Hunden Lazer

Oj så tokigt det kan gå. Här filurar man lite i sin egen bubbla med sådant som intresserar en i största allmänhet, ja rent av i synnerhet, när plötsligt husse eller matte råkar komma förbi och undrar vad man pysslar med. Vad svarar man då? Knypplar lite…? Nehej.

Likadant nu när våren är här så låter husse och matte dörren stå öppen lite ibland. Det är väl inte så underligt om man passar på att ta med sig en leksak eller fem ut då? Husse tycker att det är som att ha småbarn igen. Han får bara gå och plocka ihop allt jag drar ut, möjligen med den skillnaden att han gärna får försöka få fatt i grejerna först. Leka kull är det bästa…

Nej, borta bra men hemma bäst. Om sedan borta kan vara hemma samtidigt så är det ju ännu bästare liksom. …och i slutet av dagen så är ju ändå flocken det viktigaste, närheten till husse, matte och de andra vuxenvalparna.

Bus och moff!

I söndags for vi på en liten utflykt till Nunnedalen på Öland. Där skulle vara alldeles särskilt vackert hade matte förstått med mängder av blommor och träd utefter en naturskön stig i ett ett par kilometer långsmalt skogsstråk utefter vägen mot Resmo. Det stämde, där fanns sippor i alla kulörer: Vitsippor, blåsippor och gulsippor nere utefter Paradisstigen som den kallas. Uppe vid vägen fanns det dessutom fältsippor, ludna saker som egentligen ser rätt oansenliga ut men är rätt gulliga ändå på sitt eget lilla fjuniga sätt.

Att ta sig från fältsipporna till de andra sipporna var inget för veklingar, åtminstone inte om de var tvåbenta, skulle det visa sig. Man behövde ta sig nerför en rejält brant stig där husse, matte, Elio och Jacob studsade som flipperkulor från träd till träd i sin jakt efter något att mellanlanda mot på sin väg ner mot dalen. Mördarbacken hemma i Rödeby ter sig inte fullt så mordisk längre om jag säger så.

Hemma i Rödeby har vi också en fin dal med en vacker stig. Den är kanske inte lika varierande på kulörer på sipporna, men de är många i alla fall.

Till sist bara en varning! Det verkar kunna bli ett grymt fästingår i år. Efter turen till Kalmar och Nunnedalen plockade husse och matte ett dussintal fästingar som vilset kröp omkring i min päls. Ett gäng svarta gynnare som jag lyckades nosa upp i Nunnedalen och ett gäng med rödbrun bakkropp som jag nog lyckats plocka upp lite här och där. Över huvud taget så plockas det krypande fästingar varje dag nu sedan någon vecka tillbaka.

Moff på er!

Husse och matte har ett fasligt bestyr med min mat igen. Aptiten kommer och går, mest går verkar det som. Ja, det är vad de tycker i alla fall. Själv tycker jag att mat ska vara så mycket mer än bara en gödkur. Det ska väl smaka något, bjuda på en upplevelse och vara lite mer intressant? Jag ser ju hur de lägger ner tid på att laga läckerheter till sig själva som doftar så nostryffeln nästan slår knut på sig!

Vad gör de då när det är dags för mig att äta? Jo, de öppnar upp en plastlåda, skopar upp en mugg med torrfoder, öser ner det med ett snabbt rassel i min skål, ställer den på golvet och säger ”Mmm, så gott, var så god”. Va, skulle det vara något? Lukten är inget att hurra för, det har husse själv erkänt. Uppläggningen är det sämsta branschen skådat. Färgen är rent tråkig, ytterligare en nyans av brunt bara, och foderbitarna har formen av en ninjakaststjärna, lite lagom otrevlig att svälja. Hur tänkte de där.

…men, jag håller på att sakta men säkert baxa husse dit jag vill. För att komma åt det där med att äta sträva, torra kaststjärnor har husse börjat blöta fodret en kort stund innan det är dags att äta. Det gör bitarna lite glattare och de skrapar inte halsen så förtvivlat.

Sedan kan jag få lite sällskap till maten också. Om jag bara visar lite ointresse så kan husse till och med mata mig med handen. Det vill jag säga ger mersmak. Den bästa kryddan i maten är kärlek, att man gör sig till lite ändå 🙂
Senaste dagarna har husse kommit på ett litet trick, han kan blanda lite av den egna middagens sås med mitt foder så slinker det lättare ner.

Han gjorde ju något dumt för ett par månader sedan och köpte färskfoderbollar med renkött. De gillade jag inte alls. Nu har jag till slut fått honom att fräsa till dem i stekpannan i lite smör så slinker det ner fint det också.  Se där, han kan ju göra sig till lite ändå. Renskav är inte så illa.
Snart är vi vid mitt mål: Oxfilé, bea och pommes duchesse! 😀

Mums!

Oj, det var ett ovanligt långt uppehåll. Det är inte så att jag har haft skrivkramp i vare sig tassar eller hjärna men våren slog till med buller och bång och genast blev det en faslig massa bestyr, framförallt med den där båten som jag gungade runt i så mycket förra sommaren. Egentligen står båten utanför vårt stängsel men husse och matte ordnade lite tillfälligt stängsel runt båten så jag kunde vara med där också. Det var spännande att se dem gno och jobba på, och dofter av tjära och fernissa svepte runt med vårvindarna. Nu bar det sig inte bättre än att jag faktiskt fick lite klet som luktade tjära på ena tassen. Det ska väl synas att man är med och jobbar? Nåja, husse fick bort det med något som luktade starkt som i sin tur krävde lite tvåltvätt för att det skulle bli lite fräscht igen. När det till sist blev dags för bottenmålning fick jag inte vara med längre. Husse sa att röda hund var en sjukdom, inget han ville ha.

Våra skogspromenader har blivit rejält underhållande också. Fåglarna i skogen ropar oblygt till varandra vad de vill göra. Pojkfåglarna vill att flickfåglarna ska följa med dem in i sina nya bon för att kika lite på några blanka kapsyler eller så.

Det är ett fasligt tjatter och kvitter i varenda trä, buske och rishög. Framförallt koltrastarna är spännande. Dels sjunger de så vackert nu när deras halsar tinat upp efter vintern, dels så springer de runt på backen i alla snår så man tror att skogen är full av småvilt. Jag blir alldeles pjollrig av det, speciellt i bokskogen bakom huset verkar de trivas. Hemma jagar jag dem så fort jag ser dem… ja, såvida inte husse ser mig förstås. I skogen går de dock säkra för mig eftersom husse inte låter mig gå lös där längre.
Apropå tjatter, Piff, Puff och alla deras kusiner verkar klättra runt i träden också. De tjattrar också fast med ett rätt smackande ljud.

Vårfloden och vinterns höga vattenstånd i ån har sjunkit undan. I stället för brun lera börjar det grönska även där. Husse säger att det är den bästa tiden på hela året just nu. Hela naturen bara spritter, blommor tittar fram lite där man minst anar det. Det är som en enda stor förväntan över allting.

Lite, lite till så börjar lövsprickningen. Då når våren toppen säger han.
Hur mycket mer toppen kan det bli?

Moff på er!

Åh vilken härlig vecka jag har haft, påsklov är något jag verkligen gillar. Jag älskar när alla lillmattar och hussar kommer hem bara för att träffa mig! Då finns det alltid någon som vill leka, busa och gosa. Tänk att få brottas och dragkampa hur mycket jag vill. Det är verkligen skillnad när jag är hemma med husse. Då kan det bli lite långsamt, husse bara pratar och pratar och skriver på sin dator.

Ni ska inte tro att jag inte älskar min husse, han bäst men ibland är han lite väl tokig. Det var som i helgen då husse, matte och jag tog en morgonpromenad, plötsligt fick husse för sig att jag skulle få prova att åka pulka, helt galet! Har ni någonsin sett en hund åka pulka!? Kolla in filmen som matte tog. Fort gick det men det var inget för mig. Jag leker mycket hellre med pinnar och kan om det behövs till och med gå fot för att slippa att åka pulka.

Ibland kommer husse och matte på att de ska ut och springa. Jag vet direkt vad det handlar om. De byter om till tighta kläder och verkar så glada, då vet jag att det är något kul på gång. Det är inte alltid som jag får följa med men i veckan fick jag det. Vi sprang så fint tillsammans, husse, matte och jag, precis som en flock. Solen sken och livet lekte. Det händer att Husse ökar takten den busen och då halkar matte efter men det gör ingenting, då låtsas jag att jag behöver kissa och då stannar husse och matte hinner ifatt. Han är inte så smart min husse, hehe.

Efter ett varv runt Rödeby är jag ganska nöjd, oftast är matte det också. Husse brukar springa ytterligare ett varv. Det gjorde han den här gången också. Jag blir alltid lika förvånad när han bara sticker iväg, jag hinner liksom inte med. Då brukar jag sätta mig vid grinden och vänta. Det gjorde jag den här gången också. Tuggar gärna på en pinne i väntan på att husse ska komma tillbaka.  

Plötsligt dyker han upp min älskade, älskade husse, jag blir så glad så jag kan inte hjälpa att jag skäller. Vem gör inte det när man blir glad!? Vet ni vad som händer då? Jo, tokhusse bara springer förbi! Vet han inte var han bor? Såg och hörde han inte mig? Jag fortsätter att skälla men inte stanna han för det. Tillslut får jag sätta mig ner och yla. Då fattar husse att han har sprungit för långt och äntligen vänder han. Jag kan knappt bärga mig och hoppar och skäller och är såååå glad att se min fina husse. Vet ni vad han gör då? Jo då blir han arg på mig för att jag skäller och vill inte prata med mig. Men hallå, om jag inte hade ylat då hade han säkert sprungit fortfarande. Husse muttrade något om att det inte blev jämna kilometer annars men det tror inte jag på, jag tror att han blivit lite senil och inte vet var han bor. Tur att han har mig :-

Minns ni att jag berättade för er om husses aprilskämt, om att han hade anmält mig som andra hund efter Lajka att få åka upp i rymden. Ja han är bra rolig min husse, han kan skämta han. Det roliga med den här historien är att tidningen Sydöstran fått nys om husses, som de trodde sanna historia, ringde och frågade om det var sant. Tänk att de trodde att husse och matte ville bli av med mig. Det skulle de såklart aldrig, de älskar mig för mycket för det Jag är glad att tidningen kollade källan innan de skrev om mig.

 

Puss och moff från mig

 

 

Det bästa jag vet näst köttbullar är att leka. Leken kan skilja sig rätt ordentligt åt beroende på vem lekkamraten är. I helgen hade vi småbarnsbesök här hemma. Två små kusinvalpar till Elio var här, nyfikna små rackare. Haylie, den lite äldre lockade på mig med skräckblandad förtjusning men smet alltid upp i soffan eller fåtöljen där jag inte får vara utan filt, innan hon bussade mig på lillsyrran Nova i stället. Henne svansade jag efter hela tiden och slickade i örat, en rätt beskedlig katt-och-råttajakt i gåfart.

Det enda som kunde ha gjort mig ännu mer förtjust i henne hade varit om hon varit insmord i leverpastej. Nu matade hon mig i alla fall med bulle så det får väl vara gott nog.
…ja, och så slank det visst ner ett neongrönt sugrör också. Det upptäckte husse och matte när de skulle plocka upp efter mig på promenaden dagen efter.

På morgonpromenaden dagen efter den beskedliga småbarnsleken blev det dags för den andra ytterligheten. När vi var nästan hemma igen fick jag upp ett bekant spår. Husse, som hade sett något som jag inte hade, lät mig villigt följa spåret över en parkeringsplats mot fotbollsplanen bakom vårt hus. Spåret var purfärskt och eggande bekant, och när vi vek runt ett stakethörn såg jag vem det var: Marcus, bearded collien från tvärs över gatan. Jag blev heltokig av leklust och när Marcus kom stormande släppte husse mig också. Så här efteråt har jag insett att det nog inte bara var för att jag skulle kunna leka fritt utan för att jag skulle ha en chans att parera attacken. ”Hurra, fri lek!!!” blev raskt ”Ajjjj, pip, gny och gnäll!!!” Marcus höll inte in det minsta utan sprang som vanligt rakt över mig. Plötsligt mindes jag varför jag börjat tänka på honom som ”Mördar-Marcus”! Han var helt utan pardon. Efter att jag helt enkelt fått stryk efter noter redan under inledningsronden i vad som borde ha varit en stunds lek satte jag mig i stället tätt bakom husse och tittade på Mördar-Marcus mellan husses ben, allt medan Mördar-Marcus husse kopplade honom och lugnade ner honom. Det där gick inte riktigt som någon av oss hade tänkt tror jag.

Senare samma dag blev det till att hoppa in i den förhatliga buren i bilen. Resmålet var dock inte alls förhatligt! Vämöparkens hundrastgård. Vi hade tur, där fanns redan en lagom stor voffsing som hette Raja (Mangoraja), en korsning mellan whippet och mastiff. Ett snabbt muskelpaket helt enkelt.

Hon var bara åtta månader och därmed precis lika pigg på lek som jag var. Här landade pendeln mitt mellan ytterligheterna på ”lagom”. Vi var jämnstora, jämnstarka och jämnsnabba. Ja. det sista tror jag i alla fall, ibland vred hon på huvudet som för att kolla om jag fortfarande hängde med.

Lika barn leka bäst. Husse lär inte låta mig leka med Mördar-Marcus mer. (Tack!) Däremot verkade husse och matte vara glada över att jag var så mild och försiktig med småbarnen. Roligast var det ändå att få leka på lika villkor med Raja 🙂

Ha det gott, hopp och lek!

Våren var nästan här och så lagom till påsk slog ju kung Bore åter till.  Det kom så pass mycket snö att husse tog fram skidorna igen som ju egentligen hade gjort sitt för den här säsongen. Sedan spårade han upp en slinga på fotbollsplanen bakom huset där han åkte runt, runt, runt tills man blev yr i bollen bara av att titta på honom. Lite jobbigt var det att jag inte fick vara med utan fick vara hemma i trädgården och bara titta på när han lekte för sig själv där ute. Jag ville ju också få släppa loss och rusa  och rasa av mig.

Efter ett tag försökte jag uppmärksamma honom på hans misstag. ”Husse, du glömde ju mig här borta!” ropade jag. På lapphundska blir det en serie korta och rätt gälla skall. Stollen bara hyssjade åt mig. Efter att han gjort ytterligare ett par varv kunde jag inte hålla tillbaka utan sträckte nosen mot skyn och brast ut i ett vemodigt ”Jag är en ensam stackars bortglömd lapphunds”-yl.

Efter en oändlig massa hasande runt där ute tog han så äntligen av sig skidorna och lämnade över dem till matte. Medan hon åkte runt ett tag tog husse på mig min sele och lina. Nu äntligen skulle det bli min tur att ha lite skoj tänkte jag.
Jo, det kunde jag ju hoppas! Det började som när jag springer med matte, de knöt fast linan runt mattes midja medan hon stod kvar på skidorna. Samtidigt höll husse mig i kopplet för att jag inte skulle börja springa runt matte och trassla till allting. Själv hade hon ju händerna fulla med stavarna och kunde inte styra mig med linan.

”Så, nu drar vi” sa husse och jag började springa med honom medan matte skidade på bakom mig. Det var bara det att jag kände mig lite lurad, lite som förstecyklisten på en tandemcykel: Känslan var att matte åkte snålskjuts där bak och lät mig göra grovjobbet. Efter ett knappt halvt varv, lite drygt tvåhundra meter var jag rätt slut redan och husse kopplade loss mig igen. Det var roligt men tufft, jag kände mig både trött och stark på en gång. Det var nog en liten utmaning för oss båda: Jag fick prova att dra lite och matte fick prova att tolka. Det var nog inte så lätt för henne heller, jag hörde henne ropa ”Oj!” några gånger när jag ryckte lite. Jag tror nog ändå att jag föredrar att springa tillsammans med dem när de inte har brädor på fötterna, det går lite fortare då 🙂

Pust och moff på er!

Huga vad spännande, vi fick just veta att jag har blivit antagen till ett specialprogram på rymdakademin på Esrange i Kiruna. Jag vet inte riktigt vad det handlar om men någon konstig flock som kallar sig ESA kör tydligen ett projekt, Premier Avril,  som går ut på att se hur tyngdlöshet påverkar bentätheten. Eftersom ben stärks av belastning så misstänker man att astronauter inte bara blir muskelförtvinade utan även bensköra efter lång vistelse i rymden, och då vill de undersöka rent kvalitativt hur det ligger till med den saken. Då behöver de någon som kan kontrollera tuggmotståndet i benen och det är där jag kommer in. Det har tydligen spritt sig att jag är en hejare på att tugga sönder allt som gör motstånd mot mina vassa klippare till kindtänder. Åtminstone ljög husse ihop det i vår ansökan. Nu vet jag inte om det verkligen är astronauternas ben jag ska få gnaga på eller om det är medhavda märgben. Ska det göra någon nytta borde det väl vara astronauternas? Jag undrar om husse tänkte så långt i så fall, det känns lite odygdigt att gnaga på flockmedlemmarna.

Hur som helst, jag kommer säkert att bli väldigt berömd också. Husse nämner redan hur många som pratar om Lajka. Tänka att bli Lajkad redan innan man ens har hunnit visa sig i Kiruna! Det har tydligen redan skickats upp en vovve i rymden för länge sedan, så jag blir ju inte först. Däremot ska jag bli den förste som får komma hem igen. Den förra vovven blev tydligen så Lajkad så att hon blev alldeles för högfärdig för att kunna komma ner med tassarna på jorden igen. Jag lovar att det inte kommer att hända mig. Jag kommer att längta alldeles för mycket efter husse och matte för det.
Husse säger att  ”I rymden kan ingen höra dig yla”. Trist tycker jag, men jag får väl trösta mig med att gnaga på några rymdben till.
Förresten, hur gör en hund när den ”behöver” i rymden? Får man gå på rymdpromenad då? Finns det stolpar och träd i rymden?

Nej, avfärden är fortfarande något år framåt i tiden så jag hinner väl få svar på de flesta frågor jag har.

Moff och hurra från en lätt mallig (men med tassarna fortfarande på jorden) Lazer!

Helt kort en liten hälsning om en riktigt Glad Påsk!

I påsktider ska tydligen häxorna flyga till Blåkulla på kvast med, kaffekittel och en svart katt. Det sistnämnda lät ju skoj. Kanske kunde man få leka lite med en kissekatt om man såg ut att vara redo att lyfta till Blåkulla. Matte spökade ut mig och husse stod för lyftet. Inte blev det någon katt dock.

Husse, matte och hela flocken har redan fuskat och ätit påskmat, ja utom jag då. Tydligen hör prinskorven påsken till, precis som julen. Samma mat, bara en annan orsak att göra den. Nu har hur som helst även jag fått min prinskorv. Husse lade ut ett korvsspår i trädgården nu på morgonen. Jag greppade raskt vad det handlade om när husse försvann ut utan mig, kom in igen och luktade prinskorv om sina fingrar för att sedan börja dona med min sele. Som en guttaperkaboll studsade jag av iver runt honom innan han lät lillmatte Vicke ta över min lina och prinskorvsspårandet kunde ta vid.

För att undvika att göra en kort historia onödigt lång: Prinskorven hade ritat sin bana med eldskrift genom trädgården men sedan bara upphörde det. Efter någon minuts förvirring genom trädgården sprang jag på spåret ”halvvägs” igen, följde det upp till samma snödriva där jag hade tappat det och insåg att det inte bara försvann. Det tog slut där. Den lilla prinskorvsrackaren hade grävt ner sig för att försöka undkomma mig. Efter lite intensivt grävande hittade jag en äggformad, färgglad skattkista i papp och däri låg den lilla munsbiten!

En lika God och Glad Påsk till er alla!
Moff!

Husse och matte har ju sett att jag har börjat klia mig lite mer senaste veckorna, dessutom har det börjat sväva runt lite hundhårsråttor över golven hemma. Idag var det dags för veckans kloklippning. Det där är ett svunnet problem förresten, numera vattnas det i munnen när jag ser klotången. Det är gott med köttbulle… 😉
Den här gången kom borsten fram också och resultatet var rätt tydligt. Vinterjackan är på väg av och det känns redan mycket luftigare. Tur ändå att de där tvåsiffriga minusgraderna verkar vara bakom oss nu.

I stället för att bara kasta min fina päls skänkte vi den som lösullsisolering och inredningsmaterial till vårens ivriga bobyggare. Tänk vad skönt för en naken liten fågelungestjärt att få vila i lite gosig lazerpäls!
Det kan nog komma mera för varken husse eller jag är riktigt säkra på att jag har fällt färdigt än.

Ett annat vårtecken, lite sent precis som våren i övrigt i år: Husse och jag var och inspekterade båten lite för att se i vilken ände vårrustningen skulle börja. Vintern ser inte ut att ha gått speciellt hårt åt båten i år tyckte husse. Han till och med tog fram slipmaskinen och började slipa men efter en rätt kort stund lät den tröttare och tröttare innan den med lite stickig lukt stannade. ”Det där blev ju lite dyrt” sa husse innan vi gick in igen.

Våren är på gång i alla fall!
Moff på er!