Hunden Lazer

Husse och ni andra människor påstås ha c:a 5 miljoner luktreceptorer fördelade på fem kvadratcentimeter slemhinna inne i era nosar. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att husse har tio kvadratcentimeter i sin näsa. Antalet receptorer är nog inte fler, de sitter bara glesare. Han är helt klart noshandikappad.
(se http://www.hundenlazer.se/uncategorized/oskyldigt-anklagad-och-nastan-domd/)
Vi hundar lär ha 125 till 225 miljoner receptorer på 150 kvadratcentimeter veckad slemhinna inne i våra nosar. Då kan man ju förstå att vi känner rätt många och svaga dofter som ni inte kan plocka upp.

Hjärnan står för ungefär 20% – 25% av kroppens energibehov, åtminstone hos människan. Människan använder ungefär 5% av sin hjärna för att lukta med medan vi hundar använder nästan 35% av vår. Det säger ju mer än en sak: Dels igen att vi hundar är mer specialiserade på att lukta och bearbeta dofter, dels att det är lätt att förstå varför vi blir så trötta efter att ha spårat och låtit vår luktmotor gå på högvarv. Vi blir helt dränerade på energi ju 🙂

Om det nu är sant att ni människor bara använder en bråkdel av er hjärnkapacitet så kanske det beror på att ni inte fick med all utrustning när ni byggdes. Det kanske finns plats för ännu fler luktreceptorer att koppla in till er hjärna. Fnns det som extrautrustning kanske? Är er hjärna överdimensionerad för att systemet ska kunna byggas ut med ett ”hundluktsinne”? Det vore något det. Husse har i alla fall plats för fler receptorer, det ser man, men kanske saknade hans hjärna kopplingspunkterna? Å andra sidan, när jag kikar i hans nos så förstår jag var han har gömt sin päls…

Hur som helst, en sak ni gärna får tänka på är att ni luktar godast ”naturell”. När husse eller matte har sprayat på sig något ”lukta-gott” så blir jag så nysig. Då får de inte kramas kan jag lova. 225 miljoner luktreceptorer vrider om nosen på mig, slemhinnorna flödar för att driva bort det där som luktar så starkt och irriterande och nysningen kommer som ett brev på posten. Jag måste gå undan för att inte bli helt kortsluten i mina 35 doftprocent av hjärnan.

Apropå kopplingspunkter i hjärnan: Hur många sådana saknas hos dem som tycker det är skoj att blanda hundgodis med gift och lägga ut där hundar brukar vara? Vi läste just om en liten Jack Russel som hade fått förgiftade köttbullar på sin egen tomt. Usch, jag som älskar köttbullar och att springa runt lös på vår tomt. Törs man det nu?

Sniff på er!

Ja, den där härliga friheten att springa lös runt husse och matte har ju fått ett plötsligt slut. Jag tog visst för mig lite för mycket av den varan förra helgen. Själv hoppas jag på att mötet med Pelle Polis på söndag ska resultera i en villkorlig dom, men till dess verkar jag hållas kort i kopplet. Tur då att vi har så stor tomt som jag kan springa runt på. …och tur att husse och matte har kunnat svälja förtreten och ändå är lika gosiga och lekfulla som innan min bortspringningsfadäs.

De senaste promenaderna har det alltså inte varit tal om att släppa mig någonstans. Tvärtom, husse till och med gick med mig ut i terrängen i morse och råkade gyttja ner sig om skorna innan han slirade tillbaka in på stigen igen. Just det lastar han inte mig för. Det var han som ville låta mig komma av stigen lite.

Som substitut till leken i skogen får det för stunden bli mer lek på tomten hemma. Jag har ju min kärlek till bollar. Tennisbollar, boll i snöre, en liten teknikboll stor som en mindre handboll och nu senast en fotboll som är lite dåligt pumpad. Jag har jobbat mig upp i storlek med tiden och jag fixar nu att greppa fotbollen  med munnen. Husse undrar om jag möjligen kan koppla loss käkarna ungefär som en orm kan göra. men nej, hemligheten bakom greppet ligger i mina hörntänder 🙂

Däremot har husse lite mer chans att komma åt fotbollen nu eftersom  jag löper lite större risk att tappa den när jag studsar runt kring husse. Det var väl det där med att gapa efter mycket nu igen…

Så har förberedelserna för lite annan typ av skogsturer börjat. Husse och matte har införskaffat en sele och tio meter lina. Vi får väl se hur många varv runt träd och sly jag hinner innan det tar stopp. Tanken är att vi ska börja träna spårning lite mer strukturerat och det kan ju ändå kittla lite extra i nosen 🙂 Om nu husse kan skaffa sig ett par grova dojor också så ska vi nog kunna ge oss ut i terrängen och spåra upp någon saftig lite MTB-cyklist att lägga på grillen  🙂

Hopp och lek!

Ajajaj, nu har vi problem, framförallt jag! Husse och matte är rejält bekymrade. Nu när jag är en fullfjädrad trebenskissare som dessutom inte är totalt styrd av min aptit på något att stoppa i magen längre känner de att de ibland tappar fjärrkontrollen till mig. För dem blir det ett större problem än för mig eftersom det är de som inte har koll medan jag vet precis vad jag gör. …tror jag.
Själv brukar jag normalt ha full koll på dem och det vet de också. De brukar nämligen se hur jag sticker upp huvudet här och var och kollar att de är där jag vill ha dem innan jag fortsätter med mina nosiga bestyr bland stock och sten.

Jag är trygg i min vetskap att de är där. …och om de kallar på mig så kommer jag springande när jag är klar med vad jag nu höll på med. Oftast blir det rätt snabbt, men det är det här ”…när jag är klar med…” som verkar vara deras bekymmer. De verkar dessutom se det som ett större problem när vi har ”störmoment” i närheten, som andra människor eller hundar som jag ju gärna vill hälsa på. Då kan det ta ett tag innan jag kommer… om alls, och de verkar rätt så missnöjda när de tvingas hämta in mig.

Häromdagen ringde husse till Pelles Hundskola igen för att kolla upp vad det var som höll på att hända. Deras misstankar om att det är en fas i min uppväxt bekräftades av Pelle som verkar ha tipsat dem om att kanske koppla en lina till mig. Hm, det känns inte så himla hippt, det är ju bara som ett längre koppel. Däremot sa han också att det är bra att INTE koppla mig när jag kommer efter en inkallning. Jag håller med, det blir ju inte så uppmuntrande för mig att komma nästa gång då. Frågan är väl bara när de ska koppla mig i så fall. Nåja, det kanske mer är en tajmingfråga.

I söndags var det klippt på riktigt. Husse tog med mig på en tur upp i skogen där vi sprang runt på stigar och i obanad terräng. Husse hade nämligen insett att ute på spåret där jag vet vart vi ska brukar jag springa lite före vilket gör att jag är den som först ser när något dyker upp. Ute i skogen springer jag i stället i hans fotspår. Plötsligt kom vi till ett sankt område och blev tvungna att ta oss ut på spåret igen en bit. Då fick jag syn på två MTB-cyklister som stod en bit längre fram på spåret och sprang glatt fram för att hälsa och kanske leka. Husses försök att kalla in mig var lönlösa och när cyklisterna sedan stack in i skogen måste jag bara följa med dem. De var ju så mycket mer spännande än husse, och husse följer väl… eller?
Husse säger att han både ropade, visslade och fjollade sig med att springa iväg i annan riktning och tjoa. Jag vet inte, jag var fullt upptagen med att springa efter cyklisterna. Efter en god stund var de nöjda med cykelturen och jag mer än nöjd med min löprunda. De hade stannat vid toppen av skidbacken men där var ju inte husse. Det tog husse en halvtimme av inkallning och visslingar runt spåret innan han via ett telefonsamtal till en av cyklisterna som husse hade råkat känna igen kunde möta upp oss. Det var roligt att se att husse kom till rätta igen efter att han hade sprungit bort sig. Det konstiga var bara att när jag sprang emot honom räknade han ”1, 2, 3, 4, 5 sista sekunderna okopplad på bra länge”. Han var lite spänd, husse, och det var bara att följa med raka spåret hem. Sju km slutade äventyret på och en konstig känsla av skam i kroppen gentemot husse som inte alls verkade nöjd med mig. Den där linan som Pelle tipsade om verkar bli verklighet nu.

Pelle har förresten en pågående grundkurs i lydnad just nu som jag är för ung och busig för, men han har bjudit in oss att komma förbi efter ett av kurstillfällena så att han kunde kolla upp hur jag beter mig. Husse och matte verkade glada för det, speciellt efter söndagens eskapad, och det är redan bestämt att jag ska få träffa Pelle så snart som nästa söndag. Jag kommer nog också att bli glad när jag träffar Pelle igen. MYCKET glad… som vanligt 😉

Hopp och lek på er!
…eller, ja, så gott det går.

 

Vi gick en promenad i Kalmar i helgen. En bit från mattes lya finns det en stor inhägnad bollplan bakom en skola där vi har lekt några gånger tidigare. Den här gången hade matte uppgraderat tennisbollen till en lite tyngre, massiv gummiboll i ett snöre. Dels fick de till väldigt mycket längre kast med den, dels var den mer lagom att springa med i munnen och så var den mer ”al dente” än en tennisboll. Det är roligt att leka med tennisboll också men den här eggade mer, kanske lite för snöret som hängde och slängde . Det enda jobbiga var väl att de slutade innan jag tyckte att det var dags. Det hjälpte inte hur ivrigt och högt jag än hoppade för att visa att de skulle kasta den igen. De tyckte att jag hade börjat se lite trött ut. Pyttsan, inte jag… Jag längtar redan till nästa gång jag får leka med snörbollen igen, men det kanske var meningen 🙂

En hundrastgård hör man nästan på namnet vad den är till för. Dit kan hundägare i stan gå för att få släppa sina hundar lösa för lite hopp och lek, ofta med andra hundar. Vi gick till en sådan efter att snörbollsleken tagit slut, och minsann fanns det två små jyckar där. Det var två riktiga rashundar, de hade fler raser i sig än jag kan räkna. Deras matte sa att de var fyrvägskorsningar, två skälliga kastratsångare till gatuhundar från Rumänien som hon hade tagit hand om.

Den ena, en brun raggig sak, var en riktig ilskputte som bara aggroskällde på mig medan den andre var mer lekfull. Med honom blev det en massa rolig jakt fram och tillbaka i rastgården. När den lille ilskne blandade sig i ett par gånger slutade det med att jag blev utskälld från två håll samtidig. Just det var lite läbbigt, jag liksom ”frös fast” på fläcken. Då var det skönt med husse och mattes närvaro.

Just när vi kände att det var dags att lämna de två kom det en blyg liten goldentikvalp på fyra månader. Hon och hennes matte stod lite förfärade utanför och såg den vilda jakten där inne men vågade sig till sist in för att hälsa lite. Det var lite svårt att växla tempo sådär men efter lite försiktigt nosande och hälsande försökte vi leka lite. Jag fick lite omvänd déja vu när hon förskrämt pep när jag försökte busa med henne. Det var som när store Marcus bufflade med mig, så vi slutade där innan det blev för jobbigt för henne.

 

Matte tycker att jag har börjat retas med henne. Själv vill jag ju bara att hon ska leka med mig. Som när jag tog hennes handske. Hon försökte be mig snällt att lämna tillbaka den, och hon försökte ta tillbaka den. Hela tiden höll jag mig precis utom räckhåll för henne, viftade lite på handsken för att trigga henne och hoppade undan när hon försökte sno tillbaka den. Likadant när hon bäddade rent i sin och husses säng. Då var jag där och norpade ett örngott. ”Hahaha, du kan inte ta mig, du kan inte ta mig…” …och det kunde hon inte. Det är lite roligt att försöka trigga matte 🙂

Bus eller Gos?
Ja tack!

Matte fyllde femtio för snart ett år sedan och fick ett presentkort till Hooks Herrgård för att skämma bort sig lite. Nu när människovalparna hade höstlov blev det till slut läge. Jag packades in i buren där bak medan husses och mattes packning fick åka fint i baksätet. Det kändes inte helt OK vill jag säga. Jag är inte riktigt road av den där buren och hade hellre bytt plats med väskorna. Som tur är hade matte planerat in ett raststopp så jag fick sträcka på benen i alla fall, omtänksamt av henne 🙂

Väl framme visade det sig att eftersom jag var med så fick vi på i ett särskilt hus, Sjöstugan, precis granne med deras spa-anläggning. Dit fick man ha med sig sina husdjur och vi var tydligen de enda som bodde där åtminstone den natten. Det var nog rätt bra för husse och matte behövde lämna mig själv några stunder, dels skulle de blöta ner sig i den där badanläggningen, dels kunde jag inte följa med när de skulle äta i restaurangen. Att bli lämnad så där på ett helt nytt ställe känns lite oroligt och då måste jag ibland sjunga mig en liten tröstesång. Den brukar då ha några lite mer utdragna toner kring höga C och kan ha ett litet gällt skall som avslut. Skallet i sig betyder ”kom tillbaka, jag vill följa med”. Det är aldrig någon lång sång men jag vet att husse och matte tyckte det var bra att jag inte fick sjunga för publik i stugan.

På kvällen stack matte ut för en liten löptur. Hon skulle bli borta någon dryg halvtimme sa hon men valde sedan en runda på 10 km skulle det visa sig. Jag tycker INTE om när vår lilla flock splittras så det blev förstås några toner på min sorgesång vid dörren fast husse försökte trösta och distrahera mig. Sedan tog det väl ungefär en halvtimme innan hon ringde efter husse och mig och ville att vi skulle möta henne. När husse tog på sig sina träningsgrejer och satte på mig mitt koppel kändes det riktigt bra. Nu skulle vi ut och spåra matte! Tråkhusse tog då fram sin mobil och pejlade in henne innan han bestämde riktning och så satte vi av. Jag som så gärna hade velat nosa upp henne… Inte nog med att husses stora nos är så klen för sin storlek, dessutom satte han på sig en pannlampa som lyste upp rätt bra i halvmörkret. Mitt problem med det är att det blir svårare att se vad som är utanför ljuset.
…men vad roligt det blev när vi väl mötte matte!!! 🙂
Då, när allt är som bäst igen byter de plötsligt så matte tar mig tillbaka mot herrgården medan husse fortsätter springa bortåt där matte kom ifrån. Då kunde jag inte hjälpa att mitt gälla ”kom-tillbaka”-skall flög ur mig. När ska en stackars valp…. förlåt, unghund, kunna få ha sin flock samlad egentligen.
Nåväl, lika bittert som det är att skiljas åt, lika ljuvt är det att återses, och det blir alltid så mycket hopp, svansvift, kel och lek då 🙂

Det bästa med den här herrgårdsvistelsen tycker jag var den spännande naturen. Vi tog flera turer där jag fick springa och lukta av mig lite. På en del ställen var naturen extremt platt och kortklippt, lite som husses sommarfrisyr. Där leker människorna med små vita bollar. Det kallas visst golfbana och Hooks har en stor sådan. När man nu är där så måste man väl ta ett varv på golfbanan också tyckte jag, så det gjorde jag – ett varv i racerfart!

De säger att det finns en ”spökålder” för oss hundar också och att den skulle inträffa efter dryga halvåret. Där är ju jag men inte tror jag på några spöken. Skulle det plötsligt börja komma hemska vålnader i mörkret? Nej, sådant där tror jag inte på, det skrämmer inte mig. Däremot hände det något läbbigt i köket i fredags. Husse satt och jobbade vid köksbordet och stack emellan ibland med att kasta min favvistennisboll, den rengnagda nakenbollen, som jag fångade i luften. Rätt som det var så missade jag bollen och den studsade mot ett galler vid väggen som skramlade till lite innan bollen la sig till ro intill gallret. Där liksom stirrade den tillbaka på mig. Ju mer jag tittade på den desto läbbigare blev bollen. Den och gallret hade något i görningen. Jag tordes bara inte gå fram och ta bollen igen, så hemsk och lurig såg den ut! Efter att ha förlorat ”arga leken” mot en tennisboll vände jag ryggen till och smet. Buuuääh! Nej, jag är inte rädd för spöken, men när ens egen tennisboll vänder sig mot en då blir det jobbigt.

Igår kväll hände något annat läbbigt. Jag låg och sov under köksbordet medan husse och matte stökade med kvällsmaten i köket. I sömnen kommer det fram ett hemskmonster ur mörkret och slickade sig om munnen när det såg mig. Jag väckte mig själv med ett kort skall. För att varna matte och husse moffade jag till en gång till innan jag skyndade mig fram till trygga matte och tryckte mig intill hennes ben. Där kändes hemskmonstret rätt avlägset. Märk väl, det här var bara en mardröm. …och det är skillnad på monster och spöken.

Ikväll var det mardrömsdags igen, jag gnydde, jag skällde för att varna husse och matte, och jag morrade för att hålla monsterhunden borta. Jag lyckades nog jättebra, för plötsligt var husse där och gosade med mig som belöning och allt kändes lugnt.

Annars tror jag nog mest att jag har börjat spöka lite med husse och matte. Det där med inkallning känns t.ex inte alltid lika ”hett” för mig just nu. Jag kan tycka att jag nog får slutföra vad jag håller på med innan jag lufsar tillbaka för lite köttbullsutfodring när de ropar. Idag dröjde jag lite för länge efter att ha sprungit igenom snåren och en bit ut i skogen så matte hann bli lite orolig. Det var hon noga med att tydligt tala om för mig när jag väl kom tillbaka och sedan var det slut på lösspringet. Kopplad fick jag känna mattes argvibbar och höra hur hon tydligt men lugnt förklarade att jag inte fick springa iväg så där.
Men jag är ju en stor hund nu, jag klarar mig själv ju. Jag bara känner ibland att jag måste få vara min egen hund lite ocskå. Kan själv och vill själv… bara husse och matte finns där någonstans.

Buh på er!

Det hände en liten grej när vi var på hundutställningen i det där stora ridhuset i helgen som gick. Det var när vi kom dit för finalen som vi var lite extra tidiga för att kunna vänja oss vid lukterna och alla hundar igen. Jag kunde inte hjälpa att det började hicka upp något litet skall ur halsen på mig ibland. Det var ju så många andra hundar där som jag också ville hälsa på. ”Hej, store Lazer är här nu och jag kan kissa på tre ben, så stor är jag! Vill någon busa?” Ungefär så kan det väl hända att jag sa någon gång, och kanske, kanske att jag råkade markera på en blå sopsäck också. Många valpar i samma ålder fanns det ju där och de var lika nyfikna som jag. De äldre hundarna var bara betydligt mer coola. Nästan alla i alla fall.

Det var ett par stora ljusa bestar, jag tror att det kan ha varit ett par pyrennéerhundar, som inte verkade gilla mig. Kanske gillade de inte att jag började bli mer än bara valp. Mer än en gång när vi gick förbi så kom det ett argt och mörkt skall efter mig och till och med ett utfall till slut. Då reagerade den ena hundens husse i alla fall och började skälla… fast inte på sin ohyfsade hund utan på oss och med ord som jag aldrig har hört förut. Tydligen borde vi ha lärt oss att man inte kunde gå förbi deras hundar som man kunde göra med andras. I stället för att ta itu med sitt eget problem lät han det bli andras, och visade dessutom sin hund att man man gott kunde vara aggressiv och högröstad mot andra som första kontakt.Här skulle jag bli utställd och så slutar det med att jag blir utskälld! Sådan husse sådan hund, det verkade stämma rätt bra där.
Ja, husse tyckte att till ett par sådana där osäkrade kanoner vore ett visst säkerhetsavstånd nog lämpligt så vi undvek nogsamt den otrevliga flocken efter det, och då fick de ju som de ville.

Jag är så glad att jag har hamnat i en så snäll, lekfull och kärleksfull familj och att de hela tiden talar om för mig vad som är OK och vad som inte är det på ett schysst sätt! Sådan matte, sådan husse, sådan hund! 🙂

Moff på er!

 

Härom kvällen ville husse överraska mig med lite lek med en kompis, så han tog med mig ut till den stora grusplanen bakom huset och började kasta boll. Ja, husse är ju en kompis han också, så det var väl det han menade tänkte jag och sprang glatt för att hämta bollen. När jag sprang tillbaka till husse fick jag dock se vem det var jag skulle få leka med. Husse hade stämt träff med Markus, den lapphundsmanglande bearded collien några hus bort som nu kom lufsande med sin matte bakom ryggen på husse.

Markus såg inte så stor ut som jag mindes honom. Först tänkte jag att det var för att jag hade vuxit så mycket, men det var nog mest för att hans matte hade trimmat honom. Visst hade jag vuxit sedan senast för någon månad sedan men inte tillräckligt. Det tog bara ett par skuttiga utfall innan jag var fullt påmind om mitt underläge och att mina anfall måste kopplas ihop med snabb reträtt och oväntade undanmanövrar. Jag kom på en snygg en där jag kastar mig på rygg som i undergivenhet men fortsätter i en snabb sidorullning för att komma upp i ett tjuvnyp lite underifrån följt av en snabb flykt utom räckhåll, gärna med svansen gömd på vägen.

Det blev rätt snabbt mörkt så husse tyckte det var bra att bryta efter en  stund. Jag var rätt slut och mörbultad redan så det hade jag inget emot heller.

I höstmörkret gömmer det sig många spännande saker. På vägen in efter leken började det trumpeta uppe från den mörka himlen. Det var flyttande gäss sa husse. Jag undrar om de trumpetade för att hålla ihop flocken eller om det var för att locka upp andra gäss som skulle hoppa på samma flyg söderut? Det var en lite melankolisk klang i de trumpeterna.

Tut på er!

På sistone har husse och matte tränat mig på lite konstiga saker: Springa runt bredvid husses sida i en fyrkant och att stå fint. Det förstnämnda har inte varit så jättesvårt eftersom husse har tränat ”Fot!” med mig innan. Det andra har varit lite knepigare eftersom jag är van att sitta fint eller möjligen ligga för att få godis (”slurp”). Vid kommandot ”Stå!” med en godisbit framför mig har det därför blivit lite oklart vad de vill. Med en hand framför bakbenet så att jag inte har kunnat sätta mig ner satte det sig till slut…

I dag fick jag så förklaringen. Vi åkte till Ronneby Horse Center, ett ställe med dofter som bara kastar sig över en när man kommer in. Det doftade jättestora fyrbeningar, hästar, blandat med en massa hundar, bland dem en nylöpt treårig tik. Det sista var en ny spännande doft för en nybliven trebenskissare ska jag säga!
Det hela handlade om ”Blekingemästaren”, en inofficiell hundutställning där jag var anmäld tillsammans med 46 andra valpar i Valpklass.

Sedan var det ju det där med marken i ridhuset. Den luktade ju också så superspännande! Husse tänkte att jag skulle få bekanta mig i förväg så han tog mig till ringen. Vi gick runt och nosade noga av allt, vi provsprang lite och vi provade ”Stå!”. Husse verkade rätt nöjd tills domarna började göra sig i ordning och det visade sig att husse hade tagit mig till fel ring.
Nej, ni gissar helt rätt. Husse hade inte glasögonen på sig! Samma övningsprocedur avverkades raskt i rätt ring.

I själva utställningen hade vi tur och jag gick ut redan som andra hund i min ring. Det fungerade så att man hade samlat vissa raser i olika åldrar i de olika ringarna. Vi var 49 i vår ring. Efter att ha gjort allt det där som vi tränat på igen samt blivit klämd och känd på av en domare så fick jag en fin rosett och ett bedömningsutlåtande. I knivskarp konkurrens med bara mig själv blev jag ”Bäst i Rasen, Valp”. Husse och matte blev ändå rätt malliga av allt fint de skrev och det blev sagt att vi skulle tillbaka till final vid tretiden. Klockan var nu typ fem över nio, fem minuter efter start på hela hundutställningen. Där och då tyckte husse att det kunde vara rätt bra att åka hem några timmar så han ”fick lite gjort” och jag ”fick lite vila”.

Hur det gick i finalen då? Jag vet inte riktigt, där var jag mest intresserad av att försöka leka med en svart tysk mellanspets som stod bakom mig i ringen. Av 24 ”Bäst i Rasen”-valpar var jag en av de 20 som fick ”tack för i dag” som pris.

Det var rätt skönt att komma hem igen efteråt ska jag säga. Jag var helt slut när alla intryck har smälts och spänningar släppt. Att det kan vara så jobbigt att ha så roligt!

Mops på er!

 

Vilken stjärnsmäll jag fick idag! Husse och jag hade varit på stora planen bakom huset och lekt lite. Eftersom jag har ytterst tillfälligt slarvat bort mina tennisbollar, de ligger väl i trädgården någonstans, så tog husse med en vedpinne för att kasta lite med. Han vet ju att jag är valpigt förtjust i pinnar, speciellt att gnaga på dem. Under leken hittade vi en större pinne också, men så kom husse på att han skulle hämta mobilkameran och plockade upp pinnarna och började gå hemåt. Jag hoppade efter och försökte sno den stora pinnen hela tiden, var lite som en ”puppy on a string” igen, marionettdocka medan husse svängde och löjlade sig med pinnen. Vid ett ställe gick vi lite nära staketet, och under pinnhypnosen såg jag inte staketstolpen utan sprang rakt in i den med kinden först. Det kändes som att käken gick ur led nästan. Husse blev jätteorolig när jag vinglade till och sedan provöppnade käken några gånger för att känna att allt satt kvar där det skulle och de dansande stjärnorna hade slocknat igen. Som tur var tog det inte värre än att husse lät mig fortsätta leken, för vi hade inte hunnit med det bästa, godisspåret än. Det blev ett bra plåster på såret. Dessutom ville jag ju fortfarande få ha de där pinnarna lite.

Husse tycker att jag är alldeles för pinnfixerad men jag har nog noterat de där människorna uppe vid busshållplatsen utanför vår grind. Där sugs det på många pinnar ska ni veta, och de verkar nyplockade från någon skogsbrand för de ryker minsann fortfarande. Jag tror att de tuggar is sig pinnarna de också men de lämnar alltid sista biten på marken utanför. Jag har nosat på någon och tycker att ni människor skulle må bättre av ett rejält vedträ i stället. De där små pinnarna luktar inte gott!

Sedan hände det något konstigt också och det gjorde lite ont det med fast mest i själen. En stor lastbil kom körandes med vår båt. De lyfte in båten med en stor kran och ställde upp den på en träställning. Bockar kallas det visst fast jag ser inga horn på dem. Riktiga träbockar… ”Nu är sommaren slut” sa husse och det kändes lite konstigt. Finns det något annat? Tja, vi får väl se, det är spännande att inte ha varit med om allt än 🙂

Moff och ha det gott!