Ibland händer det små olyckor. Då kan det vara bra att ha övat in ett oskyldigt utseende. Jag är jättedålig på det! Har jag gjort något tokigt så känner jag mig så ynklig så, sittandes på huk, med öronen bakåtstrukna och sorgsna rådjursögon. Det kan hjälpa med lite lagom dåligt samvete för att få en kram.
Ibland händer det lite större olyckor. Då kommer den oskyldiga uppsynen naturligt eftersom det ändå är rätt tydligt att det inte är jag som har varit i farten.
För ett par dagar sedan till exempel hade det gått riktigt galet för en fågel ute i skogen. Vid ett ställe utefter stigen såg det ut som där hade varit ett kuddkrig som urartat. Det som spräckte den teorin var att att det fanns en del blod också, så var det kuddkrig så måste de ha skjutit skarpt, och det hade gått riktigt illa för den ena kudden i alla fall.
I morse hade det hänt en rejält stor olycka i skogen. Det har blåst en del de senaste dagarna och vid dagens morgonrunda låg världens jättepinne över stigen. Jag är känd hemma för att inte kunna låta vedträna vara i fred utan springer och placerar ut dem på lite olika ställen på tomten där jag kan gnaga loss en stund, men den här gången kunde inte ens husse tro att det var jag som hade varit i farten. Det var ett helt träd som hade fallit. Det hade inte tappat fotfästet och fallit. Nej, det hade gått av och splittrats flera meter upp i luften. Det gav oanade möjligheter till några tuggor som smakprov, och färska pinnar smakar ändå mest!
Vill du (slurp) också ha en pinne?
Snart är det vinter igen, årstiderna duggar tätt just nu tycker jag, vinter och vår om vartannat med lite höst insprängt här och var. Moff på er till dess!
