Ärrade veteraner och lekkamrater

Matte tyckte att jag har verkat lite otålig några dagar. Speciellt reagerade hon över hur jag stod och gnällde och pep i arbetsrummet medan jag tittade på henne med rådjursögon. Till slut trillade slanten ner och hon fattade vad jag ville. I ett skåp i skrivbordet hade hon nämligen gömt flera av mina gamla kompisar. De stod på skadelistan efter att inte riktigt ha pallat med leken de gav sig in i, det vill säga den med mig 🙂

Så fort matte plockade fram dem klack det till i bröstet på mig. Mina älskade, älskade fina vänner! Vad kul vi skulle ha det! Matte menade dock att de behövde lite kirurgisk hjälp först. Där var Fido med svansen vid sidan av,  Wooba med halva nosen borta, Olvan som saknade några tår på grund av för hård kloklippning från mina kindtänder och sist men kärast Näbbis som saknade en simfot.

Små blessyrer och större skador. Olvans förlorade klor tillhör väl det första medan Woobas saknade kind får räknas till det senare.

Matte tog fram sitt kirurgiska hjälpmedel, symaskinen, och en stor portion tålamod innan hon tog sig an patienterna. Först ut var Fido som fick tillbaka sin svans där den hörde hemma: I rumpan. Hade han kunnat vifta på den så hade han säkert velat göra just det. Så snart matte släppte honom från uppvaket hjälpte jag honom att vifta både kropp och svans. Jodå, han höll ihop!

Fido, så tålmodigt han ligger där med rumpan i vädret och tittar på mig medan matte syr svansen på plats igen.

Därefter var det Olvan. De amputerade tårna behövde bara få sina sår ihopsydda. Strax var även hon skakad och välkomnad åter till min härliga kompisflock.

Förlåt Olvan men det vattnas lite i munnen när jag ser dig. 🙂
…och visst stod hon rycken för en häftig Lindyhopp-slunga. Härliga Olvan!

Näbbis labb var kanske det lättaste matte kunde få in i sin symaskin. Av bara farten förstärkte matte även sidosömmarna. Hon hade ju sett hur kärleksfulla behandlingar de andra fick av mig. Näbbis är något alldeles särskilt speciell för mig. henne har jag haft sedan jag vid fem veckors ålder för första gången träffade min nya familjeflock. Hon är redan en ärrad veteran med flera ärr, men pipmojen i henne funkar lika fint nu som då. Matte har lovat att näbbis har många år kvar med mig än. Skönt. När jag vill att husse ska försöka ta Näbbis håller jag henne dubbelvikt som en räka på längden i munnen. Det är bara Näbbis som låter mig göra så 🙂

Lilla Näbbis, hur är det? Sticker det lite i labben? Det är ingen fara, det är bara matte som syr.
Vad tror du matte, blir Wooba bra igen? Vad då amputation? Nej snälla, låt husse försöka en transplantation i stället.

Till sist var det då Wooba. Hans nos ville inte gå in i symaskinen. Dessutom var det en så stor bit som saknades. Husse hade hört talas om att man kunde transplantera. Behövdes det skinn i ansiktet kunde man ta lite från rumpan.
Så, husse hämtade sina jobbarbyxor och klippte bort en rumpficka. Av den ordnade han en ny kind till Wooba. För att det inte skulle bli några fula ärr på ett så känsligt ställe som i ansiktet bjöd husse på handsömnad i stället för maskinen. Resultatet med en blå kind i ett oranget ansikte blev lite udda men väldigt käckt tycker jag.

Wooba är lite nöjd med sitt nya utseende ändå. En ärrad veteran från mången hård lek, redo för nya tag!
På uppvaket. Jag kan knappt bärga mig efter att ha punktmarkerat matte hela kvällen. Äntligen ska vi snart få röja loss igen, jag och mitt tuffa gäng!

Så, äntligen är vi nu samlade igen, hela lekflocken. Tack snälla doktor Matte!

Ta hand om varandra och glöm inte bort att ha roligt tillsammans!
Moff på er!

Bookmark(0)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *