Idag fick vi ett gevaliabesök. Det var när husse och jag i eftermiddags kom hem efter en promenad som lite oväntat Johan, han som tillsammans med Johanna passade mig förra helgen, tillsammans med sin syster Emilia var vid grannhuset. Deras mamma bor där så det var kanske inte så konstigt. Det som gjorde det så extra roligt var att de hade en hund med sig som jag VÄLDIGT gärna ville hälsa på. När vi från varsin sida lika ivrigt försökte klättra i staketet för att komma åt att hälsa på varandra kom husse och Johan raskt överens om det enda rätta i mina ögon, vi skulle få leka lite inne på vår tomt.
Sa jag ”lite”? Så här roligt har jag inte haft sedan jag hälsade på syrran Lexi i Bjärred i slutet av sommaren. Blixtra, en 2-årig kleiner münsterländer, var en riktigt snabb tjej och minst lika pigg som jag på att busa och rusa. Kleiner münsterländer är en hund som är som gjord för jakt, och jakt blev det en massa fast det var jag som jagade och Blixtra som var den jagade. Det blev en hel del brottning, dans och kamp också. Hon är både tuff, rolig och riktigt snabb. Hade det varit raksträcka så hade jag inte haft en chans, det syntes att hon hade en växel till som hon aldrig riktigt hann lägga i, bara några enstaka extralånga språng då och då när hon liksom bara sköt iväg.
Någonstans mitt i hela vansinnestempot stannade jag upp lite, hulkade ett par gånger och ”hurrrp”, där kom lunchen tillsammans med korvbitarna som husse hade belönat mig med under kloklippningen ett par timmar tidigare. Så mycket för kloklippningens vedermödor… Allt låg där så prydligt i en hög på gräsmattan. Husse som är så smart tog snöskyffeln och skopade upp det för att hiva det hårt och långt bort över trädgårdslandet där det kunde få försvinna i ett buskage. Hårt blev det, och högt. Högt upp i schersminbusken ett par meter bort där det klädde grenarna och rasade ner utspritt i gräsmattan i stället. Bra jobbat husse…
Efter en knapp halvtimme var vi så slut båda två att våra tungor hängde som långa röda slipsar. Husse tyckte jag lät som ett flåsande ånglok och de bestämde sig för att det nog kunde räcka så för den här gången. Johan, Emilia och Blixtra åkte och vi gick in i huset.
Lika glad som jag nyss varit, lika förtvivlad blev jag behöva gå in. Pip och gnäll.
Johan sa att Blixtra skulle vara kvar hos dem i två veckor och husse har lovat mig att vi ska få träffas och leka igen snart. Han är bra på att lova, husse…
Tjo på er!
