Jag, Sixten, Zingo och några andra brukshundar

Idag var det så dags: Äntligen är man Brukshund!
Vi har ju sprungit förbi det där stället några gånger, till och med varit där på studiebesök en gång, men aldrig har jag fått gå i ”närkontakt” med några hundar där. I kväll var det alltså dags att presentera sig som ny medlem i Rödeby Brukshundsklubb. Det gällde ”Fortsättningskurs” med betoning på lydnad.

När husse och jag anlände var de andra hundarna precis urlastade ur sina bilar och vi skulle börja med en ”rastningspromenad” tillsammans. Dels var jag uppstissad efter den korta turen i buren, dels fick jag kortslutning i fyrbenssociala centret i min hjärna när jag såg de andra hundarna. En sådan kortslutning slår ut mitt hörselcentra och husse får väldigt svårt att nå fram med annat än fysisk kontakt, och då bara för bråkdelar av sekunder i taget.

Det visade sig att de hade fått blanda vår fortsättningskurs med en nybörjarkurs, tre hundar från varje. Kanske tyckte husse att det var lite tur ändå eftersom mitt valpigt ivriga sätt inte stack ut så mycket då. De andra hundarna i klassen var Riley, en femmånaders Amstaff-Pitbull-Sharpei vilket låter som ett livat kalas i hundrastgården, en 13-veckors Mellanschnauzer vid namn Sixten, en Shetland Sheepdog som hette Zingo, en smärt och svartmaskad, väldigt nyfiken och hälsningssugen Malinois och en
Labrador retriever. Sixten var väl lugnast av oss alla, lätt skrämd av alla stora kan jag tänka mig medan Riley var den som kunde mäta sig var ivrigast på att få komma i närkontakt med oss andra. Det var så hans husse började bli trött i armarna.

Att ligga stilla är inte alltid lätt, speciellt inte med en massa potentiella lekkamrater runt omkring. I bakgrunden anas Sixten,  Riley och…
…känner du inte, husse?!? Det luktar ju Zingo också!

Vi fick börja med att våra hussar och mattar bara skulle gå runt med oss och mingla runt bland de andra hundarna medan de skulle försöka hålla vår fulla uppmärksamhet.
Stackars husse.
Det höll på ett bra tag tills det blev dags för paus och fika för tvåbeningarna medan vi vovvar skulle sitta i våra bilar.
Stackars mig.
Husse stängde in mig i buren och lämnade bakluckan öppen så att jag åtminstone fick en känsla av att vara ute och lite kontakt med de andra bilburade vovvarna. Vid ett tillfälle var han sedan ute och tittade till mig och stack till mig lite godis innan han försvann in igen. Inte ens ett litet ömkligt pip fick honom att vända tillbaka och ta ut mig, inte förrän det var dags för del två och lite mer individuell träning, men då fick jag också en massa beröm och godis.

Några saker fick vi med oss från första kurstillfället: Ett omdöme om att jag faktiskt var både duktig och verkade ”bildbar” (tack) samt den nya kunskapen att ”Fot” ska sägas snällt och lekfullt, inte som en barsk order (passning till husse) samt att det betyder ”nära husse eller mattes vänstra ben, sittandes om husse står, gåendes om husse går. Vi får börja om här lite och ska träna en massa den här veckan på ”sitta fot”, förflyttning något steg för att sedan sitta fot där igen. Mycket beröm och godis ska det bli. Sedan ska vi inte slita ut ”fot” under promenader utan då är det ”här” som gäller om jag ska gå nära vid ett möte till exempel.
Under den här andra halvan hade husse envetet lyckats äta sig in i mitt medvetande igen, inte utan hjälp av en rejäl dos falukorv men också mycket med sin fokuserade närvaro. Det var mycket ögonkontakt och ett evinnerligt nosen-i-gräset-förbud. Så fort nosen ville ner kom det ett ”Nej” och ett kort ryck i kopplet. Några lekfulla brottningsmatcher hjälpte också. Vi blev faktiskt rätt tajta trots de andra hundarnas närvaro till slut.

På väg från kursen, jag måste bara rafsa av mig lite tassvett så de andra hundarna känner att jag var här.

Nästa gång ska vi inte få hoppa ur bilarna med en gång utan visa att vi kan sitta kvar medan husse och matte gör iordning koppel och annat. Hemresan efter kursen gick rätt OK faktisk. När husse hade stängt grinden och skulle släppa ut mig ur bilen öppnade han buren men sa till mig att sitta kvar. Det gjorde jag medan jag nyfiket undrade vad husse hade i kikaren. …och tänk, det var nog första gången som jag hade en liten, liten känsla av att det här kanske kan bli OK med tiden.

Att sitta i buren kommer aldrig att vara roligt men kanske kan det bli uthärdligt.

Moff och krama om varandra!

Vårtecken

Vilken härlig helg vi hade. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag hade husse och matte ute hos mig i trädgården en väldig massa mer än jag har haft på flera kalla och mörka månader.

Redan i fredags var husse ledig och höll på och donade en massa ute. Han klättrade upp i båten och skruvade loss saker som skulle göras i ordning. Tanken är visst att han ska slippa slå på motorn med handsläggan för att den ska starta i sommar. När matte och husse börjar pyssla med båten, då är våren på gång.

På lördagen var det dags att plantera om växter som de hade sått, ett annat vårtecken. Jag har också börjat gräva lite i jorden men det har inte varit så populärt, jag har mest fått bannor. Nu satte i och för sig husse jord och småplantor i krukor för att sedan ta in dem i växthuset, så det är ju kanske lite annorlunda mot att gräva gropar, men han får i alla fall jorda ner sina tassar utan att få skäll.

Lite action i trädgården. Ögonen låsta på målet och jakten är igång. Roliga matte som vet hur man kastar en boll! 🙂

Söndagen var den bästa dagen ändå. Då var vi ute och sprang en rejäl sväng förbi brukshundsklubben, husse, matte och jag. Återigen var där en massa bilar och hundar, speciellt verkade det vara border collies där den dagen i alla fall. Husse och matte säger förresten att det nog ska kunna bli brukshund av mig också. De har i alla fall anmält mig till en kurs där. Den börjar om ett par veckor.

När vi kommit hem och ätit frukost så gick vi ut i trädgården alla tre. Jag har spridit rätt mycket pinnar där under vintern… ja och en del bollar förstås.

En av alla bollar, en av de mindre i samlingen. Jag har även små handbollar och till och med fotbollar som jag kan springa runt med i ett fast grepp mellan mina tänder.
Man blir så lätt i kropp och själ när det är vår i luften, det känns som om man kunde levitera.

Där låg också en massa andra saker som jag inte hade spridit, som löv, kvistar och så en massa skräp som kastats in över staketet från busshållplatsen. De tog fram räfsor och började göra fint medan jag roade dem så gott jag kunde. Att buffa på dem med någon boll eller smita förbi och sno en pinne eller två som de hade fått upp i skottkärran förgyllde. De behövde lite avbrott i allt räfsande och städande ändå.

…och så naturligtvis det säkraste vårtecknet, hagelskuren! Släpp in mig husse!!!

Våren verkar rätt skön redan, ändå säger husse att det bästa återstår.
Moff, gå ut och ta för er!

Brukshund, kan det vara något?

Söndagen blev en riktig höjdardag även om den började illavarslande.
En ovanligt kort morgonpromenad i lagom ruggigt väder följdes efter frukosten av ett hastigt ihoprafsande av typiska ”Lazer-ska-ut-och-åka-prylar”. Med förra helgens bilresa till Malmö i färskt minne fann jag det för bäst att hålla en extra låg profil. Min filt i hallen och påkopplade rådjursögon funkade ju inte senast så jag lommade längre in i huset och la mig på filten som jag hade i soffan. Husse och matte verkade bara tycka att jag var ”gulligt rolig” och bad mig sedan följa med ut i hallen igen. Nope! Då ropade de på mig upprepade gånger utifrån hallen. Aldrig! Sedan ropade matte ”Lazer, titta vem som kommer!”. Haha, som att jag skulle gå på den lätta… fast lite nyfiken blev jag allt. Plötsligt ringde dörrklockan och jag for upp ur soffan som skjuten ur en kanon! ”Jag kommer, välkommen, välkommen!!!” skällde jag på min sladdande väg genom köket ut mot hallen. Nedrans husse som klippte klorna på mig igår… Jag rusade genom hallen, såg bara husse och matte skrattande  och insåg alldeles för sent att jag hade blivit grundlurad. Där stod bara de med min packning, matte fortfarande med ett finger vilandes på dörrklockans tryckknapp. Jag fick inte stopp förrän jag med ett sista tveksamt skall passerade matte ut genom dörren för att på trappen konstatera att det verkligen inte fanns någon mera där, bara bilen med öppen baklucka och hundbur.

Förvånande nog varade bilturen bara en kort stund, knappt värt att stressa upp sig för faktiskt så här efteråt. Det som verkligen fick fart på mig hände när jag kom ut ur bilen.
HUNDAR!!!! Massor av hundar!
Matte hade läst på nosebook (eller vad det nu heter) att Rödeby Brukshundsklubb hade en heldagsaktivitet och tyckte att det kunde vara skoj att se vad de gjorde. Det var dit de hade tagit mig. Jag kände igen stället; vi har sprungit förbi det ett par gånger och jag vet att gräset där luktar mycket hund.  Det blev bara inte riktigt som jag ville från den stunden.

Så många hundar, så nära men ändå så långt borta. Varje bil – minst en vovve.

I stället för att släppa ut alla hundar ur sina bilar och burar och låta oss rasa runt tillsammans över äng, stock och sten så satt de alla kvar i sina hundburar medan deras hussar och mattar satt i klubbhuset. Matte hade hand om mig där ute medan husse gick in ”för att kolla läget” som han sa. Efter en god stund och en massa rastlöst traskande fram och tillbaka längs vägen kom de till sist ut och verkade ha bestämt sig för vad de skulle göra: Lite allt möjligt visade det sig.

Äntligen kom husse ut tillsammans med andra hussar och framförallt mattar, precis lagom för att möta mig och matte där vi vankade fram och tillbaka på vägen utanför. Dags för lite action!

Först tyckte husse att vi skulle hänga på de som ville träna lydnad. ”Det kan du behöva” tyckte han. Vad snopen han blev. Här pratade vi tävlingslydnad, inte vardagslydnad. För att inte störa fick vi dessutom hålla oss lite på avstånd. Alltså fick jag inte ens hälsa. Husse försökte till slut med lite ”Fot”, ”Höger om”, ”Vänster om” och ”Stanna”.  Jag var fortfarande helt uppslukad av alla häftiga intryck och spännande dofter. Han hade lika gärna kunnat försöka få en pingisboll i en torktumlare att lyda. Samtidigt visade både en Aussie och en Boxer hur riktig lydnad skulle gå till. ”Ligg” och hunden föll med tyngdkraften platt till marken, för att sedan på kommando lika kvickt vara uppe igen. Hade husse haft en svans så hade han haft den mellan benen, helt säkert.

Se men inte störa. Den här formen av lydnad var kraftfull överkurs för mig även om en jämnårig aussie verkade behärska det väldigt bra.

Husse trodde att det kanske skulle vara lite mer spännande att gå och kika på de som hade valt ”uppletande” i en glänta en bit bort. Först fick vi se två svarta Kelpies som var jätteduktiga, den ena nästan bara valp. Därefter kom en bordercollie som var i en helt egen liga. Den stod nerhukad med hela kroppen redo att explodera för att när husse sa ”Leta!” dra iväg som en svartvit blixt utefter marken, 25 meter upp i terrängen ungefär där den plötsligt fick vittringen av en kastad handske, nappade åt sig den i en tvärvändning och rusade tillbaka om möjligt ännu snabbare.

Vi blev tillfrågade om vi ville prova. Då sa husse att han inte trodde att jag skulle komma tillbaka med vad det nu var för grej. ”Nu har ni förutfattade meningar” tyckte kvinnan som frågat oss. Det tyckte jag också.

Husse och jag tar instruktioner. Min fina snörboll ska alldeles jättesynligt läggas en bit bort i terrängen där jag sedan ska få ”leta” upp den.

”Har ni något han tycker riktigt mycket om?” frågade hon sedan. Matte tog fram min bästa snörboll. Den fick husse, sedan skulle vi gå ett tiotal meter ut i terrängen, han lät mig se när han dumpade den med ett lätt kast ett par meter bort. Inte fick jag hämta den! Nej, tillbaka till startpunkten där husse sedan sa till mig ”Leta”. Pyttsan, jag visste ju var den var så jag sprang raka vägen dit och blev överöst med beröm. Det var ju lätt. Sedan bytte de till en handske som de andra hundarna hade fått hämta och till sist min andra snörboll.

”Leta!” sa husse och jag drog iväg. Favvisbollen skulle inte ligga där otuggad länge till…
Hittad! Tillbaka till husse och matte och inhösta deras beröm i massor!

Det gick faktiskt bättre än både husse och matte hade vågat hoppas på och nu har de lovat att vi ska gå med i brukshundsklubben också. Husse hoppas på en lydnadskurs som, själv hoppas jag på mer nosinriktade ämnen.
Efter någon timme eller kanske två begav vi oss sedan den korta burturen hem igen. Väl hemma var det som om någon drog ner rullgardinen. Det hade varit så mycket anspänning och så många intryck så jag slocknade  helt tvärt. Sedan sov jag i princip resten av dagen.

Utslagen
Va, smygkikar ni?!?
Men, är ni här också?!? Kan ni inte bara låta mig sova ifred?

Tänk att det kan vara så tröttsamt att ha så roligt!

Moff på er!

Malmöpåg för en helg, del två: Hundliv i storsta’n

Att vara hund i stora Malmö är något helt annat än att vara hund i lilla Rödeby. Allt är mycket större utom naturen som nästan är borttrollad. Att gå en kort kvälls- eller morgonpromenad var ett företag i sig. Det fanns många små gräsplättar kring husen men ofta med små skyltar som förbjöd oss hundar, oavsett om husse eller matte var duktiga med påsen. Man kunde få gå en bit innan man kom till något ställe där man kunde göra ifrån sig. Husväggar är ett stort no-no från husse men lyktstolpar fanns det gott om, och de var rena klotterplanken av hälsningar från andra hundar, främst hanar.

Snälla husse, inte fota nu! Vi måste vidare fort, jag behöver…

…men det finns i alla fall lite natur här och där. Efter att Valle (han som inte ville, ni vet) blivit hämtad av sin husse och matte tog husse med mig på en rejäl löptur nere längs Ribbans blåsiga strandpromenad. Äntligen fick jag bränna av alla uppdämda stresshormoner. Vi både mötte och sprang om andra hundar och tvåbeningar så det fanns mycket att kika på och en massa nya dofter att ta in.
En rolig sak: När vi kom tillbaka och husse ringde på dörren för att vi skulle bli insläppta kunde jag inte låta bli att skälla till. (Det ringde ju på dörren.)
Vilken akustik det är i trapphus! Där kunde man höra sitt eget skall en god stund, coolt! Jag undrar om alla grannar också hörde hur fint det ekade där ute.

Det tråkiga i stora städer är att alla verkar ha så bråttom någonstans. Det var många andra hundar ute på promenaderna men vi hann aldrig hälsa riktigt. Vi fick bara vädra varandra på avstånd. Tänk så många spännande möten man kunde ha haft, allt från små mopsar till stora siberian huskeys. Vart man än tittade så verkade det finnas en hund på väg någonstans med sin husse eller matte.
Dessutom passade husserackaren på att hälsa på en lappistik när han var själv på väg till ishallen. Jag var ju kvar hos Rasse och My medan husse skulle kolla på Elio när hon konstrade på isen. Då passar det sig minsann att ta sig tid att hälsa på hundar! Jag fick nöja mig med doften av henne som dröjde sig kvar hos husse.

Vi sov över i Malmö hos Rasse och My. Det blev lite orolig sömn. Det var så många ljud både utifrån gatan och från andra som rörde sig i trapphuset eller i grannkojorna. Husse låg på golvet för en gångs skull så jag kunde lägga mig nära honom. Var det något så kunde jag väcka honom med några ”moff” så kunde han lugna mig med lite klapp och kel igen. Det var ju nytt för mig med alla ljud från trapphus och grannkojor så det hände ju några gånger den natten.

Morgonpromenad följdes av ytterligare en överraskning: Husses stora tvåbensvalp Vicke kom och plingade på dörren! Jo, det blev några skall innan husse lyckades hjälpligt lugna ner mig. Naturligtvis blev hon rejält välkomnad av mig, ytterligare en bortsprungen ren i flocken var insamlad. Vicke skulle äta frukost med oss innan husse och Vicke begav sig av till ishallen för att se på fler konster av Elio.

På språng längs Ribban med Rasse och My, så härligt att få springa i flock! 🙂

Medan de var i ishallen förberedda snälla Rasse  och My mig på hemresan på bästa sätt. En löptur igen på Ribban fick mina tankar på bilen att blåsa bort samtidigt som tanken var att jag skulle vara för trött för att oroa mig också under själva bilturen. Det sista var mest en from förhoppning som senare skulle komma på skam.

Sluta husse, jag kan stanna kvar här på Rasses och Mys sovrumsgolv så kan väl du ta på dig selen i stället och åka runt i bilen en stund?

Jag fick ändå ett par fina timmar med Rasse och My innan vi vände hemåt från stora Malmö till lilla Rödeby, ett Rödeby som blir större ju närmare hem man kommer och ett Malmö som blir mindre ju längre bakom sig man har det.

Väl hemma och ute ur bilen igen firar jag med att rusa runt med favvispinnen. Tänk vad skönt med egen gräsmatta utan skyltar!

Som vanligt vill jag bara säga ”borta bra men hemma bäst”!
…och Moff på er!

Malmöpåg för en helg, del 1: Valle ville inte

Den här helgen skulle husses tvåbeningsvalp Elio tävla på hal is i Malmö. Det handlade om konståkning, ett sätt att fara runt med vassa saker på tassarna, kasta sig upp i luften och göra konstigheter innan man träffar isen igen, lite som en fågel som försöker lyfta men inte riktigt klarar av det.

Jag förstod som vanligt vad som höll på att hända när det började hopa sig packning hemma i hallen på lördagsmorgonen så jag lade mig snällt på min filt och anlade de finaste rådjursögon jag bara kunde. Riktigt orolig blev jag sedan ändå när husse tog fram min vita kappsäck också och stoppade ner matportioner, mina skålar och lite annat ”bra att ha”. Jag var förlorad, nu blev det biltur!

Den här resan blev annorlunda. Husse tog på mig min sele och spände fast mig i säkerhetsbältet i framsätet i stället för i buren. Där fick jag ligga på min filt, den som jag försökte fly till i hallen, medan husse körde bredvid. I baksätet satt Elio och hennes kompis Julia.
Att åka bredvid husse var inte mycket bättre än att åka bak i buren. Det mullrade lika illa, riste och krängde hit och dit medan husse körde. Tänk att det kan vara en sådan skillnad på att åka bil och att åka båt, fast båten kan kränga, rista gunga och mullra den också. Båten älskar jag, bilen avskyr jag.
Jag satt upp och skakade som ett asplöv en god stund fast husse försökte klappa mig lugnande. Till slut la jag mig ner på filten. Det var fortfarande inte roligt men jag slutade åtminstone skaka.

Väl framme vid ishallen ställde husse bilen och släppte av Elio och Julia. Sedan fattade han ett ytterst klokt beslut och lät bilen stå där medan vi fortsatte till fots, en lång härlig ruskväderspromenad där jag fick gå av mig oron jag hade i kroppen. Vi skulle till hans tvåbensvalp Rasse och My, två älskade flockmedlemmar på distans. Där skulle jag få tillbringa en stund medan husse gick tillbaka till ishallen för att se Elio utföra sina iskonster. Rasse och My mötte upp oss utomhus. De hade nämligen med sig en för mig ny bekantskap som de ville att jag skulle få bekanta mig med utanför lägenhetens väggar. Det var en hund som hette Valle! Jag blev som tokig, tre i ett, vilket kinderägg!!! Rasse, My och så överraskningen Valle! …och just som adrenalinnivåerna hade börjat närma sig normala nivåer efter bilturen också!

Det visade sig att Valle var en distingerad herre i sjuårsåldern, en Cockapoo. Cockapoon är en blandning av Cockerspaniel och pudel med den speciella egenskapen att de precis som pudlar inte fäller så mycket eller har speciellt mycket kvalster. Många som normalt inte tål hundar kan tåla en cockapoo.
Jag tålde till exempel Valle men han tålde inte mig skulle det visa sig. Det handlade nog inte så mycket om min päls Redan när vi skulle hälsa på varandra fick jag mig en svada om att hålla mig på min kant, inte vara så slyngelaktigt gåpåig, att ge hundan i att nosa i hans rumpa och att lek mindsann inte var något för en gentleman som han, speciellt inte om den tilltänkte lekkamraten var en dubbelt så stor slyngling. Höll jag mig inte på min kant så skulle jag minsann få på pälsen!

My håller mig fullt sysselsatt så att jag inte ska bry mig för mycket om Valle som nogsamt håller koll i bakgrunden.

Han påminde rätt mycket om Morran faktiskt, fast Valle lät ord och handling gå hand i hand. Han var rätt glad för att försöka smaka lite av mig om jag kom för nära. Smaka och smaka förresten, i rejäla tuggor då. Jag som bara ville lukta…

På min handduk i soffan kunde jag ändå ta igen mig lite

Nåväl, när husse kom tillbaka blev han hälsad av en kakafoni av skall inifrån lägenheten. Jag visste ju att jag inte fick, men tillsammans med Valle så lät det ju så fantastiskt bra!
Husse kom tydligen i rättan tid för My och Rasse hade fullt sjå att hålla isär oss samtidigt som de hade tvättstugan att tänka på. Jag kunde ju inte låta bli att försöka smyga mig lite närmare Valle hela tiden, lite för att försöka stilla min nyfikenhet och scanna honom med min nos, lite också för att kanske ändå kunna trigga honom till lite lek. Triggade honom gjorde jag, men inte till lek.

Säkerhetsavståndet till Valles gaddar är nästan två meter. Han mäter in det hela tiden samtidigt som jag försiktigt funderar på om det kan vara värt att åla över till honom och säga ”Hej”.

Till sist  kom Valles husse och matte för att hämta honom. De var riktigt snälla och fina hundmänniskor och oemotståndlig som jag var så fick jag hälsa rejält på dem. Precis som med husse så fick jag lekfullt lägga mitt garnityr runt armen på Christer och gosa in mig rejält både hos honom och Eva. Valle blev allt lite svartsjuk på mig men det är nog förlåtet vid det här laget. Han fick dem ju för sig själv så snart de lämnade.

När allt hade lugnat ner sig var det fantastiskt skönt att få lägga sig tryckt intill husses ben, på hans fot, och nana en liten stund.

Det var en intensiv dag så långt med mycket adrenalin som bubblade i kroppen på mig, men det skulle husse snart ordna till.

”Meoff pou er” som de, pågavoffsingarna! Fortsättning följer!

 

Bollen som bet tillbaka

Igår kom husse hem med en pillemarisk uppsyn. Han hade passat på att svänga förbi någon farbror Clas Ohlson och handla på hemvägen. Som tomten plockade upp klappar ur sin säck drog han upp något runt rosa ur sin ryggsäck. Det var en boll! Klart och tydligt en boll, och alla bollar är till mig! Ja för så måste det ju vara. Jag blev alldeles till mig och ännu mer när husse sedan plockade fram burken med belöningsgodis. Nu visste jag inte riktigt vad jag skulle hoppas på först, men det här kunde ju inte bli annat än bra!

Hurra, en ny boll!!! Men vänta nu, vad har bollen gjort som var så bra att den förtjänade en godisbit?!?
Ge mig, husse, ge mig!!! Boll, godis eller varför inte både och?!? Ivrig och tålmodig på en gång, snacka att kämpa med sig själv!

Vad konstigt det blev sedan. Husse måste ha tyckt att bollen var duktig för han matade den med en godisbit innan han till sist gav mig bollen. Nu såg jag det konstiga: Bollen hade inte en mun, den hade åtta! …och den hade tänder!
Där i en av de åtta munnarna satt fortfarande godisbiten. Bollen hade inte hunnit svälja den än. Raskt gav jag mig på bollen fast inte som jag brukar. I stället för att tetas med husse och få honom att försöka ta bollen från mig för att sedan kasta den till mig igen var det här en sak mellan bara mig och bollen. Den hade något som var mitt och jag skulle ha tillbaka det.

Men oj, bits du tillbaka? Nåja lilla boll, det är inte bara du som har tänder.

Jag försökte med lock och pock få den att ge upp godisbiten. När inte det fungerade försökte jag slicka i mig den. Det var inte heller någon lyckad metod eftersom den blöta bollen bara sög åt sig min egen lösa päls medan godisbiten satt fortsatt skyddad i bollens käftar.

Till slut lyckades jag väl med ett bett på tvären på något sätt få en hörntand runt godisbiten och skickade den ur askan i elden, ur bollens käftar in i mina egna för att sedan smakfullt gott lägga sig till ro i min lilla mage.

Den andra godisbiten husse stoppade dit lyckades jag sämre med. Efter en lång stund fick jag helt enkelt gå fram till husse med bollen och låta honom tvinga bollen att öppna munnen så att jag kunde komma åt det gottiga. Vid det laget var det rätt uppblött och mjukt.

Seså, gör som jag! Öppna munnen och ut med tungan så ska jag strax lätta på din börda 😉

Det var en riktigt rolig boll som slukade min uppmärksamhet lika bra som den slukade godisbitar och när den inte var laddad med godis så funkade det fint att busa med husse med den också. Den var både studsig och rullig precis som en bra boll ska vara. Enda nackdelen jag kan ana, fast husse verkar tycka att det bara är bra, är att den verkar vara tråkigt robust. Det känns inte som att jag kommer att få känna triumfen av att tugga den i bitar med mina starka tänder och käkar. Dessutom verkar husse hoppas att alla tänderna på bollen ska gnugga mina tänder rena och fina när jag försöker gnaga på den. Vi får väl se hur det blir med de sakerna.

Så, nu ska jag se om jag kan få bollen att hosta upp något gott igen.
Moff på er!

Svårvallat i Rödebybacken

Så här på vårkanten är det svårt med vallan när man ska vintersporta. Snön kan vara väldigt mjuk och blaskig eller förvånansvärt hård och isig.

Under en promenad häromdagen då vi lyckades korsa vår högbrusande lilla å torrtassade… ja relativt sett torrtassade i alla fall. Husse lyckades hålla sina torra åtminstone. Hur som helst, vi tog oss bort till foten på skidbacken. Nästan all naturlig snö var borta i skogen men i skidbacken fanns det fortfarande ett område som var täckt av någon slags snö och is. Husse den ängeln kopplade loss mig och ropade ”Hopp och lek!”. Som en brunluden kanonkula sköt jag fart rätt ut i snön och började busa runt. Området var väl runt tjugofem bussprång brett och ungefär dubbelt så långt uppåt backen och ner längs ”platta marken”. Under de tio minuter vi busade runt där var jag aldrig ute på barmarken. Jagade husse mig ut mot kanten smet jag alltid runt honom och tillbaka in på snösäker mark. Det finns inget bättre än snö, åtminstone inte när alternativet är smutsigt och blött och du är en välpälsad vovve.  Klokt tycker husse.

Hej vad det inte gled bra. Det var till och med så att jag fick rulla runt för att ta mig fram. …men det är ju roligt det också! :).

Nu när det inte var en massa tvåbeningar som for nerför backen tänkte jag att jag åter kunde testa glidet själv igen. Förra gången var det ju nypistat men nu kunde man inte skönja någon manchester alls, snarare pansar. Kanske var det lite för flackt, kanske hade jag för mycket lurvig vårpäls, kanske var det bara svårvallat? Trots att det gick lätt nerför och fast jag körde medhårs så ville det inte glida på riktigt friktionsfritt. Bakbenen fick staka på trots nedförslutet, men det gick åtminstone. Kolla in här bara! 🙂

Nästa säsong ska jag våga starta lite högre upp i backen så ska ni se att det nog kan gå undan!

Apropå valla, om ni har haft oturen att belägga er med gammaldags klistervalla typ kåda så kan det ju sitta rätt bra i pälsen. Det gjorde jag. Husse fann på råd dock. Med lite matolja på husses fingrar gick det att få loss kådan. Matoljan gick liksom in under kådan och ”lyfte loss den”. Kvar i pälsen fanns i stället lite av matoljan men den var ju desto lättare att tvätta bort sedan. Bara ett tips!

Moff!

Ett oanständigt förslag

Hörr’u husse, kom hit så ska jag berätta lite om blommor och ben för dig!

Idag var det riktigt hundväder ute. Desto skönare var det då att ligga i soffan och se på tvåbeningar som jagade fram i Vasaloppspåret. Även de hade lite busväder som snöade igen spåren för dem. Hade jag bara varit där så kunde jag kanske ha hjälpt till lite, jag tycker ju om att spåra. Nu blev det bara en kort morgonpromenad i ösregn till affären för att uträtta de nödvändigaste behoven och köpa frukostfrallor. Sedan bar det hem och in i duschen (prata om ur askan i elden) för att skölja bort allt grus som följde med från de vintersandade och plaskblöta trottoarerna, och sedan upp i soffan då.

Annat var det förra söndagen när lillmatte och lillhusse åkte ”öppet spår” med sina vänner. De var jätteduktiga och alla klarade det, men då var det soligt och rejält varmt. Då blev det också en rejälare promenad för oss här hemma innan vi landade vid affären för frallköp. Husse gick in medan matte stannade med mig utanför. Knappt hade husses ryggtavla försvunnit in i butiken förrän det kom fram en tvåbening och hälsade på matte och mig. Jag kände genast en spännande doft hos henne och blev naturligtvis lite löjligt glad när hon brydde sig om också lilla mig. ”Är det en lapphund” frågade hon fast hon egentligen redan visste. Hon luktade nämligen lapphundstik. Det visade sig att hon hade en brun liten flicka alldeles jämngammal med mig, en riktig liten snygging tydligen som hade gått bra på utställningar, boendes en bit norr om Rödeby. Hennes matte sa att hon funderade på en valpkull ochfrågade helt rättframt: ”Ni skulle inte kunna tänka er att låta Lazer para sig med henne?”

Hoppsan!!!
Matte den stollan drog på svaret och sa att hon inte riktigt visste hur jag skulle bli efter det. Där förstod jag ingenting. Vad då, hur jag skulle bli? Jag skulle ju bli jättelycklig, det förstår väl alla?!? Vad är det annars för mening att gå i koppel hela livet om man inte ska kunna få dra lite nytta av koppleriet också? Hon kanske tror att jag skulle bli för lycklig och få svårt att släppa tanken på det sedan?

Tja, vad är väl en bal på slottet. Jag får väl ligga här och drömma om den istället.

Nåja, även om det inte blir något av med det där med små bruna valpar så var det ju trevligt att hon fattade sådant tycke till mig att hon kom på tanken. …och så är det ju trevligt att veta att det finns någon som jag i trakten, att vi är två bruna lapphundar här runt Rödeby.

Klia på du husse, det är rätt skönt det också!

Moff och krama om varandra! Mer kärlek åt fyr- och tvåbeningarna!

Rymlingarna lämnade mig i Morrans våld!

När man minst anar det…
Husse och matte höll på med det där otäcka, de packade väskor i hallen, det som brukar betyda att vi ska ut och skaka galler… förlåt, åka bil. Husse hade börjat släpa fram saker från källaren i långa väskor och donat och stått i redan vid lunchtid och efter några timmar dök även matte upp med sin store valp Jacob.  Då lassades det upp resväskor och pjäxväskor också. Pjäxväskor är ett slags väskor där man gömmer särskilt starkt doftande skor i tror jag.
Ni som känner mig förstår nog att när de så småningom började göra sig klara för att ge sig ut genom dörren så sjönk jag försiktigt ner på min filt i hallen, mycket mån om att inte väcka för mycket uppmärksamhet så att de skulle kunna få för sig att ta med mig på vad det nu var för åktur de skulle ut på. Jag fick ändå en väldig massa gulle-gull och gos medan de talade till mig med de näpnaste små röster jag hört tror jag. När de sedan hade kollat att jag hade vatten i min skål, låg skönt och hade mina gosekompisar runt mig och var på väg ut genom dörren hörde jag något om ”…kommer att sakna honom…”. Inte ens då förstod jag.

Ett par timmar senare hörde jag ljudet av en bil som kör ner till huset och bildörrar som slog igen. Det lät inte som vår bil. Nyfiket gick jag fram till dörren när jag hörde några bekanta röster där utanför. När dörren öppnades stod hussemor och hennes Kajan där! …och Morran!!!
Hurra, Morran som är… skulle kunna vara så rolig om hon bara vågade släppa loss lite! Ivrigt och glatt nosade jag av och hälsade på hussemor och Kajan men när jag skulle göra detsamma med Morran tog det förstås stopp. Jag kom inte ens till det där med att ”nosa av” förrän jag blev utskälld efter noter och fick syna ett vitt garnityr som upplyste mig om att det där kommer att kosta om jag försöker igen.

Det visade sig rätt snart att det inte var en miss i planeringen, att hussemor kommit på visit och råkat missa husse och matte. Nej, de var där för att ta hand om mig hela veckan sa de. ”Hela veckan”? Det svindlade lite för mig. Var husse och matte på rymmen nu igen?!? …och lämnade mig med Morran som både lockade och avskräckte på samma gång.
Morran har sina favvisplatser i huset, och det Morran vill ha det tar hon. Min plats på mattes sida av sängen till exempel. Jag brukar ha tre platser som jag cirkulerar mellan på nätterna: Kvällskel och somna på husses sida av sängen, vakna och lufsa över för att sova vid mattes sida av sängen, sova i min hundbädd och sedan en blöt nosbuff på husses arm för lite nattkel innan jag sover vidare på hans sida en stund …och så vidare.  Nu blev det i stället ”somna på hussesidan, vakna och lufsa över till …Morrrr!!! Just det, bara att sjunka ner i hundbädden i stället.
Det obligatoriska morgonkelet på hussesidan kom dock Kajan inte undan. Den sidan var ju som sagt Morran-fri 🙂

Det tar på krafterna att vara på helspänn, inte minst för Morran men även för mig som ideligen försöker vinna över henne till mina lekar. Morran? Jo, det är den vita urvridna disktrasan som ligger på den röda filten i soffan.

Soffan är ett annat av mina favvisställen, dock bara på min grå yllefilt. Utan den hoppar jag inte upp, det får jag inte. Morran hade också en filt som hamnade i soffan och så var den platsen tagen. Hussemor såg dock till så att vi båda fick var sin plats med en sitsbredd som säkerhetsavstånd. Där kunde hussemor sitta som ett levande ingenmansland. Om inte annat lugnade det Morran lite som inte behövde sova med ett öga vakandes på mig.

Promenaderna var annorlunda. Normalt sett brukar jag ju bli alldeles till mig när vi träffar någon hund. Nu var jag här och traskade med en annan hund konstant i min närhet. Blev det lite slentrian kunde jag alltid pigga upp stämningen genom att nosa lite bakifrån på Morran. Då blev det genast livat.

På promenad med Morran medan Vintern som inte kunde bestämma sig” var på tillfälligt återbesök. Låt er inte luras av den späda oskyldiga lilla uppenbarelsen, det råkar vara en alien i vit silkespäls. Hon har tänder som vet hur de ska brukas och en överläpp som gärna visar dem..

Hussemor och Kajan var jättesnälla mot mig hela veckan. Åt gjorde jag gärna, speciellt med lite av Morrans mat att blöta upp mitt torrfoder till husses förtret nu efteråt. Det gamla sättet smakar inte lika lockande längre om jag säger så.

Efter någon vecka blev det dags för förändring igen, precis som vi hade börjat vänja oss. Hussemor och Kajan tog Morran med sig ut genom dörren. Jag fattade inte riktigt att jag inte skulle med. Jag tror hussemor pratade med husse i telefonen för plötsligt sa hon precis som husse brukar göra när han vill att jag ska dra mig tillbaka: ”Åka bil, Lazer, ska vi åka bil?” Det räckte så fint så, det måste vara världens mest avtaggande fras. När de hade gett sig av, mycket riktigt med sin bil, så dröjde det faktiskt inte länge förrän jag hörde bussen och sedan det ihåliga ljudet av något hårt som rullade ner för garageinfarten. När dörren öppnades slog det runt alldeles totalt för mig. Där satt husse på huk för en kram. Göm det! Han fick en stor tunga över hela ansiktet och glädjeskall som poppade som popcorn ur magen på mig. Jag måste tokrusa i små åttor och borra mig in under min huksittande husse, ta och ge så mycket kärlek och närhet det bara gick. Sedan blev jag varse matte och då blev det om möjligt ännu värre. Mina glädjeskall blandades med valpiga pip och gnyn när jag hoppade runt matte för att få en hel veckas uppmärksamhet och sällskap på en gång.

Det tog någon dag med husse- och mattepromenader, lite halvtaskig mat när jag nu har fått smak för annat, och att höra och känna husse och matte runt mig, men nu känns det i alla fall som att vi har kommit in i våra vanliga gängor igen.
Borta bra men hemma bäst! Ja, det gäller även för var jag har husse och matte.

Moff på er!

Vintern som inte kunde bestämma sig

Våra promenader är fina tillfällen till reflektioner. Som att vi hade en sommar som vägrade säga nej och nu har vi haft en vinter som inte kunde bestämma sig, inte ens med lite hjälp på traven från snömakarna och deras maskiner. Jo, visst har vi haft vinter men kallt har varvats med mindre kallt, snö med regn och mulet med …mulet. Det har inte varit så mycket av den där solen på ett tag, men nu när människorna precis har fått till det med snö så att de kunde kasa runt och åka utför på sina brädstumpar och tvåbensvalparna precis ska få ledigt från deras valpkurser för vinterlekar, ja då leker vintern tittut igen och springer och gömmer sig. Vem tittar fram då, när vintern gömmer sig? Jo först gubben höst med rejäla ösregn och sedan lilla fröken vår med gott understöd av solen.

Ena dagen pulsadjupt med snö vilket ger fördel till husses längre ben. Nu passar det att springa ikapp med mig, och retligt nog har han tid att fota medan han kör slut på mig också!
Trots flera dagars regn låg sedan den tunga snön kvar rätt intakt… Höst och vinter på en gång. Då gällde det att passa på att gosa ner sig i snön medan tid var.

Vår lilla å nere i dalen är inte så liten längre. All snö vi hade för en vecka sedan verkar ha runnit ner i den. Det är inte långt kvar upp till stigen så nu kan jag utan vidare dricka ur den när vi går förbi. Att vattnet stod högt det visste vi ju då men riktigt hur högt det stod förstod vi inte förrän vi en sen kvällspromenad för ett par dagar sedan stod där i mörkret vid en bro bort mot skidbacken. Efter lite ösregn hade snön plötsligt fått nog och kastat in handduken. Ån hade svämmat över så att man inte kunde komma förbi och det var bara att vända tillbaka. Man hade behövt en bro för att komma ut på bron, den var helt omgiven av vatten.

Som en bro över mörka vatten… Ja, men till vilken nytta då? Snön var borta och vattnet hade stigit för varje smält flinga.
…för att sedan en sen kväll helt oannonserat plötsligt dyka upp som ett rejält snöfall igen. Den här snön var det dock nog inte många rödebybor som såg. Det här var runt midnatt under vår kvällspromenad. Torr, kramig och gosig fin snö….
…som redan nästa morgon hade försvunnit helt spårlöst genom lite regn senare på natten och ett omslag till flera plusgrader. Nu har vi istället vätskekontroll längs promenaden.

När nu dessutom vårvärmen börja komma och vi är i princip helt snölösa har det börjat bli tätt på given med turer till duschen för att duscha av tassar och underrede. Det är mycket blött grus och smuts som skvätter upp när vi är ute men det är väl smällar jag kan ta så länge jag slipper duscha hela mig. Blöt päls är inget roligt. …och apropå päls, det är allt lite fuskigt när husse och matte kan knäppa upp sina tjocka jackor och till och med lätt byta dem till lite tunnare beroende på vädret. Jag tycker nog att min sköna vintertäta päls redan börjar kännas lite ”too much”. Vi får väl se när jag bestämmer mig för att kasta av mig den jag också 🙂

Kom ihåg, bästa kryddan i maten är lite hundhår!
Moff på er!