är rätt nyfiken av sig men rackarns försiktig. Senaste veckorna har husse byggt på ett redskapsskjul nära staketet mot grannkatterna och har nu insett varför den tjocka häcken där är ett av mina favorittillhåll ute i trädgården och varför jag gärna rusar rakt in i häcken i full fart när vi kommer hem från promenad till exempel.
Länge har jag trott att grannarna har gått och ropat på mig, men det har visat sig på sistone att det är den gråvita katten som heter Lasse som de försöker hitta när jag har busat till det lite för honom. Så försmädligt, jag som trodde att de ropade på mig för att de ville leka. Lasse är hur som helst rädd för mig, så pass rädd så att han fick hämtas ner med en lång dubbelstege ur en av våra lönnar häromkvällen.
Den svarte hanen däremot är rätt nyfiken av sig, så pass så att han har vågat sig riktigt nära staketet för att bekanta sig med mig lite. Han varken fräser, skjuter rygg eller burrar upp svansen till en flaskborste. Riktigt mjukt och sakta, en tass i taget, centimeter för centimeter glider han fram i ultrarapid mot staketet där jag trycker huvudet så långt in i maskorna som jag bara kan.
Ibland kan jag inte hålla mig utan det kan komma ett kort, uppmuntrande skall vilket bara får som resultat att det står en kattstaty framför mig i någon halvminut innan han åter börjar glida framåt. Det enda ljud som kommer ur honom är ett mjukt ”mmmmmmmmm”. Inte ett riktigt morr, bara ett varningens finger att jag ska hålla mig i skinnet.
Riktigt frustrerande, så nära men ändå så långt borta. Jag har försökt lära mig språket men det funkar inte speciellt bra. Jag tror jag har för mycket hundaccent än.
Katten också 2
Häromkvällen var husse och jag i affären. Eller, ja, husse då. Jag satt som vanligt utanför entrén vid en träbänk och spanade in kunder som kom och gick. Husse är oftast väldigt snabb inne i affären när jag är med, bara några få saker som han ska ha. Så var det nu också. Vi hann dock bara något hundratal meter innan husse fick syn på något vitt som satt fast i min rumpepäls. Det visade sig att jag hade satt mig i ett nytuggat tuggummi som någon slarver hade kastat på marken bredvid papperskorgen. Där hade jag sedan satt mig.
För att göra en seg historia mindre seg: Vi hade tur. Väl hemma kunde husse ganska smidigt plocka bort nästan hela tuggummit utan att kladda in det alltför mycket i pälsen.
Katten också 3
Få saker är så gott som …godis. Tja, det är väl därför det heter så. Jag har hitta mig ett rikligt förråd med fiberrikt och välsmakande godis. Tyvärr har husse kommit på mig och tycker väl att jag inte får förstöra aptiten på godsaker. Ja, aptiten är det förresten rätt bra ställt med nuförtiden. För att behålla det så så har han strypt tillgången på godiset, främst genom att hålla mig kopplad. Jag har förresten fortfarande koppeltvång och lösgångsförbud efter förra veckans lilla spontanutflykt.
Husse säger att det är långskankens och fyar mig så fort jag försöker ta en. Lite tråkigt av husse, långskanken har ju så många. Löparbanan och gräsmattan runt fotbollsplanen är ju full av dem.
Katten också 4
Avslutningsvis ett tips: Morra aldrig åt husse eller matte. Igår råkade jag ”skälla loss” ute i trädgården, Aska, kelpin, var på besök hos grannen och jag ville bara att hon skulle komma över till mig och leka. När husse kom skyndande för att tysta mig hade jag redan en pinne i munnen och hade slutat skälla. Jag skulle väl säga något till husse men det kom liksom ut lite fel och lät mer som ett morr. Sällan har jag sett husse få så mörka ögon. Jag kände mig plötsligt väldigt liten och tappade pinnen av bara förskräckelsen. Jag kan säga att det inte bara är jag som kan skälla, men morra åt husse tänker jag noga lägga på minnet att det gör man inte.
Morr... moff på er!
