Författare: Lazer

Efter lydnadskursen hos Pelle Polis har husse låtit mig gå mer och mer utan koppel på våra promenader. Egentligen har jag nog inte varit okopplad eftetsom husse har använt sitt ”röstkoppel” väldigt flitigt. Jag har inte fått gå mer än kanske två meter från husse eftersom husse har varit lite orolig för om han skulle lyckas spräcka min bubbla om avståndet blir större. Han vill hellre ha mig i sin bubbla.

Det där med ”bubbla” handlar om att jag så lätt får fokus på något, till exempel en spännande doft efter någon annan vofsing eller rent av något djur eller en människa som jag vill leka med. Ju längre från husse eller matte jag är desto svårare för dem att nå in genom mina öron till mitt medvetna jag.

En kväll när vi hade tagit vår båt till Kobebus för att grilla och jag som vanligt fick springa omkring lös i husse och mattes närhet tyckte husse och matte att vi kunde ta en promenad till  andra sidan ön medan maten gjorde klar sig själv på grillen. Fortsatt utan koppel traskade jag lydigt med, stannade och väntade in dem när de sa till om det, alltid med en liten godbit i belöning.  Då gick husse in i sin egna bubbla. Det var ett fasligt vinande i skymningen från tusentals knott och husse började fundera vilken tonart de höll. Bäst som han och matte funderade på det (svaret är ett trestruket A, men säg inget till dem) så kom det två personer gående nerifrån bryggan på västsidan. När matte blev varse hade jag redan satt av i dubbelt Usain Bolt-tempo för att hälsa. Husse grunnade fortfarande på knottens musikalitet när matte skrek till ”Laser, kom hit!!”. ”Pop” så sprack min bubbla medan husses fortfarande var intakt.  På en gammaldags femöring vände jag genast tillbaka till mattes lika delar glädje och förvåning. Husse som kommit till sans igen var lika glad och stolt han. Nu hade jag lite oplanerat fått visa att inkallning med störmoment funkar i verkligheten igen. Mycket beröm och ett par rejäla godisbitar blev det medan vi gick vidare på vår nu bubbelfria promenad.

”En svala gör ingen sommar” säger husse och det stämmer kanske men det är ett riktigt gott tecken i alla fall. Vi får väl se när nästa svala anländer. 😊

Moff på er!

Att åka båt blir mer och mer en favorit om man bortser från att vi behöver ta bilen för att komma till båten. Ute på Stenshamn i den yttre skärgården har husse släktingar, ett gammalt par som är de enda bofasta på ön. Det måste vara rätt ensamt många mörka vinterdagar men på sommaren är det fullt med liv i varenda stuga, bod och buske. Resan dit tar två och en halv timme med vår lilla båt, två och en halv sköna, lugna timmar med familjeflocken nära inpå och obegränsat med havsdofter i nosen.

Det är fint att gå promenad på Stenshamn och bort över den smala bron som binder ihop ön med Utlängan. Ute på bron fläktar det skönt med havsdofter och där syns alltid måsar och ejdrar i vattnet. Hade det inte varit just för det där vattnet så hade jag gärna lekt med dem.

Vill man ha mer av den där mest spännande havslukten, och det vill matte, så går man ut till fyren på Utlängan. Där ligger det en massa tång och luktar så det blir rent kortslutet i mitt doftcenter. Matte brukar passa på att dra in så hon har för hela sommaren.
På de här promenaderna brukar vi alltid stanna till hos Ingrid och Gösta, husses släktingar som bor i ett av de små husen på ön. Där förmanar husse och matte mig att vara extra lugn och väluppfostrad. ”Är man stor och stark ska man vara snäll” som husse brukar säga till mig. Jag tror han har stulit det uttrycket från någon ”Bamse”.

Ute på Utlängan finns det förresten fyrbeningar som jag aldrig har träffat på tidigare. Stora, sävliga, brunvita monster som pustar och tuggar om sin gräsmat gång på gång. Jag blev riktigt på min vakt och var beredd att skydda husse och matte från hemskheter när det knakade till i buskarna precis bredvid den smala vägen vi gick på. Ja, skydda dem eller möjligen vid behov ta täten och visa dem snabbaste vägen därifrån trodde husse, men det anser jag bara vara ett styggt påhopp.

Kor och tjurar sa matte att det var, och de ska man ha respekt för. Framförallt förmanade de mig att inte skälla och det kan jag stolt meddela att jag inte gjorde heller. Vi tittade, sniffade i luften och kände på stämningen. Korna och kalvarna var nyfikna tillbaka men ändå lite på sin vakt, precis som vi.

Från piren på Stenshamn kan människorna hoppa och dyka i hamninloppet för att svalka sig. För den som inte känner sig så äventyrlig så kan man traska över till Utlängan och ta en liten stig fram till en badplats i ”Kårran”, sundet mellan öarna. Där är det för grunt för att dyka så man får gå i istället. Å andra sidan så är det inte lika svalkande heller eftersom det grunda vattnet blir mycket varmare.
Det känns lite orättvist förresten att man ska behöva bada för att bli sval. Jag gillar inte när pälsen liksom klibbar sig fast vid kroppen. Jag vill hellre ha den fluffig och mjuk. Benen och kanske lite på magen kan väl vara OK, men mer än så… Nej tack!

Det går skärgårdsbåt ut till Stenshamn och de andra bebodda öarna flera gånger om dagen på sommaren, både från Karlskrona och från Torhamn. Varje gång skärgårdsbåten kommer blir det ett myller av två- och fyrbeningar nere vid kajen. Folk kommer och lämnar, välkomnas och vinkas av. Man hämtar saker som man beställt från fastlandet och post och tidningar. Då slår även ”Pelles Sjöbod” upp sin boddörr och avslöjar en liten kiosk med glass, godis, kakor, lätta smårätter och minnessaker som man kan köpa. Husse och matte brukar turas om att gå in och kika där medan jag får vänta utanför.

Det har också visat sig att farbrodern i paret som driver den, Rolf, kände husses pappa en gång i tiden när de båda låg i flottan. Världen är liten, inte minst övärlden och sjövärlden 🙂

Husse och matte har lovat att vi ska åka ut hit igen innan sommaren är slut. Det hoppas jag verkligen!

Moff på er!

Sommaren kom riktigt tidigt i år och den verkar vara ihärdig. Husse har precis börjat sin semester men några båtturer har vi ändå hunnit med  innan. Torhamns marknad var ju en, men två gånger har vi dessutom hunnit vara på Kobebus igen, den där ön där jag som liten valp gömde min tuggpinne tills det inte gick att hitta den igen (Den stora pinnkampen på Kobebus).

Man kan tro att det inte finns mycket att göra på en öde ö, men det är helt fel. Bara en sådan sak som att kunna busa med vattenbrynet som retas med en och först drar sig tillbaka för att locka dig närmare för att sedan plötsligt skvalpa tillbaka och försöka blöta ner dig.

Dessutom har jag upptäckt att det växer någon slags konstig mjuk pinne precis under vattenytan. Den både smakar gott, är sådär härligt slängig när man rister på huvudet med den i käftarna och så smäller det så lustigt när man biter på dess små blåsor. Ett nödvändigt ont bara är att man får blöta ner sig för att kunna rycka åt sig lite av den, men det kan det kanske vara värt.

Har man väl blivit blöt så har ön ett par stora fördelar till. Lufttorkning sker till exempel bäst när det blåser genom pälsen. Eftersom husse och matte föredrar att vara med båten där det inte blåser så mycket så får man ordna blåsten själv. Då är det bra med fria ytor där man kan få upp rejält med fart. På Kobebus får jag springa nästan hur mycket jag vill, bara jag inte kommer bortom syn- eller hörhåll från husse och matte. Då ropar det genast tillbaka mig, och som den lydnadslärde vovve jag numera är så kommer jag rusande i full fart när de ropar, speciellt om de har grillat på gång.

När man är trött på att springa, och det blir man ju rätt fort när sommaren nu envisas med att vara så varm, då kan det vara bra att frottera sig torr från det sista vattnet. Nu hade kanske husse och matte föredragit om jag hade använt en av deras handdukar men jag tycker nog att en gräsyta kan funka lika bra, speciellt nu när gräset är så torrt. Problemet är väl bara det att jag får pälsen full med ”pynt”. Gräset är väl en sak, men där finns så mycket olika lavar som trasslar sig fast överallt i min päls, speciellt i svansen.

Efter en sådan här dag kan det vara rätt skönt att få ta igen sig lite. Då är husse och mattes koj fin att ha. Få saker är så rofyllda som att ligga där medan båten kör hemåt. Där och då kan till och med jag tycka att det är helt OK att få vara ifred en liten stund innan stojet med att lägga till vid bryggan hemma tar vid.

När nu husse har ledigt också så hoppas jag att det blir mycket mer båt, och gärna övernattning.
…fast då får jag förstås överlämna kojen åt husse och matte, men det kan det vara värt. Jag får i alla fall ligga precis nedanför, och då är det sniffavstånd till dem 🙂

Moff alla landkrabbor och sjöbusar!

 

Finns det månde en lydnadskurs för hussar och mattar som rymmer?

Jag förstod att något var på gång när de härjade med sina stora väskor en kväll. Dessutom fick jag inte sova i deras rum heller som jag brukade utan jag fick sova uppe hos hussevalpen Elio. Mycket riktigt, morgonen därefter var det tyst och tomt på nedervåningen, hundans så tomt. Deras dofter fanns kvar så de hade ju uppenbarligen inte varit borta så länge, men länge skulle det dröja innan rymlingarna kom hem. Det visade sig att de i hemlighet hade avtalat med Elio om hundpassning medan de var iväg nästan en vecka och roade sig någonstans där man kunde ”lära sig dricka whiskey och dansa i kilt” som husse uttryckte det. Ett sympatiskt land verkar det som, de hade både affärer, pubar och andra ställen med skyltar om att de var ”hundvänliga”, sa de när de väl kom hem.

Nå, vad har jag då sysslat med den där veckan? Ja, en direkt konsekvens var ju att jag tyvärr missade den där sista skoldagen på lydnadskursen, men jag kan stolt meddela att jag numera är en riktigt lyhörd vovve som ibland får lite extra förtroende att gå utan koppel under kortare sträckor, kortare främst för att husse jobbar väldigt mycket med röst och fokus på mig och nog blir lite trött av det, stackaren. Ja, tur kanske att han precis hade kopplat mig igår förresten när vi stötte på grävlingen under den sena kvällsturen.

Vi har fågelungar som har börjat flyga precis. Även de är lite begränsade i sina sträckor så här i början. Det blev ett väldans liv på Elio när hon missuppfattade situationen lite. En liten parvel som inte hade blivit av med dunet bakom öronen än skuttade runt i gräsmattan och verkade inte få luft under vingarna. Jag ville bara hjälpa till lite och samtidigt bekanta mig lite med den. När jag som bäst försökte uppmuntra till en liten flygtur genom en vänlig dask i gumpen så kommer Elio ylande med ett skarpt ”NEEEJJJ!!!  Strax var min kompis undanplockad till trädgårdsbordet där den satt och vilade ut innan den slutligen flaxade iväg.

Det har kliat en del de senaste veckorna. Om sedan husse och mattes smitning utlöste det eller om det ändå var dags så började pälsen rasa av mig i stora sjok inför en förvånad Elio. Det var lite besvärligt med all päls jag satte i halsen och pälsråttorna som dansade långdans över golvet. Dessutom såg jag så tovig ut där det stack ut lösa tofsar överallt, inte helt till min fördel. Fördelen är å andra sidan att jag blev mycket mer välventilerade och att kliet nästan har gått över nu.
Husse och matte trodde ju att jag redan hade fällt vinterpälsen för ett par månader sedan. Det var ju faktiskt ingenting, men nu vet de… Faktum är att när de kom hem tyckte de att jag såg avmagrad ut. Nej, vikten fanns där när de kontrollvägde mig, 16.5 fina kilon. Det var bara volymen som hade gått ner.

Vi har ju ändhållplatsen för fyrans busslinje utanför tomten. Jag har några vänner bland chaufförerna som jag brukar hänga lite med vid grinden. I fredags fick jag för första gången följa med in i en sådan där buss. Det var Elio tog med mig in i en. Det var ett långt rum med en massa stolar, konstigt men lite spännande och mysigt. …ända tills den plötsligt sa ”Linje fyra mot centrum”, mullrade igång och började röra på sig. Då kände jag mig plötsligt väldigt liten och ynklig och det var inte alls lika roligt längre. Lurad var väl den tydligaste känslan.

Efter att ha åkt buss hela vägen till centrum och gått en längre promenad kom vi till ett ställe där en massa människor började sjunga konstiga sånger och hoppa som små grodor runt ett konstigt lövträd. Det funkade i alla fall att kissa mot det men annars var det inte mycket till träd. Högt, rakt och löv direkt på stammen med bara två grenar långt där uppe.
Förresten fanns det fler hundar där den dagen och jag var minsann den som skällde minst, även om det bubblade upp något litet skall då och då. Man har väl inte gått lydnadskurs för inte. 🙂

Till slut kom ändå husse och matte hem igen. Jag gav dem förstås ett välkomnande som de inte glömmer i första taget, fulla med hundslick och päls blev de i alla fall. Borta bra men hemma bäst, det är där jag vill ha husse och matte.

Moff!

Den här veckan fanns det en extra utmaning förberedd för mig på lydnadskursen. Vi skulle få prova på att spåra. Husse hade något skrytsamt skvallrat för Pelle Polis att vi hade tränat lite spårning på egen hand och att jag alltid var så ivrig att lägga min nos i blöt bara det fanns en doft där som var spännande.

Pelle började lektionen med att förklara att de två mer erfarna hundarna skulle få gå först. För dem hade han gjort lite svårare spår som hade fått ligga en timme ungefär och dofta av sig lite. Det var den busiga jämthunden Ella som tränade för jakt och en svart cockerspaniel som hade gått spårningskurs och redan var duktig. Vi andra fick titta på under tiden, lite som att se målarfärg torka. Jag vill ju bara ut på de där fälten och rasa av mig med kurskamraterna, inte sitta där på svansen och bara titta. Tydligen var det extra svårt idag för att det var så torrt. De tappade spåret gång på gång.

Sedan var det dags för mig också som ju hade spårat en del sa Pelle, innan han skulle göra nybörjarspår åt de andra. Det var här husse började flacka med blicken och se lite osäker ut. Menade han verkligen mig eller hade han tagit fel på hund? Så husse harklade försiktigt fram att det ju bara var en korv dragen i ett snöre genom skogen som jag ju i och för sig hade sökt upp och sedan käkat upp. Även Pelle verkade tänka efter ett ögonblick innan han sa att vi ju kunde prova på ändå. För att göra en lång historia kort: Det tog några ögonblick innan jag fattade vad de ville när jag väl stod där i sele och lina. Det luktade ju varken köttbulle eller korv. Jo förresten, husses benficka formligen stank av påsen med köttbullar men den doften hade vi ju haft med oss dit. Efter att med handen ha visat mig ner mot gräset hittade jag strax en liten godisbit ett par meter in från startpunkten. Den ”satte mig på spåret”.

Pelle Polis hade gått här 45 minuter tidigare, så mitt spår var en hel kvart fräschare än de andras. Jag började sniffa runt lite innan jag målmedvetet började gå framåt. ”Där är han på spåret” konstaterade Pelle tyst för husse.

”Bra”, hörde jag också Pelle Polis nöjt säga flera gånger, bland annat när vi lämnade den första åkern och vek in på en annan. Sedan nästan viskade han till husse ”Jag korsade diket en bit fram där, nu ska vi se om han hittar det”. Det gjorde jag. Jag fortsatte precis i hans spår, vek utan tvekan vänster rakt över diket som vi hade gått längs. Mitt ute på den tredje åkern blev jag lite störd av att Elio fick ett telefonsamtal där strax bakom husse, så jag tappar bort mig en kort stund innan jag sedan kommer tillbaka till spåret och följer det till slut.

Pelle var grymt imponerad. ”För att inte ha spårat på riktigt förut var det där jättebra”. Husse var både stolt och överraskad, inte hade han trott att jag skulle kunna spåra något som inte var godisdopat. Båda menade de att en så talangfull nos måste få fortsätta att utvecklas. Ett riktigt spårämne tyckte husse och Pelle. Den stora skillnaden med det här spårandet och de vi brukar göra hemma var att den här gången rusade jag inte bara på, jag höll ett mer sansat tempo och var mer noggrann. Nu kanske husse förstår att de där köttbullsränderna han målar i naturen är i lite väl skrikiga doftfärger.
Pelle hade två tips till hussar och mattar om att lägga spår: Använd torrfoder som ”målgodis” på sommaren så slipper man myrorna, och se till så att ”upploppet” till målet görs med vinden i ryggen.

Efter att jag hade slagit de andra hundarna på tassarna i dagens specialämne… eller nja förresten, Pelle var nöjd med många av de andra också förstås, alla faktiskt…
Nåväl, efter det så fortsatte vi med de vanliga gå-fint och möta-hund-övningarna, och att sitta och ligga plats medan hussar och mattar gick ut till koppellängds avstånd. Efter två minuter kom berömmet och belöningarna innan vi fick flytta på oss igen.

Nästa gång är det avslutning på lydnadskursen. Husse som tyckte att jag var som en säck myror i början verkar börja ändra uppfattning nu, eller så har han fått sina myror att marschera i ett led 🙂

Sniff och moff på er!

Det är väl lika bra att redogöra för den tredje dagen på Pelles Hundskolas lydnadskurs innan den fjärde infinner sig. Det är ju dags på onsdag igen.

Den här gången hade jag haft en massa läxor med husse. Varje promenad skulle jag ha en fokus,  fokus och ännu mer fokuse på husse. Jag som är van vid att det är han som har fokus på mig. Dessutom har han börjat prata mycket mer med mig, typ hela tiden. Det är så man får skavsår i öronluddet. ”Här Lazer, hördu. Upp med nosen! Häpp! Här är husse, hallå…”
Dessutom hade matte stekt köttbullar, den mest oemotståndliga belöning jag vet, allt för att öka chansen till att husse skulle kunna få ett uns respons från mig under kursen, allt med tanke på historierna om hur alla andra intryck kortslöt ”hussereceptorerna” för mig.

Matte följde också med den här gången. Hon ville kolla hur det gick för mig i skolan och själv se om husse kanske överdrev lite när han berättade om hur ofokuserad och hopplös ”myrpåsen Lazer” var på kursen.
För att jag skulle få lite ”miljövana” åkte vi ut nästan en timme i förväg för att leka och tjuvträna på gräsplanen innan kursen.

Vi körde lite koppellös inkallning mellan matte och husse också så att jag fick lite smak för mattes supergoda köttbullar innan de andra hundarna kom. Då blev det lite mer liv i min lucka men ändå rätt kontrollerat om jag själv får säga det. Några välkomstskall senare så satt vi alla i ring redo att börja.

Första övningen var att gå fram och tillbaka genom ringen med fokus på husse/matte och inte på de andra hundarna. Husse jobbade rätt intensivt med att påkalla min uppmärksamhet. Hundarna var inte så stort problem utan snarare kanindofterna i gräset.

Efter det var det ”hälsning”. Pelle gick runt och hälsade på hussar och mattar medan vi hundar skulle hålla oss på vår kant (det vill säga sittandes vid deras sida). Det gick bra… på andra försöket. Jag trodde ju att Pelle ville hälsa på mig också. Belöningsköttbullen rycktes snabbt tillbaka tills jag hade satt mig igen och husse och Pelle hade hälsat.
Dagens marsch i kolonn med möte gick bra faktiskt. Jag tycker själv att husse luktade lagom mycket köttbulle för att hålla mitt intresse vid liv genom hela övningen.

Roligaste momentet i skolan? Rasten tror jag. Då fick jag leka med husse, eller om det nu var han som lekte med mig.

Efter rasten, som dessutom bjöd på törstsläckning i vattenskålen, var det dags för ännu mer träning på ”fokus under störning”, den här gången med hundar som närmar sig bakifrån och går förbi.

Dessutom hade vi besök av två främmande hundar som ”vistades i vår närhet” utan att deltaga. Båda var hundar ”med attityd” som behövde miljöträna i närheten av andra hundar. Det störde oss egentligen inte speciellt mycket. En av dem blev dock senare ombedd att gå runt bakom våra ryggar medan vi skulle sitta stilla i ring med husse och matte ”på koppellängds avstånd”. Det svåra var inte att hålla fokuset ifrån främlingen utan att låta bli att maka sig lite närmare husse.

När kursen väl var slut och vi skulle åka hem tyckte matte att jag hade varit strålande duktig. Hon är duktig på det där med uppmuntran och beröm… och köttbullar som ju hör till.
Till och med husse tyckte att jag skötte mig bra, så lite framsteg gör vi allt.

Tack för idag, slut för idag!

Oj och halledudane så puttenuttig!

Idag hörde jag plötsligt hur mina kompisar och hundvakter Johan och Johanna satt och pratade utanför grannhuset där Johans mamma bor. Genast blev det några högljudda hälsningar från min sida, helt utan reaktion från deras sida. När husse efter en stund gick fram till staketet och helt lugnt frågade om de hade valpen med sig, ja då blev det minsann kontakt direkt. Jag fattade inte direkt helt vad husse menade, men när det sedan dök upp en spenslig liten svart vovve på gängliga ben så satt jag som klistrad i nätstaketet och ropade ut min glädje i skall efter skall.

Valpen skuttade förskrämt tillbaka och husse fick jobba rätt hårt med mig för att jag skulle få stopp på den där skallhickan som bubblade i halsen på mig. Lite förkvävda gnypip skickar ju inte fram själva meningen. Lite som om ni människor försökte lite menande berätta något med ”hm-hm-hmmmm-hm-hmm”. Man fattar att ni vill något men inte vad.

Valpen, en svart Australian Kelpie som hette Aska, var rätt nyfiken förstås och vågade sig snart fram till nätet så att vi kunde nosa på varandra. Efter en stund, en alldeles för lång stund, lyfte Johan till slut över Aska till vår sida staketet. Husse förmanade mig väldigt tydligt att sitta stilla på min plats tills Aska tryggt stod i gräset. Då fick jag försiktigt gå fram och hälsa.

Aska kastade sig genast på rygg. Jag nosade och buffade på henne och rätt snart var hon uppe på benen. En så liten voffsing kan man inte leka så hårt med, så det blev mest lite springa fram och tillbaka och buffa på henne. Det var lite svårt att springa så sakta, och någon gång stannade hon lite för hastigt så att jag råkade springa ner henne. Då fick jag genast höra att jag skulle vara försiktigare.Jag försökte faktiskt att vara så försiktig jag bara kunde, jag ville ju inte vara någon ”mördar-Marcus” för henne. Aska hade förresten dessutom en fuskig fördel: Hon kunde smita under staketet till andra sidan där jag inte kunde nå henne. Det gjorde hon någon gång, men nog mest av en olyckshändelse för hon kom genast tillbaka.

Efter en kort stunds lek var Aska rätt nöjd och trött. Jag tyckte inte det var schysst, men de lyfte tillbaka henne på ”fel sida” och så var leken redan över. Nåja, Johan och Johanna brukar synas här i krokarna lite titt som tätt, så vi kommer nog att kunna leka ”pyttelilla leken” igen.

Hopp och lek!

Hurra för att få gå i skolan!

Husse tyckte inte det var lika roligt idag. ”Som att försöka träna en påse myror” sa han efteråt. ”Inget att skriva hem till matte om” fyllde han på med, men här är jag ändå och skriver 🙂

Det har varit olidligt varmt några dagar nu men jag börjar vänja mig. Husse hade suttit och jobbat vid köksbordet men började röra på sig. Yes, nu kan han leka eller gå promenad! Jag flyger alltid på honom vid de lägena i hopp om något skoj. Jodå, selen åkte ner från kroken och han tog fram påsar, fixade fram i ordning godis som jag till och med fick provsmaka. Härligt, husse var ”på”! Sedan fyllde han en flaska med vatten. Det brukar kunna betyda… aj-aj-aj, kunde det vara en biltur på G? När jag såg honom göra i ordning den där taklösa bilen schappade jag in till min trygga filt där jag sedan förgäves försökte beveka husse med strukna öron och rådjursögon. Men nej, biltur blev det, kanske inte lika jobbig som förra gången.

Väl framme var alla andra hundarna redan där. Dels var jag stirrig efter bilfärden, dels klack det ju till i mig när jag såg så många potentiella lekkompisar. Husse tog mig på en kort promenad för att varva ner mig men det hjälpte inte. När vi kom tillbaks till de andra hade de satt sig i ring. Jag fick vackert sätta mig jag också fast jag inte ville. Jag pep som ett svalbo fullt med ungar i juni och det bara kliade i hela kroppen. Hur kan någon sitta stilla?!?
Att gå i kolonn med mig sist var helt hopplöst. Husse bara sölade och bromsade där bak medan jag försökte springa ifatt och helst om de andra. Husse slog tvärstopp så att jag fick vända tillbaka och ”hämta upp” honom, gång på gång. Dessutom var det ju igen den där fotbollsplanen som var så full med dofter.

Från nu var det mest ett töcken av alla intryck, och någonstans där inne fanns husses röst ibland och försökte rycka mig ut ur min egen ystra bubbla. Där var sicksackgång mellan andra hundar. Jag for mer som en flipperkula mellan dem och stoppades varje gång av kopplet snarare än husses röst. Där var ”dubbelt vänster” för att gå tillbaka och möta alla andra hundar. Några lyckades jag faktiskt hålla mig i skinnet inför, mest för att jag korsade några kaninspår och irrade högerut framför husses snubblande fötter. Vi fick sitta i kö till en enklare agilitybana. Det var trist men blev roligare sedan ju närmare banan man kom. Då fick man ju passera platserna där de andra hundarna suttit, några av dem tikar, och det luktade ju också fantastiskt spännande. När vi skulle gå slalombanan var den så full med dofter så jag gjorde bra många fler svängar än det fanns käppar, men jag minns ändå att Pelle polis tyckte det var bra att jag lyssnade på husses kommandon ”höger” och ”vänster”. Jo, de kör han rätt ofta på våra promenader också, men jag minns knappt att han sa dem i slalombanan. Hindret och tunneln gick ändå bra.

Inkallning utan koppel och förbi alla andra hundar gick fint, där kom jag som en finsk polarexpress rätt i husses famn. Han passade sedan på att hugga tag i mitt halsband innan jag hann sticka efter att ha fått godiset. Här hände väl annars kvällens stora behållning när jämthunden Ella sprang halvvägs till sin husse innan hon tog av i en vid vänstersväng och drog som om hon fått upp ett älgspår, fast bara bort till en svartvit boardercollie som hon jagade upp rätt ordentligt. Det var nog bara Ella som var mer oregerlig än jag ikväll.

Efter kursen tagit slut tog husse mig på en promenad längs grusvägen, ett par hundra meter bara och sedan tillbaka. Jag tyckte själv att det var rätt lugnt där och gick fot med slackt koppel hur bra som helst, lyssnade noga på husse och skötte mig hur bra som helst. Här vände vi med två ”höger”, det minns jag alldeles bestämt. Ju närmare vi sedan kom tillbaka till fotbollsplanen och de andra desto ivrigare blev jag sedan. Ingen behöver ju få veta hur snäll och lydig jag egentligen är. Man ska väl visa Pelle att man verkligen behöver gå hans kurs så att han blir extra glad, eller?

Nästa vecka ska vi träna inkallning med störmoment och att vara fastbundna. Det senare kan jag galant men planerar redan att skälla vilt om jag bara kommer ihåg det när det är dags.
Till dess har husse lovat mig väldigt mycket läxarbete. Jag hoppas att det betyder väldigt mycket godis.

Nu är det rast, hopp och lek!!

Det är ett tag sedan vi provade att spåra senast. Det bestämde husse sig för att ändra på. Normalt sett har min orangea sele på sistone betytt ”ett varv på elljusspåret” men den här gången tog husse inte på sig sina träningskläder eller pikant doftande löparskor. I stället tullade han frysen på ett par prinskorvar som han snabbtinade, rumsterade om lite i verktygsboden och kom ut med en bit snöre och så gav vi oss iväg. I sele och långlina traskade vi raskt iväg upp mot spåret. Eftersom jag visste vad husse hade i fickan så anade jag vad som var på gång och skyndade ivrigt på stegen.

Uppe vid spåret har det hänt märkliga saker. Där det tidigare var hög skuggande skog med fina stigar kors och tvärs står det nu bara enstaka träd här och var. Någon slags motoriserad naturkatastrof har varit i farten och vält alla träd och lagt dem i fina travar utefter spåret. Husse gillade doften där, det syntes. Han drog djupa andetag och sniffade och fick något gillande i blicken. Till sist hittade husse i alla fall en stig som vi kunde ge oss in på. Där band han fast mig vid ett litet träd,. Nyfiket och lystet fick jag sedan se hur han tog fram en prinskorv ur påsen i fickan, band fast den i snöret, släppte ner korven på marken för att sedan traska in med korven i snöret som ett litet prinskorvskoppel i skogen. Förundrat fick jag sedan se husse och korven försvinna runt en krök innan det blev tyst. Vad konstigt, hade husse tagit fel på mig och en prinskorv? Rasta en korv?

Efter en stund kom husse tillbaka och lossade min lina från trädet, lät mig nosa på hans fingrar och sedan börja följa spåret. Ett par gånger irrade jag lite men husse hjälpte mig minsann ingenting. Det slutade ändå med att jag hittade spåret igen och kunde fortsätta tills doften plötsligt ”girade vänster och bakåt”. Jag hade sprungit förbi. Jodå, efter lite precisionssniffande hittade jag en halv prinskorv på en stubbe. Snålhusse… var han tvungen att kapa den i bitar? Men segerns sötma smakade gott i alla fall 🙂

Det här upprepades två gånger till. Samma historia men på olika ställen i skogen. Husse blev nog lite överraskad att jag skulle hitta dem så säkert ändå. Det här gör jag gärna snart igen. Det var en rolig och givande god lek.

Onsdag kväll är det lydnadskurs igen. Ska jag lyckas få husse att göra som jag vill? Vi får väl se.

Till dess: Moff på er!