Hunden Lazer

Husse är en rabiat särskrivningspolis, men att kalla vår fina vinter för fin vårvinter är väl att ta i lite? Eller så har han en poäng, det är ju varken riktig vinter eller vår just nu. Solen skiner, fåglarna har börjat sjunga rätt livligt i skogen på våra morgonpromenader, nätterna är rejält kalla medan solen värmer på dagarna. Snön ligger kvar i ett på sina håll tynande täcke men överlag är det fortfarande rätt gott om snö. Det som smälter på dagarna fryser på nätterna vilket gör att det blir ett härligt snabbt underlag av vit lättbetong och med bra klogrepp att springa på.

Även husse skiner upp lite mer nu och har börjat fuska med att ta mössa på sig, åtminstone på våra lunchpromenader. Apropå att klä av sig vinterkläderna, jag tycker det har börjat klia lite mer i min päls just nu och det har börjat samlas lite fler små pälsråttor som glider över golvet hemma ibland. Kan det vara något på gång snart kanske? Husse tycks tro det i alla fall och har provborstat mig lite. Kanske inte riktigt dags, men det kliade ju rätt gott ändå så sluta inte, husse…

Det är väldigt mycket mer som ligger infryst efter den senaste veckans riktigt kalla nätter, även där det handlar om vatten som rinner i god fart och normalt sett inte fryser till. Till exempel har ett fallet träd från land ut till ön i forsen motat vatten som under några riktigt kalla nätter har frusit till en isbro. Husse är inte så klobegåvad som jag så vi lär inte försöka ta oss över tyvärr. Var är husses känsla för lite äventyr?.

Dessutom har vi begåvats med ett eget ”frusna fallet”. Det är en liten bäck som våghalsigt kastar sig utför branten i skogen intill ån. Det brukar vara bra fart i den men nu var den som fastfrusen. Fast den var helt av is så kunde man höra att det porlade och forsade inifrån den. Coolt kan man säga 🙂

Hopp och lek så hörs vi snart igen!

Äntligen måndag!
Husse och matte har åkt till jobbet och jag får vila ut. Visst är det skönt att ha dem nära, men efter den här helgen behöver jag ta igen mig lite. Det började i lördags med att de lastade in mig i bilen. Jag gillar inte riktigt att vara bilburen, åtminstone inte det där med just ”…buren”. Jag ryser med hela kroppen bara jag tänker på den. Får jag själv välja så går jag genast och lägger mig på min filt i hallen för ett par timmars egentid, hellre det än att åka med.

Nåväl, i lördags gavs det ingen pardon utan jag skulle följa med. Vi åkte in till Vämöparken utanför stan där de har en rasthage för hundar, en rejält stor inhängnad yta där det redan sprang runt en hund. Hela jag bara spratt av lekiver. Svans, ben, öron… känslorna var ”all over the place”, jag mådde som en prins.

Det visade sig att hunden där inne var en tik, en gatuhund som verkade ha fått lära sig att ta hand om sig själv. Det verkar vara vanligt med före detta gatuhundar nu, jag stötte ju på två rumänska i en rasthage i Kalmar i höstas också.
Det är lite svårt att avgöra så här efteråt om vi lekte eller om jag helt enkelt bara fick stryk, men skoj var det i alla fall. När hennes matte till slut verkade tycka att jag hade fått nog  så fanns det en cocker spaniel-kille som lite blygt hade väntat utanför och var redo att ta över. Det blev lite lugnare lek där, men fantastiskt vilket dovt och gurglande morr en sådan liten kille kunde ha.

Efter den lördagen var jag rätt mör i kroppen, redan då.

Söndagen kom och med den blev det snart dags för en ny utflykt. Återigen hade de ärende in till stan och återigen samma rasthage men nu utan andra hundar. En massa lek med boll i snöre blev det ändå och en hel del spring utefter staketet när det kom en vovve som bara gick förbi.
Sedan var det alla hunddofter som var nya, inga rödebyhundar där inte.

Som grädde på moset så ville husse och matte ut och springa en sväng när vi kom hem. Då ville ju jag gärna följa med. Det blev en härlig tur. Normalt sett brukar jag vara lite ivrig och dra men med både husse och matte så ville jag inte lämna någon bakom mig. Vi sprang i bredd, jag med slack i kopplet hela vägen, i riktig sann flockgemenskap.

Det var en helg som hette duga det, nästan lite väl mycket av det roliga.
När husse kommer hem vid lunchtid och jobbar hemma hos mig under måndagseftermiddagen så kommer jag nog bara att rulla ihop mig som en liten boll vid hans fötter och sova gott. God arbetsro husse, hela eftermiddagen, bara du inte väcker mig!

Hopp och lek!

Häromkvällen tog husse mig med på en biltur upp till matte i Kalmar, allt för att få schemat att passa ihop kvällen därpå när de skulle på chokladprovning. Jag tror det är lite som rysk roulette med olika starka hundgiftbitar. Åtminstone har de alltid påpekat när de har smaskat i sig av det att det är giftigt för mig. Hur som helst, matte skulle jobba kortare den dagen så hon skulle kunna vara hemma med mig på eftermiddagen. Sedan skulle jag klara några timmar på kvällen själv medan de gottade i sig av gif… chokladen. Så var tanken i alla fall.

Natten var lite orolig. Jag har sovit där många gånger tidigare, men då var jag mindre och inte så ”spökig” av mig. Jag väckte husse och matte med mina skarpa varningsskall ett antal gånger den natten, men de var inte särskilt tacksamma för det. Husse tog sedan den tidiga morgonbussen till Karlskrona, matte tog mig på promenad och lämnade mig sedan i lägenheten. Allt var frid och fröjd för en förmiddag på jobbet.
…trodde hon.

Hallen och köket i lägenheten var bekanta domäner för mig, där har jag varit själv förut, men när mattes steg försvann nerför trappen grep det stora vemodet tag om mig, knöt ihop strupen på mig och jag blev bara tvungen att stämma ut i en sorgsen klagolåt om en söt vargvalp som blivit lämnad av sin flock i den stora, mörka, kalla finska urskogen. Den var så vacker så att jag blev rörd och inte kunde sluta. Dessutom späddes mina känslor på varje gång jag hörde steg i trapphuset och det ändå inte var matte eller husse. Efter ett par timmar kommer ändå matte hem, alldeles för tidigt, men då hade jag redan kommit fram till sista versen och fått slut på vemodiga nödrim så det blev ingen sång för henne. Det var tydligen grannen som hade hört av sig om min ihållande skönsång. Hon hade också blivit rörd och tänkte att matte kanske ville hem och höra också. …tror jag.

Nåväl, mattes arbetsdag var redan förstörd, hon fick ”kompa ut” som de kallar det. Nästa gång kanske hon kan kompa till min sång i stället.
I stället tog hon med mig på en rejäl promenad till en hundrastgård där jag skulle få leka lite. Superkul. Speciellt eftersom jag har lite lejonman och där fanns en lejonjakthund från södra Afrika, en Rhodesian Ridgeback, en stor, muskulös och oerhört energisk tik jämnårig med mig.

Här var det snarare så att jag liksom tiggde om stryk. Bytesdjuret jagade jägaren som sedan fällde bytesdjuret med kraft och utan pardon. Jisses vad jag fick jobba, jag har aldrig, absolut aldrig, varit så trött och nöjd när leken väl var slut. Matte undrade till och med om hon skulle behöva bära mig hem, men där gick ändå skamgränsen. Jag gick hem med rak rygg om än på darriga ben! Ett par gånger blev jag tvungen att sätta mig ner på vägen men det räknas väl inte?

På kvällen slapp jag dessutom vara själv. Grannen, en kvinna med en kungspudel (ja, en fyraårig tik, hur gott kan inte livet vara ibland)  hade erbjudit sig att jag kunde vara hos dem några timmar. Matte tackade genast ja. Nu blev det inte så mycket samvaro med monsterpudeln då hon ogillade mitt närgångna nosande utan jag fick ett eget ställe att vara på och ett ”veterinärben” av skinn att gnaga på. Lätt fånget, lätt förgånget. Det av benet jag fick med mig hem i lilla magen kom upp igen dagen efter. Det var väl lite svårsmält men oj så tuggvänligt.
Mer ben åt hundarna!

Urrrp!

Mars, den första vårmånaden och vintern har just ”peakat”… kan vi väl hoppas i alla fall. Så länge den nu varar så får man väl ha så roligt det nu går med all snö som har kommit.

Husse må dels ha sitt noshandikapp och dels vara chanslös när vi springer ikapp nuförtiden, men nu visar det sig ändå att hans med hundögon sett långa ben kan ha sina poänger. Snön som har kommit är nu så djup att jag har svårt att ta mig fram. Hela ”underredet” släpar i snön och bromsar upp och jag måste skutta betydligt mer än springa. Husse däremot bara älgar på med långa kliv genom för honom knädjup snö. i lördags var jag, husse, matte och Jacob ute en god stund på fotbollsplanen bakom huset och lekte och rasade en massa.

Det var här jag blev varse att i djupsnö har mina korta ben en klar nackdel då de knappt nådde ner till fast mark när underredet hängde i snön. Resultatet blev att husse faktiskt kunde springa ifatt mig hur ogärna jag än ville det. Han hade faktiskt nytta av det när det plötsligt kom en familj med barn och pulka och gick förbi. Jag hade inte en chans…

Ja, nu var det inte så illa som det kanske såg ut på det klippet, husse kastade sig inte över mig utan bredvid mig och över bollen, men ungefär så fångade han in mig när jag försökte pulsa bort mot pulkåkarfamiljen.

Att rasa av sig i snön är lika roligt som jobbigt. Det suger på krafterna och gör en riktigt varm fast det är så kallt i snön. …eller, ja, nere i snön är det inte så kallt som man kan tro, det kyler mer om nosen och ögonen uppe i fria luften. Man blir skönt mör i hela kroppen och stärker den på kuppen.

Efter ett tag så lär man sig i alla fall att ta sig fram på redan upptrampade stigar i snön om man vill ta sig fram lite snabbare och med lite mindre möda.

När den här kalla, torra snön började falla för någon vecka sedan upptäckte vi ju att det byggde snökulor i klasar runt tassarna. Ju djupare snö desto högre upp klättrar snökulorna på kroppen. Efter att ha pulsat runt i den här djupsnön någon halvtimme var jag behängd med snökulor som druvklasar på en vinranka. Husse fick lite druvplockning att göra när vi kom in, han ville ju inte ha vårflod i huset 🙂

Passa på och njut av snön så länge den varar!
Moff och kram!

…för det är Lazers födelsedag, hurra, hurra, hurra!

För ett år sedan, den 6:e mars 2017, kom vi till världen, jag och mina illbattiga syskon i L-kullen: Lord (Ismo), Lava (Snickers), Leona (Java), Lycka (Lexi) och Laisa (Prima). Ett stort jättegrattis till oss men också våra hussar och mattar som begåvats med så fina lappisar! Jahapp, nu blev jag visst lite självgod också, men det bjuder jag på en sådan här dag 🙂

Ett år går så fort tycker husse och matte. Själv vet jag inte om jag håller med, det är ju en hel livstid så här långt i alla fall.

Här hemma brukar vi normalt väcka födelsedagsbarnet med sång och frukost på sängen. Det blev ju svårt i mitt fall eftersom ingen tar sig upp obemärkt förbi mig. Faktum är att jag brukar sätta mig vid husses sida av sängen  när jag anar att det börjar bli dags bara för att hinna få lite morgonkel innan han går upp. Ja, det är faktiskt det sista han får göra innan han somnar på kvällen också. Så fort han släckt lampan tassar jag bort för lite godnattkel.

Höjdpunkten så här långt är nog ändå när husse tog med mig ut i skogen idag. Solen värmde bra, fåglarna kvittrade och det droppade och föll snö från grenar och räcken. Tänk att få fira sin första födelsedag med årets första riktiga dagsmeja! Det blev nästan som att det fanns en tanke med det.
Ån hade sjunkit lite och det gick att komma ut på området ”mellan broarna” igen. Där släppte husse mig. Jag blev så glad, men som husse gödslade med belöningsgodis vid varje inkallning så tror jag att vi båda fick med beröm godkänt.

Nej, vet ni vad, nu börjar husse steka köttbullar! Han har lovat mig en extra fin födelsedagsmiddag! Vi hörs!

Slurp och hurra!

Jag älskar husse , matte och hela familjeflocken, Jag älskar dessutom alla som verkar gilla mig, och jag älskar friheten, att få sträcka ut så det susar i öronen och det tåras i ögonen. Den sista biten har ju dock blivit alltmer inskränkt sedan min ”utflykt” i höstas när jag smet från husse i skogen. Samtidigt har jag mer och mer lust att hitta på bus.

Kojan vi bor i har dubbla staket. Jag har en liten rastgård, en del av trädgården mellan huset och uthuset som är inhängnad med ett enklare stängsel. Där får jag vara utan övervakning. Sedan har vi ett yttre staket runt hela tomten som jag normalt bara får vara i under övervakning. De har nämligen kommit på att jag brukar springa upp och ropa på fritagningshjälp från förbipasserande. Tråkigt nog är det aldrig någon som verkar förstå vad det är jag skäller om.

Häromkvällen när vi var på väg hem från en promenad på byn gick vi förbi en snöskottande granne som vilade på skyffeln när vi gick förbi ett par hus från vårt. Min ledsagande övervakare, husse, höll ändå ut en bit och manade mig att gå fint. Snöskottaren tittade nyfiket och lite roat på mig när vi gick förbi så jag ville ju gärna hälsa på honom men det tyckte inte husse. Eftersom jag var ledsagad i fängsel så var det bara att följa med och lyda.
När vi så gick in genom grinden muttrade husse något om ”just det, sotaren kommer ju imorgon” och ställde upp hela grinden. Därefter gick vi in genom den öppna grinden till den inre rastgården och sedan in i huset. Där tog husse av mig mitt fängsel, torkade tassarna och plockade snöklumpar innan han släppte mig fri. Därefter greppade han vedkorgen som stod precis innanför ytterdörren. Det klack till i mig, här kom tillfället! När husse öppnade dörren smet jag förbi ut. Oj vad lätt! Steg 1 avklarat. ”Lazer!” ropade husse. Jag stannade till på den inre rastgården ett ögonblick av ren reflex. Nedrans inkallningsträning! Sedan förstod jag vad som var på väg att hända och rusade ut genom den lilla grinden, rundade husknuten och for som jag övat på så många gånger som en oljad brun blixt upp mot den vidöppna grinden mot gatan, mot oanade möjligheter, oändliga vidder, outsinlig kärlek, miljontals tikar och ännu fler lekkamrater samt omåttlig spänning! Steg 2 och 3 avklarade på mindre än fem sekunder! Väl utanför grinden kom jag genast att tänka på snöskottaren och hur roligt vi skulle kunna ha, så jag tog en tvär vänstersväng och sprang gatan söderut. Borta… ingen snöskottare längre. Jag tvärstannade, vände mig om och långt bort i snöfallet och gatljuset åt andra hållet såg jag tre silhuetter på väg bortåt. En kan ha roligt men två dubbelt så roligt, delad glädje är ju dubbel glädje. Tänk då hur roligt man kan ha om man är fyra! Tvärt vände jag på steken och drog som ett råmande vilddjur genom vinternatten norrut i stället. Jag passerade vår grind och anade hur husse just hade kommit runt knuten på huset i ögonvrån. Jag kunde knappt höra hans rop men drog lite på munnen vid tanken på vad han måste ha tänkt när han maktlöst såg mig rusa förbi.

200 meter eller 15 sekunder senare hann jag ifatt dem. Jag sprang runt dem som om jag vallade min lilla tonårsflock, hoppade och nafsade. De blev rätt förskräckta och försökte få mig att låta dem vara ifred. Dumsnutar, vi skulle ju ha roligt! De var dessutom större än husse fast det var så unga, så inte kunde jag tro att de var rädda på allvar. ”Ursäkta min dumma lilla unghund, han är bara så glad att se er” hörde jag en bekant röst ropa till dem, och strax var husse framme och avbröt vår roliga lek. ”Det är lugnt” svarade en av killarna med en röst som bröt lite roligt i tonlägen upp och ner. Jag förstod knappt vad som sedan hände, men tydligen hade husse haft så bråttom att han inte fick med sig kopplet, så helt resolut grabbade han tag om mitt nackskinn och började leda mig hemåt igen. Så förnedrande, inte sedan jag var liten, liten valp… Efter en kort bit kom han på ett bättre men lika genant alternativ och lyfte upp mig och bar mig hemåt. Jag skämdes som en … katt!

Bäst som han bar mig hemåt så kom det ut en kvinna ur ett hus vi brukar gå förbi. ”Vad bra, du fick tag på honom” sa hon och fortsatte ”Jag tänkte ta med mig vår voffsing ut för att locka honom med”. Attans osis att jag skulle åka fast så snart, det där ska jag komma ihåg till en annan gång!

Nåja, sista hundratalet meter släppte husse faktiskt ner mig på gatan, beordrade ”Fot” och lät mig faktiskt gå bredvid honom utan koppel. Det var en konstig känsla av blandad skam och stolthet. Jag fick till och med flera godisbitar som belöning för ”Fot-arbetet” under vägen.

Slutet gott, allting gott. Husse var nöjd med att få hem mig helskinnad, och jag var väl fortsatt lite skamsen den kvällen men ”Borta bra, hemma bäst” heter det ju.

Fast jag är inte så säker. Får jag en chans till så kan jag nog tänka mig att ta en utflykt till. Jag kan ju ändå inte få straffpåslag, jag har ju redan livstid i kärlek  på vatten och torrfoder hos husse och matte.

Moff på er!

Var ska sleven vara om inte i grytan? Var ska den finska lapphunden vara med sin rejäla päls om inte mitt i vargavintern?
Snö är fantastiskt roligt, jag älskar att bara vara i den. Allt blir så tyst, mjukt, kallt och behagligt. Nu har det fallit en väldig massa torr, lätt snö, sådan där snö som man nästan kan springa rakt igenom och det bara ”poffar till” så är man försvunnen. Matte berättade om en liten chihuahua som sattes ner i snön men som inte gillade att hela världen bara försvann. Det kan lätt bli lite klaustrofobiskt när man är så liten och plötsligt är omgiven av höga vita väggar ända inpå sig.

Den här lätta snön har en annan egenskap också: Den blir så flygig. När jag vädrar och nosar i spår så drar jag i mig av snön också och får hålla på att nysa och fnysa en väldans massa.

Husse leker mycket i snön med mig också. Han har till exempel en kvast som han försöker sopa av snön från yttertrappan med. Den brukar jag försöka hugga tag i. Den fräser lite som en arg katt när han sopar och så har den så fräcka styva morrhår att bita i. Det blir en kamp mellan mig och husse om kvasten, sopa eller leka…

Ikväll ville husse testa att åka skidor medan jag följde med i sele och lina. Jag tror att han hoppades att jag skulle dra honom lite men se det blev det inte  så mycket med. Dels var det så djupt med snö att både han och jag hade det lite svårt att ens ta oss fram, dessutom ville jag hellre springa runt husse. Eftersom han hade knutit fast mig runt sin midja för att kunna hålla i sina stavar hade han svårt att styra mig och det slutade rätt ofta med linan ett par varv runt husses ben. Efter en stund tröttnade han på försöken och vi gick hem igen för att skotta snö i stället.  Jag hoppas att husse gillar att skotta snö, för när han skottat färdigt så var det bara att börja om igen. Det ”idiotsnöade” som husse uttryckte det. Jag tror att det betyder att det snöar tokigt mycket.

En lite knepig egenhet med snö är att den klumpar sig i pälsen kring mina tassar, inte minst mellan tårna, så efter ett tag spretar tårna åt alla håll och kanter. När vi kommer in efter en stund i snön så får husse pilla bort snökulor mellan mina tår. De är ätbara och har en tydlig doft av mig 🙂

Moff på er alla snögubbar och snögummor!

I julas var vi och hälsade på mattebror och hans Felix (fint namn, betyder ju i princip katt och katter är ju… spännande). Det var jättetrevligt och roligt. Det var ett nytt hus att vara inne i och strax hade jag nosat upp doften av en fyrbent pälskompis, men han var inte hemma. Dessvärre plockade de raskt undan hans matskål också så jag hann inte mycket mer än bara nosa på den lite.

För någon vecka sedan var vi där igen. Den här gången hade vintern kommit på riktigt och Svennis var inomhus. För att jag skulle få rasta av mig lite efter bilresan så släppte matte mig och husse några kvarter bort så att vi fick gå dit medan de åkte i förväg. De passade på att ställa i ordning min matskål i köket och tror ni inte att katten Svennis var där och började glufsa i sig av min matinnan jag ens hade hunnit fram? Fy katten vad fräckt!

Nåväl, rättvisan segrade. När jag och husse kom fram sattes Svennis i rumsarrest. Där kunde han sitta i säkerhet från mig och begrunda sina synder.
…,eller var det jag som var i säkerhet från honom? Nåja, på så sätt slapp jag dela med mig av mer mat, jag slapp bli nåldyna för tjugo sylvassa klor. Istället kunde jag njuta av en massa klapp och kel från alla trevliga människor utan konkurrens från den där kurrande kattpälsen.

Jag har förresten mött en katt ute på promenad en gång tidigare och den blev så full med statisk elektricitet så att pälsen stod rakt ut åt alla håll. Kan man inte använda dem som batterier?

Mjao… förlåt, moff menar jag!

…och så kom finvintern tillbaka. En massa tung nysnö föll utan vind och landade rakt över allt som den kom åt. Resultatet blev …vitt!

En tidig morgonpromenad i nyfallen snö på obeträdda stigar är extra spännande. Där ser man minsta spår  efter de som har korsat stigen framför oss. Spårsnö kallas det visst, och det stämde verkligen i morse.

Vi har till exempel roliga koltrastar i vår trädgård. Jag tycker i alla fall att det är roligt att jaga upp dem ur buskarna. Husse verkar inte riktigt se det roliga i det men så har han inte provat själv heller. Det första vi såg utanför huset på väg ut i morse var spår efter en halvstor pippi som hade gått in i vedförrådet, husse gissar på en av koltrastarna. Kanske var den också ute efter en pinne att tugga på?
Här följer lite av de spår vi hittade i nysnön under morgonpromenaden. Det enda jag saknade var rådjursspåren som brukar finnas nere vid ån, de hade inte varit där i natt.

Ha det gott i snön!

Den här helgen åkte husse och jag upp till Kalmar för att vara där med matte. Matte bor i en marklägenhet i en trappuppgång där det bor flera familjer med hundar, så där finns en massa nya spännande ljud och dofter att ta in. Ibland blir det lite oredigt, speciellt när porten öppnas på framsidan eller det går någon i trapphuset. Även mattes diskmaskin har lite andra ljud för sig. Så snart jag har hört några nya ljud som jag inte har känt igen eller det låter som om någon kommer så har jag ljudligt talat om det för dem medan de har försökt hyssja mig att vara tyst.

Vi var inne i stan också för en snabb shoppingattack. Där finns en massa affärer som jag inte får gå in i, så medan husse eller matte (aldrig båda) gick in i en affär stannade jag utanför med den andre. Det var en liten egoboost för det var fortfarande människor som kikade efter mig och tisslade om vilken fin hund jag var och vilken härlig färg jag hade., så på Norra Långgatan såg jag ut den största snöhögen, klättrade upp på den och utropade mig till herre över hela täppan. Ingen verkade invända 🙂

Promenader på nya ställen är alltid lika spännande. Vi mötte till exempel en elvaårig tik som pep som en valp av iver att få komma fram och hälsa på mig. Hennes matte undrade om jag var en kille (vilken fråga) och sa sedan att hennes vovve var så förtjust i pojkar. Det var ju ett trevligt karaktärsdrag tycker jag, men när hon kom fram till mig blev hon betydligt mer reserverad, troligen på grund av min ungdomliga iver att få hälsa och leka.

Igår kväll tog husse och jag en sen kvällspromenad runt Berga Centrum och bortåt på en gångbana. Där mötte vi två ynglingar i mörkret, en lika liten som husse och en som verkade ha ätit mycket mer chips i sitt unga liv. Den lille var klädd i svart skidmask under sin mörka huva. Det var runt nollan så han kanske var lite frusen, men när de hade gått förbi oss ungefär femtio meter på väg mot det stängda centrumet vände de sig om och såg att vi verkade ha tittat efter dem. Jag är ju en nyfiken liten vovve och där var alldeles för mycket gul snö i deras riktning från husse sett. Då började den lille ropa och undra om vi inte hade TV hemma. Jag förstod inte frågan riktigt, för att ha en TV hemma gjorde väl ingen nytta på en promenad? Eller kanske ville han låna den? Han krävde respekt och att vi skulle vända bort vår blick. Han måste dock ha insett vem jag var, Kalmars herre på täppan, så han fortsatte att bara ropa och fråga efter TV och respekt på avstånd innan de, när jag väl hade nosat klart, gick vidare på sitt håll och vi utan ett ord på vårt håll. Det hela var lite konstigt, ungefär som en osäker hund som står och skäller på avstånd, fast det här var ju en människa.

Till sist, i morse tog vi en kortare löptur utefter en annan cykelbana, de har många sådana i Kalmar, där husse och matte kunde springa på cykelbanan medan jag sprang i djupsnön intill. Det var häftigt och tröttsamt på ett skönt sätt, men när man ville så var det bara att öppna munnen och skopa upp en munfull med snö för att svalka och ”dricka” lite samtidigt. Coolt 🙂

Fåglen, cyklen, Kalma’nycklen!