Hunden Lazer

Nu är jag klar för den här gången med nosework hos Pelles Hundskola. Det blev fyra lektioner. I början handlade det ju mest om att lära oss doften och få beröm och godis för att förstå att gilla den. Det var många övningar på att ”få träff” i olika rum och utrymmen. Från en bra förstalektion blev det nästan en allmän kollaps på andra kurstillfället när alla fem var betydligt mer ofokuserade och slarvade en del. Pelle talade om för hussar och mattar att det var rätt vanligt att det kunde bli så.

Tredje lektionen var vi å andra sidan mycket mer skärpta igen, vilket Pelle också hade förutspått. I ett rum hade den luringen stoppat den eukalyptusdopade möbeltassen, ”legan”, i en gammal gympadoja. Som om det skulle lura mig. Skon stod på min favorithöjd: Golvnivå och nosen åkte rätt ner i dojan utan tanke på svettiga gamla tvåbensfötter som varit i den. ”DUKTIG!” och godis. I ett annat utrymme hann jag bara komma in i rummet när doften fångade min nos och drog mig rakt genom rummet och fram till den gömda sudden. Husse var både nöjd och missnöjd på en gång eftersom han tyckte att jag i alla fall borde sniffa och jobba lite för belöningen.
Lika konstigt var det att vi alla hade problem med att komma ”prick på” på en sudd som satt på en drickaflaska i ett flaskställ. Alla hittade vi doften vid flaskstället men den var svår att sätta nosen på.

Efter tredje lektionen fick vi göra hemläxa. Hussar och mattar utrustades med egna flaskor med droppipett och ”hydrolat” av eukalyptus, ett finare ord för ”avkok” antar jag. Det var nämligen ett par extra dagars vila inför sista lektionen och Pelle ville inte att vi skulle köras för trötta i vårt nosarbete.

I tisdags, sista lektionen, var det nästan lite examensprov. Vi skulle få göra likadant som vid ett riktigt ”Doftprov” som måste göras innan man får tävla. Jag kom in i ett rum med tolv pizzakartonger modell ”Calzone”. Det är tydligen just sådana det ska vara. Jag fick tre minuter på mig att identifiera rätt kartong, den som hade en möbeltass med eukalyptus i sig. Vid starten började vi traska utefter raden av ointressanta kartonger tills jag fick tag i den välbekanta vittringen. När min nos dök ner till kartongen och husse efter att jag visat mitt tydliga intresse med nosen sa ”markering” hade det gått sju sekunder. ”Svårslaget” sa en leende Pelle Polis.

Vi fick också gå igenom alla moment som ingår i en noseworktävling: Återigen pizzakartonger fast nu platta. Stensäkert igen!
Därefter en ”träff” inomhus, dvs en möbeltass gömd i ett rum. Den gick hyfsat men tog mer tid. Kruxet var bara att inte heller husse visste så han var tvungen att försöka tolka mitt nosande om jag hade hittat den eller inte och när jag råkade stå och sniffa lite extra vid en dörrspringa chansade husse. Jag kunde ju inte hjälpa att det luktade spännande från andra sidan av den dörren men att det inte handlade om eukalyptus! Sedan fann vi ”legan” i en väska.
Därefter var det dags för en ”träff” utomhus. Här gick det inte alls längre. Trots den begränsade ytan att jobba på så fanns det ju så många dofter att nosa på så jag glömde bort vilken av dem de ville att jag skulle hitta. När de till sist visade mig på var möbeltassen satt, under ett trädgårdsbord så fattade jag och tryckte nosen ivrigt mot den, men det var ju så dags.
Lika svårt hade jag med det sista momentet, att hitta ”legan” på en bil. Utomhus är klart svårare men Pelle uppmuntrade med tips om att några träningar själva utomhus så sitter det också. Dessutom, för att husse ska bättre förstå när jag får träff ska vi jobba på markeringen. Ett ”Sitt!” klämdes därför in mellan beröm och godis när jag fick träff. Vi får se hur lång tid det tar för det att sätta sig.

Så, ömsom vin ömsom vatten som husse brukar säga. En bra start i alla fall. Nu får vi träna vidare hemma så får vi se vart det bär. Annars ser jag redan fram mot spårkursen som husse har anmält mig till 🙂

Sniff och moff!

 

Ibland kan det vara bra att ta lite nya vägar, man vet aldrig riktigt vad som kommer i ens väg då. Husse och matte har börjat få lite mycket rutin i våra promenader hemikring men i morse bestämde de sig för att prova något nytt och gick lite på chans en helt annan väg genom skogen än de har gjort tidigare. Tur för mig då det ledde oss förbi en liten gård med ulliga, bräkiga får. Där behövdes ingen vakthund kan jag säga, sånt liv som de förde när vi kom uppför grusvägen. …fast det hade de ändå. Strax efter fåren brakade det loss ett väldigt skällande och fram störtade en svart flatcoated retreiver som jag glatt överraskad fick hälsa på. Alma hette hon visst. Det förstod vi när hennes husse och matte försökte ropa henne tillbaka upp till huset hon hade sprungit ut från.

Efter den lilla gården gick vägen över i en lummig stig som bland annat ledde förbi ett övervuxet ödetorp som fångade husses och mattes intresse mer än mitt. Vi gick inte in på gårdsplanen för den var igenvuxen av björnlokor, och i skogsbacken låg en mycket illa parkerad gammal bil utspridd. Ja, typ så…
Där fanns även någon slags egen liten övergiven sopstation med en massa gamla flaskor, ölburkar och annat som den siste ägaren hade slängt i en hög. Där fanns allt för en nutidsarkeolog.

Det är ju torrt i markerna fortfarande, trots lite regnskurar nu de senaste dagarna. Bärsäsongen torkade bort och svampsäsongen har inte orkat igång än riktigt, men på en gammal ek hittade vi en gigantisk gul svamp. Husse lekte lite med sin telefon och konstaterade sedan att det var en ätlig svavelticka. Jag vet inte det jag. Jag går hellre på min egen känsla och hur mycket det vattnas i munnen på mig, fast det har ju ställt till det för mig förr.

Till sist, det sista skogsfyndet på den här turen var egentligen något som husse hade bespetsat sig på länge. I den nästan uttorkade ån har det legat ett gammalt lastbilsdäck i åratal. Husse tror inte att det däcket är det bästa för de kräsna sötvattenpärlmusslorna som lever i ån och som kräver rent och fint vatten. Idag tog husse av sig skor och strumpor och hämtade upp däcket ur ån. Det är konstigt, jag får inte klättra ner i ån men för husse går det bra!

Nåja, jag hoppas att de små musslorna mår bättre utan gummismak i vattnet.

Moff på er!

Kvällspromenader är trevliga och lite spännande, speciellt sådär i skymningen när det varken är mörkt eller ljust. Det är andra ljud och andra djur som har börjat röra på sig. Inte minst de där smygiga katterna. De liksom bara glider omkring nästan ljud- och luktlöst. Husse och matte är lite förundrade över att jag tycks ana hundar på hundratals meter men inte en katt på fem meters avstånd. När det dessutom är fullmåne blir det alltid lite extra livligt i naturen på nätterna tycker jag. Vi var ute och gick kvällen när månen var så röd (förstås, precis som alla andra kvällar och precis som alla andra människor verkade det). Tyvärr så gömde den sig länge i molnen men till slut kom den fram och husse verkade extra nöjd med det.

Det var som sagt många andra ute i sina villaträdgårdar också i den varma, mörka sensommarkvällen. Det var lite mysigt att höra alla dämpade och odämpade konversationer på terasser och bakom häckar. Bakom en häck blev det plötsligt ett väldigt snörvlande, slafsande och snarkande ljud. Det lärt som om de hade en tamgris som hade dykt in i häcken för att komma åt oss tyckte husse. Jag lät honom tro det. Vetskapen att det var Bosse Bulldog som hade det lite besvärligt när han blev för upphetsad av att känna min vittring kan ju få vara min egna kunskap. Han redde inte ens ut att skälla utan det blev mer som grymtningar.

Igår kväll var det dags för ett annat väldigt konstigt möte med något jag aldrig hade sett förut. Det prasslade lite inifrån en häck vid sidan av trottoaren och ut kom en konstig filur. Det var som en uppochnervänd borste från en piassavakvast som rultade fram innan den stannade till och liksom sköt rygg.

Jag tror den hade anat vår närvaro. Jag brukar tycka att det är otroligt roligt att leka med den där borsten hemma, speciellt när husse  sopar med den fram och tillbaka. Här blev jag dock betydligt mer tveksam, och när jag närmade mig lite för att nosa och den rörde på sig och liksom rullade ihop sig till ett stort taggigt ägg så fegade jag ur och backade undan. Husse verkade också tycka att vi inte skulle störa den mer än så. Jag hade visst redan nog många morrhår i nosen och behövde inte fler, vad han nu menade med det.

Ikväll är det dags för nosework hos Pelles Hundskola igen, jag kan knappt bärga mig!

Moff på er så länge!

Idag var vi tillbaka på Pelles Hundskola. Husse och matte hade anmält mig till en noseworkkurs bara för att jag skulle få jobba lite med nosen. Nybörjare som jag får börja på första nivån där man ska lära sig att leta efter Eukalyptusdoft. Hundar som ”levlar” inom nosework går sedan vidare med ”Lagerblad” och därefter ”Lavendel”. För mig som nybörjare skulle det alltså bara handla om ”Eukalyptus”.

Vi var fem hundar på kursen: Jag, en tvåårig Golden (Malte), en sexårig Mellanschnauzer som jag just glömt namnet på, en tvåårig Borderterrier (Busan) och en tiomånaders Labradoodle (Cippe). Bara en av oss var inne i träningslokalen åt gången medan de andra fick vänta utanför.
Det första som hände när jag kom in var att jag fick bekanta mig med lokalen och de andra hussarna och mattarna som satt där utan att husse försökte bromsa mig.  Trevligt! Sedan lät Pelle mig nosa i en burk där det låg en sådan där tass som sitter under stolar. Den doftade tydligen eukalyptus då. Dessbättre fanns det en annan doft som jag är väldigt god bekant med: Köttbulle! Jag fick glatt smaska i mig köttbullsbiten. Därefter stoppade han en ny bit köttbulle i burken och satte den i en hållare med fem andra likadana burkar. Därefter knackade han i hållaren medan husse sa ”sök” varpå jag glatt skuttade fram till burken som han just satt på plats, satte nosen i den och under beröm snappade upp köttbullsbiten. Sedan blev det succesivt lite lurigare när Pelle började flytta runt burkarna och jag fick nosa mig fram för att hitta min älskade lilla köttbullsbit, men det löste sig ändå.

Mot slutet saknades köttbullen och det var bara eukalyptussudden kvar i burken… ja, och så doften av alla köttbullsbitar som redan hade varit där då, fast då var Pelle raskt där och belönade med köttbulle ur hans hand.
Den här övningen fick hela gänget göra två gånger om.

Nästa runda blev sedan att få sniffa upp möbeltassen med eukalyptus på utan någon mugg, direkt på golvet. Där försvann den lilla dofthjälpen men även här gick det bra att hitta rätt sudd och köttbullen infann sig som belöning ändå.

Fjärde omgången låg det sex kartonger på golvet. När husse sa ”sök”, och utan några hjälpande gester från Pelle, sniffade jag raskt av några av kartongerna tills jag kom fram till rätt kartong, satte nosen i den till jubel och köttbulle igen.

Därefter bar det in i nästa rum där Pelle hade satt en tuss någonstans på en bänk som han ville att jag skulle försöka hitta. Jag var ivrig på att komma igång och kände raskt doften av den väl framme vid bänken men kunde inte se den. Efter ett tag visade det sig att den satt uppe mellan de två sittbrädorna på bänken, och väluppfostrad som jag är slog det mig inte att jag kunde ställa mig upp mot möblemanget. Jag var rätt på det i alla fall och fick min köttbullsbelöning ändå.

Sedan blev det lite uppåt väggarna när Pelle plötsligt hade satt möbeltassar på en väggtavla. Helt plötsligt skulle vi börja sniffa omkring på väggen för att hitta den där doften, samtidigt som jag visste att köttbullen ändå kom från Pelle. Han försökte gömma sin högerhand bakom ryggen men det stoppade inte mig från att försöka nå den. Till slut insåg jag dock att tanken var att hitta sudden med doften. Sagt, gjort och köttbulle.

Nu började det dock bli lite mycket för mig, och när vi till slut gick in i ett nytt rum för att sniffa upp en tass till som Pelle hade gömt på sidan av ett stolsben orkade jag inte mer. Jag förstod liksom inte vad tanken var längre, vad de ville jag skulle leta efter. Jag nosade mest runt bland alla andra dofter och kände mig lite förvirrad. Pelle förstod att det var tomt i hjärnan på mig nu och det var ändå den sista övningen så vi bröt där.

Hur som helst, det var skoj att träffa Pelle igen och att få använda min nos. Synd bara att jag blev lite trött mot slutet men det är ett nytt kurstillfälle redan om fem dagar. Det ska bli spännande att se vad Pelle har för övningar i beredskap då.
…och få träffa de nya klasskompisarna igen.

Moff och sniff på er!

Vid en av våra turer ut till Stenshamn visade det sig att någon båtklubb hade bokat upp hela innerhamnen. Det var en klubb speciellt för ”Grand Banks”-båtar, ett slags ”upphottade amerikanska räktrålare” som husse uttryckte det. De var hur som helst betydligt större och lyxigare än vår lilla båt och såg ut att vara kopior på varandra fast i lite olika storlekar.

På en av de här båtarna fanns det en lapphund! Han hette Baloo, var en månad äldre än jag och svart med ljusa tecken. Jag blev förstås alldeles till mig, här kunde jag ana en lekkompis, men Baloo luktade dels inte så mycket ”han”, det saknades något, dels var han lite ängslig av sig. Pälsen var inte heller så fyllig. När matte undrade om han också just hade fällt så svarade hans husse att hans pälsfällning spårat ur lite när Baloo blev en ”inte han”. Efter en stund på kajen blev han morsk nog för att vi skulle kunna hälsa på varandra lite i alla fall innan det blev dags för Baloo och hans husse att borda sin räktrålare igen.

På Stenshamn lägger vi oss alltid vid flytbryggan. Alternativen är kajen eller piren, och de flesta som går däremellan tar vägen över flytbryggan, så det är ett bra ställe att ligga vid om man vill ha koll på vilka som rör sig, och det vill man ju, i alla fall om man är hund 🙂
En av de som rörde sig där var Stella, en femtonveckors brun Labrador som bodde på en segelbåt som låg ute vid piren. Hon kom gåendes på flytbryggan med sin lillmatte just när vi skulle gå av båten. Ung som hon var så var hon absolut inte liten. Tvärtom var hon stark och stadig och lika ivrig som jag på att få hälsa. Vi sprang sedan på varandra flera gånger under våra promenader den här turen. Stenshamn är ju inte så stort.

I ett av de första husen som man kommer till när man tar vägen genom byn fanns det den här gången en stor Berner-Senner. Hon gav mig ett kompisskall redan när vi gick förbi första gången och efter det ville jag bara få komma in till henne och leka lite. Det blev den mest intressanta platsen på Stenshamn efter det. Varje gång vi gick förbi försökte jag med ynkliga små pip förmå husse och matte att släppa in mig där för närmare bekantskap och lek men det ville de aldrig gå med på. Tvärtom tror jag de tyckte det var nyttig ”förbudsträning” för trots mina pip så fick jag rikligt med beröm och godis varje gång jag lyckats ta mig förbi utan att dra och slita i kopplet. På vår andra dag tog hon dessutom båten in till staden med sin flock, och efter det kändes det tomt och konstigt att gå förbi den stugan utan att få någon hälsning på vägen. Dofterna hängde i tills vi också åkte hemåt men mer än så blev det inte. Tänk vad möten som bara nästan hände kan sätta spår de också.

Ena kvällen när vi satt och grillade i lä av Pelles Sjöbod hamnade vi bredvid en boardercollie som hette Chili. Hon var elva år och höll sig på sin kant. Hon såg noga till att jag höll mig på min kant också, så det blev inte mycket hälsat där. Det visade sig dock att hon tillsammans med sin husse och matte också var från Rödeby, en annan del av byn bara. Precis som min husse och matte så brukade hennes smita iväg en vecka på vintern och åka skidor i Alperna, alltid samma vecka. Just i vintras så hade de skjutit på det och beställt en senare vecka i stället för att åka med sina vuxna människovalpar. De hade en stor boardercollie/flattie-korsning till hanhund som började bli lite till åren och det kändes inte bra att behöva lämna bort honom på pensionat, hellre dela upp resandet i familjeflocken den här gången. Det var inget fel på honom, han var pigg och yster och lekte och sprang i all snö som vi ju hade, det var bara en känsla de hade.
Just den veckan när de egentligen skulle ha åkt skidor gick han sönder inuti. Pigg och stark ena kvällen, förbi och borta nästa dag. Man kan lite undra över hur allting blir ibland. Deras gamla hanhund slapp i alla fall vara sjuk och han levde sitt liv fullt ut. De fick sin skidresa men han fick ha sin flock runt sig när han gick till de sälla vallningsmarkerna där fårflockarna aldrig slutar springa.

Så, ut och lev livet! Moff!

Efter lydnadskursen hos Pelle Polis har husse låtit mig gå mer och mer utan koppel på våra promenader. Egentligen har jag nog inte varit okopplad eftetsom husse har använt sitt ”röstkoppel” väldigt flitigt. Jag har inte fått gå mer än kanske två meter från husse eftersom husse har varit lite orolig för om han skulle lyckas spräcka min bubbla om avståndet blir större. Han vill hellre ha mig i sin bubbla.

Det där med ”bubbla” handlar om att jag så lätt får fokus på något, till exempel en spännande doft efter någon annan vofsing eller rent av något djur eller en människa som jag vill leka med. Ju längre från husse eller matte jag är desto svårare för dem att nå in genom mina öron till mitt medvetna jag.

En kväll när vi hade tagit vår båt till Kobebus för att grilla och jag som vanligt fick springa omkring lös i husse och mattes närhet tyckte husse och matte att vi kunde ta en promenad till  andra sidan ön medan maten gjorde klar sig själv på grillen. Fortsatt utan koppel traskade jag lydigt med, stannade och väntade in dem när de sa till om det, alltid med en liten godbit i belöning.  Då gick husse in i sin egna bubbla. Det var ett fasligt vinande i skymningen från tusentals knott och husse började fundera vilken tonart de höll. Bäst som han och matte funderade på det (svaret är ett trestruket A, men säg inget till dem) så kom det två personer gående nerifrån bryggan på västsidan. När matte blev varse hade jag redan satt av i dubbelt Usain Bolt-tempo för att hälsa. Husse grunnade fortfarande på knottens musikalitet när matte skrek till ”Laser, kom hit!!”. ”Pop” så sprack min bubbla medan husses fortfarande var intakt.  På en gammaldags femöring vände jag genast tillbaka till mattes lika delar glädje och förvåning. Husse som kommit till sans igen var lika glad och stolt han. Nu hade jag lite oplanerat fått visa att inkallning med störmoment funkar i verkligheten igen. Mycket beröm och ett par rejäla godisbitar blev det medan vi gick vidare på vår nu bubbelfria promenad.

”En svala gör ingen sommar” säger husse och det stämmer kanske men det är ett riktigt gott tecken i alla fall. Vi får väl se när nästa svala anländer. 😊

Moff på er!

Att åka båt blir mer och mer en favorit om man bortser från att vi behöver ta bilen för att komma till båten. Ute på Stenshamn i den yttre skärgården har husse släktingar, ett gammalt par som är de enda bofasta på ön. Det måste vara rätt ensamt många mörka vinterdagar men på sommaren är det fullt med liv i varenda stuga, bod och buske. Resan dit tar två och en halv timme med vår lilla båt, två och en halv sköna, lugna timmar med familjeflocken nära inpå och obegränsat med havsdofter i nosen.

Det är fint att gå promenad på Stenshamn och bort över den smala bron som binder ihop ön med Utlängan. Ute på bron fläktar det skönt med havsdofter och där syns alltid måsar och ejdrar i vattnet. Hade det inte varit just för det där vattnet så hade jag gärna lekt med dem.

Vill man ha mer av den där mest spännande havslukten, och det vill matte, så går man ut till fyren på Utlängan. Där ligger det en massa tång och luktar så det blir rent kortslutet i mitt doftcenter. Matte brukar passa på att dra in så hon har för hela sommaren.
På de här promenaderna brukar vi alltid stanna till hos Ingrid och Gösta, husses släktingar som bor i ett av de små husen på ön. Där förmanar husse och matte mig att vara extra lugn och väluppfostrad. ”Är man stor och stark ska man vara snäll” som husse brukar säga till mig. Jag tror han har stulit det uttrycket från någon ”Bamse”.

Ute på Utlängan finns det förresten fyrbeningar som jag aldrig har träffat på tidigare. Stora, sävliga, brunvita monster som pustar och tuggar om sin gräsmat gång på gång. Jag blev riktigt på min vakt och var beredd att skydda husse och matte från hemskheter när det knakade till i buskarna precis bredvid den smala vägen vi gick på. Ja, skydda dem eller möjligen vid behov ta täten och visa dem snabbaste vägen därifrån trodde husse, men det anser jag bara vara ett styggt påhopp.

Kor och tjurar sa matte att det var, och de ska man ha respekt för. Framförallt förmanade de mig att inte skälla och det kan jag stolt meddela att jag inte gjorde heller. Vi tittade, sniffade i luften och kände på stämningen. Korna och kalvarna var nyfikna tillbaka men ändå lite på sin vakt, precis som vi.

Från piren på Stenshamn kan människorna hoppa och dyka i hamninloppet för att svalka sig. För den som inte känner sig så äventyrlig så kan man traska över till Utlängan och ta en liten stig fram till en badplats i ”Kårran”, sundet mellan öarna. Där är det för grunt för att dyka så man får gå i istället. Å andra sidan så är det inte lika svalkande heller eftersom det grunda vattnet blir mycket varmare.
Det känns lite orättvist förresten att man ska behöva bada för att bli sval. Jag gillar inte när pälsen liksom klibbar sig fast vid kroppen. Jag vill hellre ha den fluffig och mjuk. Benen och kanske lite på magen kan väl vara OK, men mer än så… Nej tack!

Det går skärgårdsbåt ut till Stenshamn och de andra bebodda öarna flera gånger om dagen på sommaren, både från Karlskrona och från Torhamn. Varje gång skärgårdsbåten kommer blir det ett myller av två- och fyrbeningar nere vid kajen. Folk kommer och lämnar, välkomnas och vinkas av. Man hämtar saker som man beställt från fastlandet och post och tidningar. Då slår även ”Pelles Sjöbod” upp sin boddörr och avslöjar en liten kiosk med glass, godis, kakor, lätta smårätter och minnessaker som man kan köpa. Husse och matte brukar turas om att gå in och kika där medan jag får vänta utanför.

Det har också visat sig att farbrodern i paret som driver den, Rolf, kände husses pappa en gång i tiden när de båda låg i flottan. Världen är liten, inte minst övärlden och sjövärlden 🙂

Husse och matte har lovat att vi ska åka ut hit igen innan sommaren är slut. Det hoppas jag verkligen!

Moff på er!

Sommaren kom riktigt tidigt i år och den verkar vara ihärdig. Husse har precis börjat sin semester men några båtturer har vi ändå hunnit med  innan. Torhamns marknad var ju en, men två gånger har vi dessutom hunnit vara på Kobebus igen, den där ön där jag som liten valp gömde min tuggpinne tills det inte gick att hitta den igen (Den stora pinnkampen på Kobebus).

Man kan tro att det inte finns mycket att göra på en öde ö, men det är helt fel. Bara en sådan sak som att kunna busa med vattenbrynet som retas med en och först drar sig tillbaka för att locka dig närmare för att sedan plötsligt skvalpa tillbaka och försöka blöta ner dig.

Dessutom har jag upptäckt att det växer någon slags konstig mjuk pinne precis under vattenytan. Den både smakar gott, är sådär härligt slängig när man rister på huvudet med den i käftarna och så smäller det så lustigt när man biter på dess små blåsor. Ett nödvändigt ont bara är att man får blöta ner sig för att kunna rycka åt sig lite av den, men det kan det kanske vara värt.

Har man väl blivit blöt så har ön ett par stora fördelar till. Lufttorkning sker till exempel bäst när det blåser genom pälsen. Eftersom husse och matte föredrar att vara med båten där det inte blåser så mycket så får man ordna blåsten själv. Då är det bra med fria ytor där man kan få upp rejält med fart. På Kobebus får jag springa nästan hur mycket jag vill, bara jag inte kommer bortom syn- eller hörhåll från husse och matte. Då ropar det genast tillbaka mig, och som den lydnadslärde vovve jag numera är så kommer jag rusande i full fart när de ropar, speciellt om de har grillat på gång.

När man är trött på att springa, och det blir man ju rätt fort när sommaren nu envisas med att vara så varm, då kan det vara bra att frottera sig torr från det sista vattnet. Nu hade kanske husse och matte föredragit om jag hade använt en av deras handdukar men jag tycker nog att en gräsyta kan funka lika bra, speciellt nu när gräset är så torrt. Problemet är väl bara det att jag får pälsen full med ”pynt”. Gräset är väl en sak, men där finns så mycket olika lavar som trasslar sig fast överallt i min päls, speciellt i svansen.

Efter en sådan här dag kan det vara rätt skönt att få ta igen sig lite. Då är husse och mattes koj fin att ha. Få saker är så rofyllda som att ligga där medan båten kör hemåt. Där och då kan till och med jag tycka att det är helt OK att få vara ifred en liten stund innan stojet med att lägga till vid bryggan hemma tar vid.

När nu husse har ledigt också så hoppas jag att det blir mycket mer båt, och gärna övernattning.
…fast då får jag förstås överlämna kojen åt husse och matte, men det kan det vara värt. Jag får i alla fall ligga precis nedanför, och då är det sniffavstånd till dem 🙂

Moff alla landkrabbor och sjöbusar!

 

Finns det månde en lydnadskurs för hussar och mattar som rymmer?

Jag förstod att något var på gång när de härjade med sina stora väskor en kväll. Dessutom fick jag inte sova i deras rum heller som jag brukade utan jag fick sova uppe hos hussevalpen Elio. Mycket riktigt, morgonen därefter var det tyst och tomt på nedervåningen, hundans så tomt. Deras dofter fanns kvar så de hade ju uppenbarligen inte varit borta så länge, men länge skulle det dröja innan rymlingarna kom hem. Det visade sig att de i hemlighet hade avtalat med Elio om hundpassning medan de var iväg nästan en vecka och roade sig någonstans där man kunde ”lära sig dricka whiskey och dansa i kilt” som husse uttryckte det. Ett sympatiskt land verkar det som, de hade både affärer, pubar och andra ställen med skyltar om att de var ”hundvänliga”, sa de när de väl kom hem.

Nå, vad har jag då sysslat med den där veckan? Ja, en direkt konsekvens var ju att jag tyvärr missade den där sista skoldagen på lydnadskursen, men jag kan stolt meddela att jag numera är en riktigt lyhörd vovve som ibland får lite extra förtroende att gå utan koppel under kortare sträckor, kortare främst för att husse jobbar väldigt mycket med röst och fokus på mig och nog blir lite trött av det, stackaren. Ja, tur kanske att han precis hade kopplat mig igår förresten när vi stötte på grävlingen under den sena kvällsturen.

Vi har fågelungar som har börjat flyga precis. Även de är lite begränsade i sina sträckor så här i början. Det blev ett väldans liv på Elio när hon missuppfattade situationen lite. En liten parvel som inte hade blivit av med dunet bakom öronen än skuttade runt i gräsmattan och verkade inte få luft under vingarna. Jag ville bara hjälpa till lite och samtidigt bekanta mig lite med den. När jag som bäst försökte uppmuntra till en liten flygtur genom en vänlig dask i gumpen så kommer Elio ylande med ett skarpt ”NEEEJJJ!!!  Strax var min kompis undanplockad till trädgårdsbordet där den satt och vilade ut innan den slutligen flaxade iväg.

Det har kliat en del de senaste veckorna. Om sedan husse och mattes smitning utlöste det eller om det ändå var dags så började pälsen rasa av mig i stora sjok inför en förvånad Elio. Det var lite besvärligt med all päls jag satte i halsen och pälsråttorna som dansade långdans över golvet. Dessutom såg jag så tovig ut där det stack ut lösa tofsar överallt, inte helt till min fördel. Fördelen är å andra sidan att jag blev mycket mer välventilerade och att kliet nästan har gått över nu.
Husse och matte trodde ju att jag redan hade fällt vinterpälsen för ett par månader sedan. Det var ju faktiskt ingenting, men nu vet de… Faktum är att när de kom hem tyckte de att jag såg avmagrad ut. Nej, vikten fanns där när de kontrollvägde mig, 16.5 fina kilon. Det var bara volymen som hade gått ner.

Vi har ju ändhållplatsen för fyrans busslinje utanför tomten. Jag har några vänner bland chaufförerna som jag brukar hänga lite med vid grinden. I fredags fick jag för första gången följa med in i en sådan där buss. Det var Elio tog med mig in i en. Det var ett långt rum med en massa stolar, konstigt men lite spännande och mysigt. …ända tills den plötsligt sa ”Linje fyra mot centrum”, mullrade igång och började röra på sig. Då kände jag mig plötsligt väldigt liten och ynklig och det var inte alls lika roligt längre. Lurad var väl den tydligaste känslan.

Efter att ha åkt buss hela vägen till centrum och gått en längre promenad kom vi till ett ställe där en massa människor började sjunga konstiga sånger och hoppa som små grodor runt ett konstigt lövträd. Det funkade i alla fall att kissa mot det men annars var det inte mycket till träd. Högt, rakt och löv direkt på stammen med bara två grenar långt där uppe.
Förresten fanns det fler hundar där den dagen och jag var minsann den som skällde minst, även om det bubblade upp något litet skall då och då. Man har väl inte gått lydnadskurs för inte. 🙂

Till slut kom ändå husse och matte hem igen. Jag gav dem förstås ett välkomnande som de inte glömmer i första taget, fulla med hundslick och päls blev de i alla fall. Borta bra men hemma bäst, det är där jag vill ha husse och matte.

Moff!