Hunden Lazer

Den här veckan fanns det en extra utmaning förberedd för mig på lydnadskursen. Vi skulle få prova på att spåra. Husse hade något skrytsamt skvallrat för Pelle Polis att vi hade tränat lite spårning på egen hand och att jag alltid var så ivrig att lägga min nos i blöt bara det fanns en doft där som var spännande.

Pelle började lektionen med att förklara att de två mer erfarna hundarna skulle få gå först. För dem hade han gjort lite svårare spår som hade fått ligga en timme ungefär och dofta av sig lite. Det var den busiga jämthunden Ella som tränade för jakt och en svart cockerspaniel som hade gått spårningskurs och redan var duktig. Vi andra fick titta på under tiden, lite som att se målarfärg torka. Jag vill ju bara ut på de där fälten och rasa av mig med kurskamraterna, inte sitta där på svansen och bara titta. Tydligen var det extra svårt idag för att det var så torrt. De tappade spåret gång på gång.

Sedan var det dags för mig också som ju hade spårat en del sa Pelle, innan han skulle göra nybörjarspår åt de andra. Det var här husse började flacka med blicken och se lite osäker ut. Menade han verkligen mig eller hade han tagit fel på hund? Så husse harklade försiktigt fram att det ju bara var en korv dragen i ett snöre genom skogen som jag ju i och för sig hade sökt upp och sedan käkat upp. Även Pelle verkade tänka efter ett ögonblick innan han sa att vi ju kunde prova på ändå. För att göra en lång historia kort: Det tog några ögonblick innan jag fattade vad de ville när jag väl stod där i sele och lina. Det luktade ju varken köttbulle eller korv. Jo förresten, husses benficka formligen stank av påsen med köttbullar men den doften hade vi ju haft med oss dit. Efter att med handen ha visat mig ner mot gräset hittade jag strax en liten godisbit ett par meter in från startpunkten. Den ”satte mig på spåret”.

Pelle Polis hade gått här 45 minuter tidigare, så mitt spår var en hel kvart fräschare än de andras. Jag började sniffa runt lite innan jag målmedvetet började gå framåt. ”Där är han på spåret” konstaterade Pelle tyst för husse.

”Bra”, hörde jag också Pelle Polis nöjt säga flera gånger, bland annat när vi lämnade den första åkern och vek in på en annan. Sedan nästan viskade han till husse ”Jag korsade diket en bit fram där, nu ska vi se om han hittar det”. Det gjorde jag. Jag fortsatte precis i hans spår, vek utan tvekan vänster rakt över diket som vi hade gått längs. Mitt ute på den tredje åkern blev jag lite störd av att Elio fick ett telefonsamtal där strax bakom husse, så jag tappar bort mig en kort stund innan jag sedan kommer tillbaka till spåret och följer det till slut.

Pelle var grymt imponerad. ”För att inte ha spårat på riktigt förut var det där jättebra”. Husse var både stolt och överraskad, inte hade han trott att jag skulle kunna spåra något som inte var godisdopat. Båda menade de att en så talangfull nos måste få fortsätta att utvecklas. Ett riktigt spårämne tyckte husse och Pelle. Den stora skillnaden med det här spårandet och de vi brukar göra hemma var att den här gången rusade jag inte bara på, jag höll ett mer sansat tempo och var mer noggrann. Nu kanske husse förstår att de där köttbullsränderna han målar i naturen är i lite väl skrikiga doftfärger.
Pelle hade två tips till hussar och mattar om att lägga spår: Använd torrfoder som ”målgodis” på sommaren så slipper man myrorna, och se till så att ”upploppet” till målet görs med vinden i ryggen.

Efter att jag hade slagit de andra hundarna på tassarna i dagens specialämne… eller nja förresten, Pelle var nöjd med många av de andra också förstås, alla faktiskt…
Nåväl, efter det så fortsatte vi med de vanliga gå-fint och möta-hund-övningarna, och att sitta och ligga plats medan hussar och mattar gick ut till koppellängds avstånd. Efter två minuter kom berömmet och belöningarna innan vi fick flytta på oss igen.

Nästa gång är det avslutning på lydnadskursen. Husse som tyckte att jag var som en säck myror i början verkar börja ändra uppfattning nu, eller så har han fått sina myror att marschera i ett led 🙂

Sniff och moff på er!

Det är väl lika bra att redogöra för den tredje dagen på Pelles Hundskolas lydnadskurs innan den fjärde infinner sig. Det är ju dags på onsdag igen.

Den här gången hade jag haft en massa läxor med husse. Varje promenad skulle jag ha en fokus,  fokus och ännu mer fokuse på husse. Jag som är van vid att det är han som har fokus på mig. Dessutom har han börjat prata mycket mer med mig, typ hela tiden. Det är så man får skavsår i öronluddet. ”Här Lazer, hördu. Upp med nosen! Häpp! Här är husse, hallå…”
Dessutom hade matte stekt köttbullar, den mest oemotståndliga belöning jag vet, allt för att öka chansen till att husse skulle kunna få ett uns respons från mig under kursen, allt med tanke på historierna om hur alla andra intryck kortslöt ”hussereceptorerna” för mig.

Matte följde också med den här gången. Hon ville kolla hur det gick för mig i skolan och själv se om husse kanske överdrev lite när han berättade om hur ofokuserad och hopplös ”myrpåsen Lazer” var på kursen.
För att jag skulle få lite ”miljövana” åkte vi ut nästan en timme i förväg för att leka och tjuvträna på gräsplanen innan kursen.

Vi körde lite koppellös inkallning mellan matte och husse också så att jag fick lite smak för mattes supergoda köttbullar innan de andra hundarna kom. Då blev det lite mer liv i min lucka men ändå rätt kontrollerat om jag själv får säga det. Några välkomstskall senare så satt vi alla i ring redo att börja.

Första övningen var att gå fram och tillbaka genom ringen med fokus på husse/matte och inte på de andra hundarna. Husse jobbade rätt intensivt med att påkalla min uppmärksamhet. Hundarna var inte så stort problem utan snarare kanindofterna i gräset.

Efter det var det ”hälsning”. Pelle gick runt och hälsade på hussar och mattar medan vi hundar skulle hålla oss på vår kant (det vill säga sittandes vid deras sida). Det gick bra… på andra försöket. Jag trodde ju att Pelle ville hälsa på mig också. Belöningsköttbullen rycktes snabbt tillbaka tills jag hade satt mig igen och husse och Pelle hade hälsat.
Dagens marsch i kolonn med möte gick bra faktiskt. Jag tycker själv att husse luktade lagom mycket köttbulle för att hålla mitt intresse vid liv genom hela övningen.

Roligaste momentet i skolan? Rasten tror jag. Då fick jag leka med husse, eller om det nu var han som lekte med mig.

Efter rasten, som dessutom bjöd på törstsläckning i vattenskålen, var det dags för ännu mer träning på ”fokus under störning”, den här gången med hundar som närmar sig bakifrån och går förbi.

Dessutom hade vi besök av två främmande hundar som ”vistades i vår närhet” utan att deltaga. Båda var hundar ”med attityd” som behövde miljöträna i närheten av andra hundar. Det störde oss egentligen inte speciellt mycket. En av dem blev dock senare ombedd att gå runt bakom våra ryggar medan vi skulle sitta stilla i ring med husse och matte ”på koppellängds avstånd”. Det svåra var inte att hålla fokuset ifrån främlingen utan att låta bli att maka sig lite närmare husse.

När kursen väl var slut och vi skulle åka hem tyckte matte att jag hade varit strålande duktig. Hon är duktig på det där med uppmuntran och beröm… och köttbullar som ju hör till.
Till och med husse tyckte att jag skötte mig bra, så lite framsteg gör vi allt.

Tack för idag, slut för idag!

Oj och halledudane så puttenuttig!

Idag hörde jag plötsligt hur mina kompisar och hundvakter Johan och Johanna satt och pratade utanför grannhuset där Johans mamma bor. Genast blev det några högljudda hälsningar från min sida, helt utan reaktion från deras sida. När husse efter en stund gick fram till staketet och helt lugnt frågade om de hade valpen med sig, ja då blev det minsann kontakt direkt. Jag fattade inte direkt helt vad husse menade, men när det sedan dök upp en spenslig liten svart vovve på gängliga ben så satt jag som klistrad i nätstaketet och ropade ut min glädje i skall efter skall.

Valpen skuttade förskrämt tillbaka och husse fick jobba rätt hårt med mig för att jag skulle få stopp på den där skallhickan som bubblade i halsen på mig. Lite förkvävda gnypip skickar ju inte fram själva meningen. Lite som om ni människor försökte lite menande berätta något med ”hm-hm-hmmmm-hm-hmm”. Man fattar att ni vill något men inte vad.

Valpen, en svart Australian Kelpie som hette Aska, var rätt nyfiken förstås och vågade sig snart fram till nätet så att vi kunde nosa på varandra. Efter en stund, en alldeles för lång stund, lyfte Johan till slut över Aska till vår sida staketet. Husse förmanade mig väldigt tydligt att sitta stilla på min plats tills Aska tryggt stod i gräset. Då fick jag försiktigt gå fram och hälsa.

Aska kastade sig genast på rygg. Jag nosade och buffade på henne och rätt snart var hon uppe på benen. En så liten voffsing kan man inte leka så hårt med, så det blev mest lite springa fram och tillbaka och buffa på henne. Det var lite svårt att springa så sakta, och någon gång stannade hon lite för hastigt så att jag råkade springa ner henne. Då fick jag genast höra att jag skulle vara försiktigare.Jag försökte faktiskt att vara så försiktig jag bara kunde, jag ville ju inte vara någon ”mördar-Marcus” för henne. Aska hade förresten dessutom en fuskig fördel: Hon kunde smita under staketet till andra sidan där jag inte kunde nå henne. Det gjorde hon någon gång, men nog mest av en olyckshändelse för hon kom genast tillbaka.

Efter en kort stunds lek var Aska rätt nöjd och trött. Jag tyckte inte det var schysst, men de lyfte tillbaka henne på ”fel sida” och så var leken redan över. Nåja, Johan och Johanna brukar synas här i krokarna lite titt som tätt, så vi kommer nog att kunna leka ”pyttelilla leken” igen.

Hopp och lek!

Hurra för att få gå i skolan!

Husse tyckte inte det var lika roligt idag. ”Som att försöka träna en påse myror” sa han efteråt. ”Inget att skriva hem till matte om” fyllde han på med, men här är jag ändå och skriver 🙂

Det har varit olidligt varmt några dagar nu men jag börjar vänja mig. Husse hade suttit och jobbat vid köksbordet men började röra på sig. Yes, nu kan han leka eller gå promenad! Jag flyger alltid på honom vid de lägena i hopp om något skoj. Jodå, selen åkte ner från kroken och han tog fram påsar, fixade fram i ordning godis som jag till och med fick provsmaka. Härligt, husse var ”på”! Sedan fyllde han en flaska med vatten. Det brukar kunna betyda… aj-aj-aj, kunde det vara en biltur på G? När jag såg honom göra i ordning den där taklösa bilen schappade jag in till min trygga filt där jag sedan förgäves försökte beveka husse med strukna öron och rådjursögon. Men nej, biltur blev det, kanske inte lika jobbig som förra gången.

Väl framme var alla andra hundarna redan där. Dels var jag stirrig efter bilfärden, dels klack det ju till i mig när jag såg så många potentiella lekkompisar. Husse tog mig på en kort promenad för att varva ner mig men det hjälpte inte. När vi kom tillbaks till de andra hade de satt sig i ring. Jag fick vackert sätta mig jag också fast jag inte ville. Jag pep som ett svalbo fullt med ungar i juni och det bara kliade i hela kroppen. Hur kan någon sitta stilla?!?
Att gå i kolonn med mig sist var helt hopplöst. Husse bara sölade och bromsade där bak medan jag försökte springa ifatt och helst om de andra. Husse slog tvärstopp så att jag fick vända tillbaka och ”hämta upp” honom, gång på gång. Dessutom var det ju igen den där fotbollsplanen som var så full med dofter.

Från nu var det mest ett töcken av alla intryck, och någonstans där inne fanns husses röst ibland och försökte rycka mig ut ur min egen ystra bubbla. Där var sicksackgång mellan andra hundar. Jag for mer som en flipperkula mellan dem och stoppades varje gång av kopplet snarare än husses röst. Där var ”dubbelt vänster” för att gå tillbaka och möta alla andra hundar. Några lyckades jag faktiskt hålla mig i skinnet inför, mest för att jag korsade några kaninspår och irrade högerut framför husses snubblande fötter. Vi fick sitta i kö till en enklare agilitybana. Det var trist men blev roligare sedan ju närmare banan man kom. Då fick man ju passera platserna där de andra hundarna suttit, några av dem tikar, och det luktade ju också fantastiskt spännande. När vi skulle gå slalombanan var den så full med dofter så jag gjorde bra många fler svängar än det fanns käppar, men jag minns ändå att Pelle polis tyckte det var bra att jag lyssnade på husses kommandon ”höger” och ”vänster”. Jo, de kör han rätt ofta på våra promenader också, men jag minns knappt att han sa dem i slalombanan. Hindret och tunneln gick ändå bra.

Inkallning utan koppel och förbi alla andra hundar gick fint, där kom jag som en finsk polarexpress rätt i husses famn. Han passade sedan på att hugga tag i mitt halsband innan jag hann sticka efter att ha fått godiset. Här hände väl annars kvällens stora behållning när jämthunden Ella sprang halvvägs till sin husse innan hon tog av i en vid vänstersväng och drog som om hon fått upp ett älgspår, fast bara bort till en svartvit boardercollie som hon jagade upp rätt ordentligt. Det var nog bara Ella som var mer oregerlig än jag ikväll.

Efter kursen tagit slut tog husse mig på en promenad längs grusvägen, ett par hundra meter bara och sedan tillbaka. Jag tyckte själv att det var rätt lugnt där och gick fot med slackt koppel hur bra som helst, lyssnade noga på husse och skötte mig hur bra som helst. Här vände vi med två ”höger”, det minns jag alldeles bestämt. Ju närmare vi sedan kom tillbaka till fotbollsplanen och de andra desto ivrigare blev jag sedan. Ingen behöver ju få veta hur snäll och lydig jag egentligen är. Man ska väl visa Pelle att man verkligen behöver gå hans kurs så att han blir extra glad, eller?

Nästa vecka ska vi träna inkallning med störmoment och att vara fastbundna. Det senare kan jag galant men planerar redan att skälla vilt om jag bara kommer ihåg det när det är dags.
Till dess har husse lovat mig väldigt mycket läxarbete. Jag hoppas att det betyder väldigt mycket godis.

Nu är det rast, hopp och lek!!

Det är ett tag sedan vi provade att spåra senast. Det bestämde husse sig för att ändra på. Normalt sett har min orangea sele på sistone betytt ”ett varv på elljusspåret” men den här gången tog husse inte på sig sina träningskläder eller pikant doftande löparskor. I stället tullade han frysen på ett par prinskorvar som han snabbtinade, rumsterade om lite i verktygsboden och kom ut med en bit snöre och så gav vi oss iväg. I sele och långlina traskade vi raskt iväg upp mot spåret. Eftersom jag visste vad husse hade i fickan så anade jag vad som var på gång och skyndade ivrigt på stegen.

Uppe vid spåret har det hänt märkliga saker. Där det tidigare var hög skuggande skog med fina stigar kors och tvärs står det nu bara enstaka träd här och var. Någon slags motoriserad naturkatastrof har varit i farten och vält alla träd och lagt dem i fina travar utefter spåret. Husse gillade doften där, det syntes. Han drog djupa andetag och sniffade och fick något gillande i blicken. Till sist hittade husse i alla fall en stig som vi kunde ge oss in på. Där band han fast mig vid ett litet träd,. Nyfiket och lystet fick jag sedan se hur han tog fram en prinskorv ur påsen i fickan, band fast den i snöret, släppte ner korven på marken för att sedan traska in med korven i snöret som ett litet prinskorvskoppel i skogen. Förundrat fick jag sedan se husse och korven försvinna runt en krök innan det blev tyst. Vad konstigt, hade husse tagit fel på mig och en prinskorv? Rasta en korv?

Efter en stund kom husse tillbaka och lossade min lina från trädet, lät mig nosa på hans fingrar och sedan börja följa spåret. Ett par gånger irrade jag lite men husse hjälpte mig minsann ingenting. Det slutade ändå med att jag hittade spåret igen och kunde fortsätta tills doften plötsligt ”girade vänster och bakåt”. Jag hade sprungit förbi. Jodå, efter lite precisionssniffande hittade jag en halv prinskorv på en stubbe. Snålhusse… var han tvungen att kapa den i bitar? Men segerns sötma smakade gott i alla fall 🙂

Det här upprepades två gånger till. Samma historia men på olika ställen i skogen. Husse blev nog lite överraskad att jag skulle hitta dem så säkert ändå. Det här gör jag gärna snart igen. Det var en rolig och givande god lek.

Onsdag kväll är det lydnadskurs igen. Ska jag lyckas få husse att göra som jag vill? Vi får väl se.

Till dess: Moff på er!

Hej!
Vilken fantastiskt rolig hundrastgård vi har i Karlskrona! Jag var där och slaskade runt vid några tillfällen i vintras och aldrig kunde jag väl tro att de skulle göra ett hundarnas nöjesfält av det när våren kom. Härförledens när vi hade varit ute och åkt bil till stan tyckte husse och matte att vi skulle kompensera lite extra för bilresan. De körde ut till Vämöparken för att kolla in leksakerna de hade ställt upp i hundrastgården. Det där kände jag inte så noga till, men när vi närmade oss till fots kände jag igen mig trots att vi bara har varit där ett par gånger. Döm om min besvikelse när det var tomt på hundkompisar. Så mycket rasthage och inte en voffsing gömd någonstans.

Det gav oss tid att i lugn och ro bekanta oss med alla grejerna. Det var en hel agilitybana som stod uppställd där.

En rad hinder att hoppa över, en slalombana, en lång tunnel, en vippbräda, en brant ramp, en ”höjdbana” och en upphängd livboj att hoppa igenom. Många roliga saker, men roligast var nog husse när han sprang och hoppade hinder som en annan liten tvåbensponny. Jag gjorde honom sällskap över hindren bara för att uppmuntra hans ystra hoppanden. Med viss tvekan tog vi sedan tunneln också. Här visade inte husse vägen på samma sätt. Istället ställde sig matte i andra änden och ropade. Lydig som jag var så tog jag glatt den snabbaste vägen till matte, den utanför tunneln. Andra försöket gick bättre. Då ropade matte genom tunneln istället. Husse såg sugen ut att krypa in i tunneln så då kände jag att det var bäst att passa på så att det var mig matte fick ta emot i sin famn på andra sidan.

Vippbrädan var lite lurig. Husse lade upp en godisbit på den. Jag var inte sen att fatta galoppen utan sprang uppför brädan men var så snabbt ut på andra sidan att den slog ner så fort så att jag rullade av den när den slog i marken. Den lekte jag inte med mer efter det. Lite som när människovalparna gungar gungbräda och en hoppar av. Vådligt…

Rampen var inget jag tvekade inför. Lite brant och hög men bred och bastant. Det var först på nervägen som jag funderade lite vad jag höll på med. Tydligen kunde den göras ännu brantare men det kändes bra att sluta med den när man var på topp. Där fanns en annan ramp som gick över i en lång, smal balansgång. Den kändes lite vanskligare så där fick husse vara nära mig hela vägen.
Livbojen var lite klurigare men när husse kastade bollen genom den var det bara att följa efter.

Det var väl egentligen bara slalombanan som jag inte testade på ordentligt, för rätt som det var så kom det två lekkamrater som husse och matte inte kunde mäta sig med: Två ”petit basset griffon vendéen”. Det är ett väldigt komplicerat sätt att säga ”liten strävhårig Basset från Vendée”. Det var en tik och en gammal hane. Med hanen kunde jag leka lite om jag tog det i hans takt. Tiken däremot gav mig bara skäll så fort jag kom för nära. Tänk vad bitska de alltid ska vara. Det blev lite livat vid ett tillfälle när hon sprang in i tunneln. Jag trodde att hon ville att jag skulle springa efter. Det visade sig vara en missuppfattning om jag säger så…

Tänk vad skoj det kan vara i lekparken!
Moff-moff!

Hurra,
idag var det dags för skola igen. Det känns som att det här lovet har varit jättelångt, och det har det ju. Senast var det valpkurs, förra sommaren, men det är för småttingar. Nu är jag stor och har levlat till ”Grundkurs lydnad” i Pelles Hundskola. Lite mallig är jag allt för det. Husse tycker inte att jag har levlat dock, snarare tvärtom. Han tycker att saker som funkade jättebra i valpkursen har jag nollkoll på nu. Han är lite tokig, min husse. Jag har järnkoll, till exempel på alla mystiska och spännande dofter och nya hundkompisar! Husse är stor nog att ta hand om sig själv. Jag ska väl inte behöva passa upp på honom hela tiden?

Det började redan när vi klev ur bilen. Wow! Där fanns ju jättespännande hundar och bara väntade på att bli hälsade på och lekta med. Vi hann knappt ur bilen förrän mitt första skall i en helt ny, förtvivlad och sprucken tonart slet sig lös ur min strupe. Det blev inte det sista om jag säger så. Inte så att jag bannskällde hela tiden men många förlupna skall blev det.

Husse brukar tycka att jag har börjat gå rätt fint i kopplet på våra promenader. Vi kanske glömde det för en stund. Här var det sträckt koppel som for höger, vänster, höger, vänster,… som en levande blindkäpp medan vi närmade oss de andra hundarna.

Vår lärare, sadist-Pelle för en kort stund, tyckte att vi skulle ägna oss åt en stunds passivitetsträning. Det betyder att vi fick sätta oss olidligt nära varandra och hålla oss i skinnet. Hussar och mattar fick lägga band på sina hundar i varierande slyngelålder medan i alla fall några av oss med olika kasande manövrar försökte komma varandra närmare. Jag kan nog erkänna att jag var den som förde särklassigt mest med ljud. Småskall, pip och gny i större delen av 90 minuters träning.

Efter passivitetsträningen skulle vi förflytta oss i kolonn bort till en fotbollsplan. Jag skulle gå först med de andra sju hundarna efter mig. Mmmm, det gick ju också sådär. Jag har ju varken ögon eller nostryfflar i nacken så det blev ju småsvårt att gå framåt och titta bakåt samtidigt. Dessutom, om jag stannade så kom ju de andra närmare.

Att möta hundar gör vi ju lite då och då på våra promenader. Lite coolare tycker husse att jag har blivit vad gäller det. …eller, tyckte han då.Efter att ha kommenderat ”dubbelt vänster” tågade vi tillbaka i motsatt riktning och mötte varandra. Uj vad det irrades, zickades och zackades. Slalomgång mellan hundkompisarna var lika roligt för mig som svårbemästrat för husse. Kommandot ”fot” fungerade över huvud taget inte och när Pelle skulle ”störa” oss under en promenadsekvens märkte jag honom inte ens. Jag var fullt upptagen med att sortera ut hund- och kanindofter från varandra i gräset.

En övning där vi alla ystra voffsingar faktiskt överraskade var när vi skulle träna inkallning. Det var många fler som hade liknande rymningshistorier som jag. En liten pudel hade till exempel varit hur säker som helst tills snön kom då han bara drog till skogs. Slut på friheten för hans del också.
Vi fick stå i ring. Husse eller matte lämnade över kopplet till sin skyddsling till Pelle Polis som höll i medan husse eller matte gav sig av igenom ringen och en bit bort på andra sidan. Sedan kallades det in och i samtliga fall var det ilfart rakt genom ringen för att återförenas. Pelle Polis for som en vante efter oss hundar och släppte inte kopplet förrän vi var ute ur ringen på andra sidan. Jag fick inte stopp utan rammade husse med alla mina 16 kilo glädje och kärlek så att han knappt kunde stå kvar i sitt huksittande. En rejäl omfamning och godis blev det i alla fall 🙂
Det var bara i ett fall det gick lite tokigt. En annars jättelydig svart schäfer som skulle bli arbetande hund som gjorde en plötsligt nittiogradare för att komma åt klassens förskrämde lille pudelkille. Det gick dock bra och efter endast ett snedsprång fortsatte kursen mot matte. Den schäferkillen, Morf heter han förresten, bor dessutom nästan granne med oss hemma i Rödeby.

Nästa vecka skulle vi fortsätta med mer inkallning. Till dess skulle vi träna vidare på kontakt, kontakt och åter kontakt mellan husse/matte och hund.

Tips: Vid inkallning, belöna direkt utan att beordra ”sitt”. Det är inkallningen som ska belönas, inte att man sätter sig. Det är det sista momentet innan belöningen som etsar sig in.

 

Väl hemma igen känner jag vilken pärs kvällen hade varit. Nu ska jag sova minst fem kvart i timmen!
Moff på er!

Båten är ju i sjön igen. Eftersom husse och matte vet att jag är lite kinkig med det där med att åka bil så ville de ta med mig till båten för att återstifta bekantskapen under lite lugnare förhållanden. Tyvärr började det lite jobbigt: Husse stuvade in mig i bilen när jag som minst anade det. Jag trodde att vi skulle ut på promenad när husse helt resolut istället lyfte in mig i buren utan att jag ens hann börja oroa mig. Därefter hämtade vi upp matte som var på väg hem från jobbet och åkte till båten. Det var som vanligt gräsligt skönt att komma ut ur buren igen.

När vi sjösatte så var det i princip bara vår båt i vattnet. Nu, fyra veckor senare hade alla andra båtar precis haft sjösättning. Där fanns alla sorter, både stora och små, täta och mindre täta, och det var en hel del rörelse på bryggorna. Redan på väg ut på bryggan kändes det bekant på ett bra sätt. Matte påminde mig om att inte trampa ner i skarvarna mellan bryggsektionerna, så då gjorde jag  förstås det. Det fanns ju så mycket annat att titta på runt omkring.

Väl ombord på båten var det bara spännande att få återbekanta sig med allt. Dofterna, utrymmena, utsiktsplatserna, ljuset och ljuden. Det var inte alls som att sitta i bilen, det här var bara trevligt. Dessutom startade de aldrig motorn. Vi låg bara vid bryggan och guppade. ”Bryggsegling är ett underskattat nöje” tyckte husse.

Matte tyckte att jag var lite väl oförvägen där jag hoppade runt från ställe till ställe i båten och ute på däck. ”Vi behöver skaffa en ny flytväst till honom där, han kommer att plumsa i år” sa matte till husse. Jag förstår inte, ”plumsade” gjorde vi ju med båten när den gick i vattnet. Varför skulle jag sjösättas? Nu var hon allt lite tokig, min älskade matte.

Det lär bli mer bryggsegling i närtid för husse har lite kvar att göra med elen på båten innan vi ger oss ut med den. Skoj!

Skepp ohoj så länge, alla landkrabbor och sjöbusar!

Mycket glädjevift ska man ha haft innan svansen trillar av, men nu har det nog hänt. Ja, inte mig men någon annan voffsing i närheten bör sakna en slank, rakad och tatuerad svans. Jag kan meddela att den siktades senast på stigen nere vid ån, slingrandes på väg upp i skogen. Den var oväntat rask för att ha blivit av med fyra ben och en hundkropp därtill. Nu var det något skumt med den här svansen, utöver att den var hundlös. Den liksom talade till mig fast utan röst: ”Rör mig inte, du kommer att ångra dig”, så jag var ”avvaktande nyfiken” och följde den på någon meters avstånd utan att försöka nosa på den.

I morse var det dags igen. Återigen var det en hundlös svans som låg på stigen vid vårt frukostlöppass. Den här gången var det en annan, mycket ljusare och utan tatueringar. ”Kopparödla” kallade husse den innan vi lät den ligga ifred och sprang vidare.

Vi har andra benlösa, krypande gynnare hemma. Det är stora sniglar med hus som golfbollar som har dykt upp igen efter vintervilan. Man kan inte påstå att de rumlar runt och busar i gräsmattan, men de liksom bara är där bakom uthuset. Efter en stund är de där fortfarande. Efter en ännu längre stund är de någon annan stans men man ser liksom inte att de rör sig. Spökigt..

Moff och ha det gott alla, tappa inte svansen!

Det är lite konstigt det där med att när jag gräver ett litet hål då är det ”aja baja och fy”och snudd på husarrest, men när husse och matte gräver upp halva trädgården så är de så duktiga så.

Dessutom, när jag gräver så jobbar jag bara med mina tassar. När husse gräver så tar han först fram den stora vandalmaskinen med jätteklor. Den snurrar sina klor runt, runt och river upp jord och rötter så det står härliga till. Där har vi förresten nästa skillnad. När jag och husse är ute och går och jag drar lite då stannar husse så att jag inte kommer dit jag vill förrän jag kommer tillbaka till husse. Vandalmaskinen drar så husse pustar och stånkar för att inte släpas med men inte fyar han maskinen. Visst, husse håller emot så gott han kan, men till slut har maskinen ändå kommit dit den vill, och husse ser både trött och nöjd ut.

Nästa orättvisa: Husse och matte traskade runt hur som helst och plockade pinnar och skräp där vandalmaskinen hade farit fram. När jag nu springer rätt över den där ödelagda jordytan så blir de hysteriska. ”Nej, akta fröna!”

Plockar jag pinnar dessutom så är det ännu värre. Husse får gå runt med tandpetare i munnen men tuggar jag på en pinne…. nej, just det: ”Aja baja”. Det avskräcker mig dock inte nämnvärt. När de släpar bort kvistar och ris så brukar jag hjälpa till att dra och rycka i några. De verkar lite kluvna om det där: Gulligt eller jobbigt när jag rycker i deras last.

Till slut efter en hel dags slit i trädgården kunde vi i alla fall trötta och nöjda beskåda en massa jord och lite nya växter. Husse och matte menar att det kommer att växa mat ur jorden. De planterar små, små växtdelar, frön, så det  ska komma upp nya friska växter som det går att äta av. Konstigt, väntade jag inte tillräckligt länge när jag grävde ner mitt ben? Det hade varit rätt fräckt att vakna en morgon till att det står en ko i trädgårdslandet 🙂

Nåväl, husse och matte spände ett nät över ett av landen idag för att stoppa grannkatten från att gräva där. Inte heller han får… Jag får väl bida min tid och se vad det kommer upp för läckerheter. Kanske lite leverpastej eller prinskorv?

Moff!!