Kramkalas i Örkelljunga

Husse och matte bestämde sig för en road trip i Skåne i helgen. Familjeflocken har nu sina tre äldsta valpar i Örkelljunga, Malmö och Lund och det var dags för en visit. Det var lite dåliga nyheter för mig eftersom det betyder bilresa, mycket mer bilresa än jag först anade. Först ut på listan var Örkelljunga och lillmatte Victoria och hennes Viktor, en tur på goda två timmar fredagskväll i buren, också ett sätt att ha fredagsmys… Inte!!! Jag har fått åka lite mer bil på sistone och tog det ändå med hyfsad fattning, men klokt nog tog husse mig direkt ur bilen på en kort adrenalindämpare direkt när vi kom fram. Det blev dock snart ogjort arbete. Därefter var det nämligen dags för nästa adrenalinkick när jag äntligen fick träffa Vicke. Det kom lite ”plötsligt på”, jag förstod ju först inte var vi var, och jag får nästan be om ursäkt för mitt närapå ynkliga krälande och gnyende för att i valpig iver tigga om att få bli kelad av henne. Jag visste ju så väl att jag inte fick hoppa upp på henne och slicka henne i ansiktet fast det vore så lätt när hon gick ner på huk för att hälsa och krama om mig. Jag hoppas att jag inte störde grannarna för mycket med mina glädjeskall.

Tyvärr hade husse bestämt sig för att klippa mina klor precis innan vi åkte hemifrån för att jag inte skulle riskera repa deras fina trägolv. Ännu mer tyvärr  så hade han lyckats ”klippa blod” på en bakklo , och när jag nu lite för ivrigt krälade och skuttade runt Vicke gick det upp igen. Lite kontraproduktivt för min del då jag blev tvungen att stanna kvar i hallen ett tag tills blodet hade stillat sig igen medan de andra gick in i huset.
När jag väl fick komma in i huset blev husesynen desto noggrannare. Det var ju så länge sedan jag var där och deras hus var helt nyrenoverat. Trappan upp till övervåningen var först lite läbbig då den kändes lite trängre och brantare än vår hemma, men eftersom vi skulle sova däruppe var det bara att ta sig i kragpälsen, och efter att helt kort värderat läget några ögonblick ge sig upp i den. När jag väl hade besegrat trappan en gång var det inga problem längre och huset kändes ”säkrat”.

Första nattens sömn blev lite som den blev i ett nytt hus. Matte ville ha öppet fönster och där fanns så många nya ljud. Utifrån kunde vi höra stora fyrbeningar råma på avstånd, man kunde höra någon som gick förbi ute vid något tillfälle och när Vicke eller Victor rörde sig i huset blev det lite hjärnsläpp  för mig eftersom jag hade glömt att där fanns fler än husse, matte och mig.

Morgonstund har guld i mun. Utsikten från frukostbordet ett par hundra meter från Örkelljunga centrum. Älvorna dansar över Prästsjöns yta. Inte konstigt att man kan höra storfyrbeningar råma med ett så lantligt lugn.

Morgonpromenaden var härlig. Det är så spännande med nya marker, dofter och möten. Det finns ett naturreservat som sträcker sig in i Örkelljunga kring deras mycket sympatiska å, Pinnån. Bara namnet gör en glad, och visst infriades alla förväntningar över innehållet då man precis som hemma i Rödeby runt ån lät fallna träd , grenar och pinnar ligga kvar, även om det ändå hölls rent på promenadstråken som gjorts i ordning.

Pinnån gör ingen hund besviken… fast husse gör så gott han kan i stället. Släpp min pinne, bushusse!!!

Efter en god frukost kunde vi till slut förklara baslägret för vår Skåneexpedition etablerat, ett ställe att utgå ifrån och vila ut på för de fortsatta utfärderna.

Skåneleden längs Pinnån, full med dofter, ljud och rörelser som pockar på uppmärksamhet. Expeditionen kan börja. Tyvärr var det en annan skåneled som skulle ta oss vidare, den stora asfalterade med bil och bur.

Jag vill gärna berätta om vad som hände i Lund och Malmö men husse envisas med att det är läggdags nu så jag får be om att återkomma. Till dess:
Moff på er!

Bookmark(0)