Hunden Lazer

Uck och suck!
Det är både fint och jobbigt att må dåligt.
Det började imorse med att jag kräktes två gånger fördelat på två olika mattor. Det var bara skumbollar som kom upp, så inget maginnehåll som sölade ner mattorna men Elio blev lite orolig och kontaktade husse på jobbet i alla fall. Husse menade att det nog bara var hår i halsen som kliade. Han kunde ju inte gärna känna hur jag mådde när han inte var hos mig, och det har väl hänt att jag har harklat upp slemmigt skum någon gång tidigare utan att det har varit något.

Efter ett par lugna timmar för mig själv i hallen kom Elio hem igen, och strax ringde hon åter husse. ”Pappa, han skäms en massa för något, han bara stryker bak öronen hela tiden. Jag kan inte se att han har gjort något ofog i hallen dock. ”. Elio förstod inte att jag bara var låg och inte kände mig så kry, jag ville både vara nära och ändå ifred.
Den sista bekräftelsen på att jag inte var kry fick husse lite senare på kvällen när Elio kom hem efter träningen. Jag orkade inte ens skälla henne välkommen utan lufsade bara ut för att hälsa, inte ens en rivstart orkade jag med.

Det fina med att må dåligt är att man blir så ompysslad, får bara mjuka fina ord och en massa mysigt klapp och kel. Husse tände en brasa och till och med tog upp mig i knät en stund när han satt i fåtöljen fast jag egentligen är alldeles för stor för det.

Sedan kan det faktiskt bli lite för mycket med uppmärksamhet när man mår kymigt. Då är det skönt med ett eget hörn långt från alla andra där man kan ”bara vara”, få ligga i sin egna lilla ”bubbla” må tjyvtjockt för sig själv en stund. För mig är ett av de ställena stengolvet nere i hallen på baksidan där det är både svalt,  lite mörkt, tyst och lugnt. Så där gick jag, fram och tillbaka, en stund här och en stund där.

Jag vet inte varför jag var så låg, men antagligen har jag väl stoppat i mig något dumt igen 🙁
Mattes teori är att jag stoppade i mig något onyttigt under kvällspromenaden kvällen innan. Det fanns nämligen en massa smältande snödrivor, och snö – gammal som ny – är ju så fantastiskt intressant och gott. Jag tog mig en tugga snö var jag än kom åt, en tugga i varje driva. Husse säger att snö är inte så rent som det kanske ser ut, speciellt inte om den har legat ett tag, och alldeles speciellt inte om det är en smältande snödriva. Vattnet rinner bort och skräphalten blir bara högre och högre.

Så, ät inte snö!
Eller som Väder-Annika sjöng en gång: ”Ät inte snö som blivit gul, snö som är gul är inte kul…”

Häpp! (Urrp)

Husse har skaffat en pannlampa! Med den är vi inte förvisade till tråkiga trottoarer på våra kvällspromenader utan kan istället ge oss ut i den så mycket roligare skogen fast det är becksvart ute. Husse har nog lite problem med sitt mörkerseende så han behöver väl kunna slå på helljuset där ute.  Däremot verkar han mäkta imponerad av min framfart genom skogen vid sidan av stigen och hans ljuskägla. Visst har jag väl lite nytta av att det lyser upp lite vid sidan av också så jag inte springer med nosen före in i något hårt, men framförallt för att jag alltid har koll på var ljushuvudet går. Det är lite skönt att veta att han inte irrar bort sig medan jag skuttar runt i mörkret.

Det är lite speciellt att gå i skogen när det är nattsvart ute. Man hör mer och känner andra dofter. Kanske är det ett annat liv i skogen på natten än på dagen? Lite kusligt är det också så jag håller mig gärna lite i närheten av husse och matte. Förresten har husse hittat ett nytt supereffektivt inkallningsgodis om det är någon som undrar: Falukorvstärningar! Mums!

Ett litet otyg med den där pannlampan bara är att den avslöjar vad jag gör i mörkret. Kan man inte få larva sig lite ifred utan att det ska upp på Youtube?

Nåja, det var värt det. Snö är så… coolt! 🙂 Förresten, husse ska vara glad. Det hade ju kunnat vara något med lite sämre doft. Då hade det inte varit lika roligt att ta in mig i huset igen kan jag tro!

Moff på er!

Husse har börjat leta små tillfällen där han kan släppa loss mig en liten stund, kanske lite uppmuntrad av att jag har börjat tykänna mig lite mer till husse och matte efter att de smet iväg för en långhelg för någon vecka sedan. Jag törs ju inte riktigt släppa dem ur sikte just nu, de kanske smiter igen då.

Det har ju varit en hel del hundväder i höst och i ån i skogen nedanför vår koja står vattnet väldigt högt, så högt att det svämmar över på några ställen längs vår promenad. Därför går ingen den vägen nu och det verkar vara vad husse behöver för att känna sig trygg nog att släppa mig. Jag brukar försöka trigga husse till att springa med mig men han är lite svårflörtad där. Jag kan förstå honom lite, han är inte så snabb som jag ute i terrängen och skulle väl snarare trigga min flyktinstinkt när jag får springa ifrån honom i skogen. Klokt det kanske.

Länge var husse snabbare än jag i sprintlöpning på platt mark men den tiden är förbi med råge. Med lågt huvud och lätt kutad rygg rusar jag fram likt en vinthund tycker jag själv. Åtminstone ”vinterhund” tycker husse och anspelar nog på min varma go’a päls.
Att jag springer fort det visste jag men inte hur fort. Nu vet vi: Fortare än ljudet!
Husse blev varse det häromdagen när han nästan satte hjärtat i halsen. Vi hade varit borta på det översvämmade stråket och lekt och busat en stund och var på väg hemåt igen när vi kom till det gamla elljusspår som går förbi vår koja men också förbi skola och dagis. Vi brukar ta högervarv för att slippa gå förbi alla barnen, så även denna gång. Spåret har en lång, härlig raka där jag inte kunde låta bli, i min villkorade frihet, att sträcka ut ordentligt hemåt. Efter att ha sprungit ett hundratal meter framåt stannade jag och vände om och tittade. Mycket riktigt, husse var fortfarande där. Skönt! Då kallade han på mig, satte sig på huk och stoppade handen i fickan efter lite godis. Jag flög ur startblocken och satte fart så det nästan tårades i ögonen och vinden tjöt i öronen. Husses glada och nöjda min gick över i förvåning och sedan något annat när jag utan att sakta in bara fortsatte tätt förbi honom som ett skenande snälltåg och med oförminskad fart fortsatte tills stigen krökte något hundratal meter bort åt andra hållet och försvann. Husse säger att han kallade förtvivlat mycket på mig, men jag hörde ingenting. Hans ljudvågor kan aldrig ha hunnit ifatt mig!
En bit längre fram fanns skolområdet som husse inte villa ta mig till och jag stannade av. Ingen husse.

Då hör jag hur han jollrar, stampar och fjollar sig långt borta. Han blev rätt nöjd ändå när jag kom travande runt kröken för att sedan till slut hörsamma hans inkallning och få mitt godis. Sedan fortsatte vi hemåt. Husse kopplade mig inte genast, inte med kopplet i alla fall. Däremot ”kopplade” han mig med rösten och förmanade tydligt med rösten när jag ville traska på i lite högre tempo än han, och det funkade faktiskt i det läget att vänta in husse, och till och med att gå fot utan koppel. Jag hade ju ändå fått springa av mig lite 🙂

Puss på nosen på er!

Idag hände något riktigt konstigt. Husse och jag skulle ut på morgonpromenad och när vi kom utanför dörren fick jag något kallt på nosen. Det låg där och liksom bara försvann. Det kom fler sådana där vita fluffsaker som landade både på nos, öron, över hela mig. De kom uppifrån himlen. Jag tror att det kan vara små molnbitar som föll ner till marken och lade sig att vila där. Husse kallar molnbitarna för snö och han verkar gilla det, det märktes. Jag vet inte om det var hans glädje som smittade av sig eller om det bara var att det kändes så rätt med ”snö” under mina tassar och i min päls. Dessutom smakade det så läckert, som marrängvatten, det liksom bara smälter i munnen på en.

Husse introducerade mig till en nygammal lek. Kasta boll, men nu av snö som jag skulle fånga med munnen. Snöbollarna var mycket lösare än tennisbollarna och varje gång jag hoppade upp och fångade en så gick den sönder och ploffade ut över nos, ögon och hela plytet. Husse tyckte det var lika roligt varje gång. Jag fick en konstig känsla av att det var hela tanken att de skulle gå sönder så. Efter en stund tackade husse för ”bästa snöbollskriget”.

Det var en tjej, Anja Pärson, som åkte skidor och ”gjorde sälen”. Den har jag tagit över nu, fast vi kan kalla den snöplogen. Den går ut på att jag dyker med nosen före ner i snön, sedan krälar jag mig framåt genom snön och liksom skyfflar upp en egen gång där jag har ålat fram på mage och nos. Störtskönt.

Husse kan vara lite barnslig ibland. Han gillar att göra snöänglar genom att lägga sig på rygg och flaxa som en upp-och-nervänd skalbagge. När jag ligger så så brukar jag vilja bli kliad på magen, men det var husse inte speciellt intresserad av. Själv har jag just uppfunnit en ”änglahund”. Den gör jag lite på samma sätt, fast jag rullar mer runt i stället.

Hopp och lek!!

I söndags åkte vi ut till den idrottsplats i Torhamn där Pelles Hundskola brukar hålla till. För några veckor sedan, när jag hade varit på rymmen, hade husse pratat med Pelle Polis och de hade bestämt att vi skulle komma ut i slutet av något av hans lydnadskurstillfällen så skulle han kika lite på mig.

Alla andra hundar hade redan åkt hem och Pelle syntes inte heller till. Hussegeniet hade missat tiden med en halvtimme! Nåväl, när vi nu ändå var där så passade husse och matte på att testa min inkallningslydnad på gräsplanen så de släppte loss mig. Jätteskoj tyckte jag, äntligen kunde jag fritt springa runt och sniffa alla rådjurs- och kanindofter. …och deras små lämningar.
Inkallning? Jag vet inte, jag hörde inte så mycket. Mina 30% dofthjärna hade tagit över. Rätt vad det var såg jag hur de kastade iväg min boll-i-snöre och då blev det fart, i alla fall till bollen. Att återbörda den ville jag ju inte, det vore ju mycket roligare om de ville jaga mig, så jag sprang i hög fart förbi och runt dem. Lite motvilligt lät jag mig luras till en hundgodismuta då och då, men helt nöjda med resultatet var de inte.

Rätt vad det är så kommer det någon gående med två hundar borta på grusvägen. Husse och matte såg det först och lyckades plocka in och koppla mig. Det var Pelle Polis! Han hade passat på att gå en sväng med sina hundar efter lydnadskursen. Husse, matte och han pratade lite medan jag ljudligt försökte återbekanta mig med Pelles ena vovve. Den var dock inte lika talför som jag, och när husse hade sagt till mig på skarpen fann jag det för bäst att inte använda stämbanden mer i den konversationen. Det är tur att vi hundar har så många andra sätt att uttrycka oss på också 🙂
Pelle hade ett gott råd för stunden, att undvika att hamna i situationer där vi sliter ut inkallningen så mycket det går, och att köra mycket inkallning i stunder när jag har mer fokus på husse och matte. Kanske ska de inte försöka kalla in mig i leken med snörbollen till exempel, inte just i mitt busskede i alla fall.
På söndag ska vi hur som helst komma tillbaka men då i tid för att spana in hela lydnadskurstillfället. Det ska bli skoj.

Moff på er!

Husse och matte behöver lite stimulans och jag gör mitt bästa för att de ska få röra på sig. Jag ser alltid möjligheten till lite rolig lek, antingen det handlar om mina egna leksaker eller deras. Husse har lite schysst gung i knäna när han går och det brukar jag förstärka genom att hålla på och buffa honom – eller matte för den delen – i knävecken medan de försöker ta sig över golvet utan att vingla, det är en rolig lek vi brukar ha, och om de vänder sig om för att försöka få mig att sluta så visar jag fram tuggknuten, Näbbis, bollen eller vad jag nu har buffat med. Bara att fortsätta vingelleken med lite dragkamp med andra ord. Alltid redo för lite skoj, rena busscouten! 🙂

När matte bäddade rent i sängarna på övervåningen för ett tag sedan smög  jag kvickt fram och nappade ett underlakan som jag sprang ner med till nedervåningen. Effekten uteblev dock eftersom matte inte såg det förrän efteråt. Jag som hade hoppats på lite jakt och sedan dragkamp.

Husses handskar är också tacksamma hundnappningsoffer. Inte bara för att husse gärna jagar efter mig utan också för att de luktar så gott. Dem skulle jag gott kunna tänka mig att få en stund för mig själv med… Mattes handskar går precis lika bra förresten, det var lite roligt att se hennes min när hon insåg att jag busade med henne på flit!
Jag älskar att vara sådär busigt nära så att de nästan kan nå vad jag nu har snott men ändå så att jag kan hoppa undan när de försöker få tag på det. Då blir det ofta riktigt rolig tafatt-lek.

Annars är det roligaste ändå bollen, när husse kastar, jag fångar och husse sedan försöker få tillbaka den. Det ger liksom lite av allting: Jakten, fångsten och finterna. Vi brukar göra det en stund när husse kommer hem på lunchen.

Hopp och lek till nästa gång!

Här kommer ett par snabba uppdateringar.

Kloklippning: De två senaste gångerna har inte varit helt smärtfria, så vi kanske kan börja prata om en lätt kloklippningsregression också hos husse. Förrförra gången vi klippte blev det ”Rödeby lilla blodbad”. Det sved till i klon. Husse märkte det som först genom att det började bli blod i pälsen på tassen där han just klippt, det rann rätt bra, och att jag började konstra och inte ville låta honom klippa resterande klor. Den gången handlade det om en baktass, så det mesta var ju redan klippt. Grejen är väl det att jag sliter bakklorna rätt bra själv när jag springer omkring. det borde husse ta med i beräkningen.
Sedan var det klippt nu i helgen igen. Husse klippte som vanligt men nu hann han inte mer än till andra klon på första framtassen. Den här gången rann det inget blod, men åter blev jag nervös över stinget jag hade känt och drog tassarna från husse när han vill klippa. Vid en närmare syning av klon han just hade klippt var ytan röd. Liiite, lite för mycket klippt igen. Han tog det mycket nättare efter det, och bakklorna märkte jag knappt att han klippte. Han bara ansade dem allra längst ut, antagligen för att få mig lugn och trygg med honom och hans klotång. Det blev rätt mycket kel på magen också. Jag ägnar mig hellre åt den delen 🙂

Pälsen: Det är fortsatt stadig tillväxt på pälsen. Jag har fått mycket mer ljust i min svansplym och på huvudet i pannan och bakom öronen börjar man ana att det kan bli lite ljusa inslag där också.

Börjar det bli dags för nästa fällning snart? Både husse, matte och jag har börjat ana att framförallt en del ljusa stickelhår har börjat trilla av mig. Det brukar aldrig synas på deras kläder när jag har gosat med dem men senaste dagarna har det ändrat lite på sig.
När husse borstade mig lite idag bara för att kolla läget så fick han snabbt ut en borstfull med lös päls. Jag hoppas dock att inte tappa pälsen just nu. Det vore förargligt att fälla av när vintern snart är som kallast.

Inkallningen: Jag skulle ju till Pelle Polis för att kolla upp mig lite kring min lilla ovana att tappa intresset för husse och matte när de försöker kalla in mig medan något annat spännande har fångat mitt intresse. Tyvärr har husse inte fått ihop det och nästa tillfälle vi kan träffa Pelle är den 3/12. Till dess får vi jobba på lite för oss själva.

Jo just det, en sak till! Igår kväll kom husse och matte hem igen. De smet från flocken i fredags med stora väskor. Husses människovalp Elio var hemma och tog fin hand om mig hela helgen och fram till måndagseftermiddagen när hon behövde åka på träning, så det var inga problem.

Problemet var väl när dörren låstes upp på måndagskvällen och det inte var Elio utan husse och matte! Hundan vad genant!!! Inte att det var de som kom, utan hur jag uppträdde! Som jag klängde på dem, rullade runt på marken framför dem för att de skulle klia magen, hoppade upp, på och runt dem samtidigt som jag försökte slicka, gny och skälla av glädje samtidigt! Åååh, vart tog min värdighet vägen?!?
Fast, det spelar ingen roll, huvudsaken är ju att de är hemma igen! 🙂

Ha det bäst!

Hösten är här med allt vad det innebär. Det är mörkt även när man inte sover till exempel. Ute faller äpplena med sorgsna dunsar. Jag är ju inte spökrädd, spökåldern till trots, men ibland på kvällarna när det har mörknat hör jag något, kanske är det äpplena. Då moffar jag lite lite oroligt, husse pratar lugnande med mig och jag smyger in till honom och sätter mig tätt mot hans ben. Då känns allt riktigt, riktigt bra.

Det är väldans mycket blötare ute också. Det gör mig egentligen inte så mycket… ja det är klart, är man varmt och nyvaken så kanske det inte är så jättehippt att traska ut i en iskall, blöt gräsmatta men annars gillar jag den kyliga uteluften före den uppvärmda inneluften. Lite knöligare blir det väl när jag ska in igen. Då är det alltid mellanlandning på den mjuka hallmattan och ”fyra tassar runt” med en handduk . Likväl har husse fått fundera på sitt val av vitmålat köksgolv. Det har visst aldrig våttorkats så ofta som sedan jag kom till huset 😉

När det eldas i kaminen i tv-rummet blir det faktiskt lite väl varmt för en pälsboll som mig. Då smiter jag helst ut i hallen eller i köket där det är svalare. Ibland väger dock mysfaktorn över: Den tjocka ryamattan och närheten till husse och matte är svårt att stå emot.

Så, visst är det rätt gott med hösten ändå! 🙂
Mysmoff på er!

Husse är envis, riktigt envis! …och snäll. Det är inte alltid en riktigt lyckad kombo, inte för honom i alla fall. Sedan ett par månader har jag känt mindre och mindre lust att stoppa i mig det där torrfodret som de ger mig. De har försökt fråga sig fram till vad som brukar smaka godast, fast de har inte frågat mig utan butikspersonal. Som om de skulle veta…
En gång köpte de små färskfoderbollar som de mosade ner i torrfodret och det gick riktigt bra. När de försökte upprepa det för ett par veckor sedan kunde husse inte komma ihåg vilken smak han köpte förra gången (det är inte bara nosen som funkar dåligt på husse) så i all välmening resonerade han sig fram till att en finsk renvallande lapphund måste ju älska renkött.
Hallå husse, hur tänkte du nu? Ska jag valla runt maten på köksgolvet? Jag kan bara säga att om jag var tveksam till maten innan så tog det tvärstopp där. Renkött, nej tack!

Tillbaka till tankeverkstaden för husse och matte.
Trots sviktande aptit så hade fodersäcken där hemma börjat tryta. ”Tänk dig att få äta pannkaka varje dag, jättegott ett tag men till slut rätt så trist.” Så resonerade han och matte och bestämde sig för att hitta inte bara ett utan två foder som jag gillade och som de kunde alternera mellan. Efter provätning (ja, ni läste rätt! 🙂 i butiken blev det ett valpfoder från Royal Canin och ett från Canagan som skulle ersätta det numera svårätna från Pure Natural. Vi får väl se om det var en bra strategi…
Väl hemma fick jag min första portion ”Royal Canin” sedan i somras då det ju valsades runt en del i foderdjungeln (Skräpmat och känsliga magar) för att hitta något för min då rätt risiga kista. Efter en kort tvekan till matskålen, mest av vana, slank det ner rätt lätt.
Husse ville ju dock kunna få slut på den gamla säcken också så till frukost en dag blandade han en skål med hälften av varje, gammalt och nytt.
Tvärstopp, jag vände om och gick undan. Sååå nödvändigt med mat kändes det inte. ”OK”, sa husse och ställde undan matskålen. ”Passar det inte så får du väl äta när du är hungrig nog”.
Samma sak utspelade sig vid lunchdags och vid kvällsmaten. Det fanns inget som satte igång suget i min mage av lukten ur den matskålen. Jag lunkade helt sonika bort och lade mig lätt demonstrativt att vila igen.

Matstrejken var ett faktum, husses envishet mot min. Det var ju inte så att jag inte ville äta, jag ville bara inte äta vad som helst. Servera mig något läckert, som t.ex. kaninpluttarna ute i gräset bredvid fotbollsplanen, så hinner man knappt se vad som slinker ner.
Det blev till att gå och lägga sig med tom och ljudligt knorrande mage efter en dag på energikonserverande sparlåga (mycket vila).

Vid frukosten dag två upprepade sig samma historia igen men nu ville husse annorlunda. Han skulle till jobbet och ville väl inte att jag skulle börja gnaga i mig av hallinredningen medan jag var ensam hemma, så han testade att handmata mig lite. Några bitar knaprade jag försiktigt i mig innan jag tveksamt började äta medan han höll skålen framför min nos. Jag åt väl lite mer än hälften, mest för att vara artig, innan det satte stopp igen.
Då suckade husse och bytte blandinnehållet i skålen till ren Royal Canin som jag glatt glufsade i mig.
Som ett sista test sorterade husse ut Royal Canin-maten från de utbytta resterna och höll fram dem under nosen. Skojade han?!? Det stank ju gammal äckelmat om dem. Dem fick han allt behålla.
Jag vet inte vem som vann. 1-1 kanske är ett rättvist resultat av den envishetskampen. Jag fick mat som jag tycker om, husse fick mig att åtminstone att äta det mesta av den ratade blandportionen.

Husse och matte undrar visst lite vad Royal Canin har spetsat sitt foder med. Tanken fick extra skjuts hos husse en halvtimme efter min nypremiär för ätandet då jag fick sådan energi att jag blev snudd på omöjlig att ha i köket. Tja, jag hade väl kanske svårt att dölja glädjen av god mat och orkens återkomst i kroppen 🙂

Mums på er!

I helgen fick jag prova på vad det menas med att ta hundvakten, även om tiden var dagtid och inte nattimmarna.
Husse och jag hade lovat vara med och vara vägvisare vid en löpartävling i Jämjö en bit härifrån. Samtidigt skulle husses första människovalp (Victoria heter hon trots att hon alltså är från A-kullen) springa halvmarasträckan.

Husse gjorde iordning min packsäck med vatten, skål, påsar och fickan full med godis så att det inte skulle gå någon nöd på mig, det skulle nämligen komma att ta halva dagen innan vi var klara.

Väl där var jag rätt uppstirrad, dels efter att äntligen ha kommit ur den där läbbiga hundburen, dels fanns det så väldans mycket intressanta människor som luktade så… intressant. Svett, spänning, starka liniment med mera. Dessutom hade Jändelskolan varifrån allt utgick ett sådant där högfrekvent pip som husse inte hör men väl människovalparna. Ett för människovalparna obehagligt ljud för att man inte vill att de ska hänga mellan skolbyggnaderna på helger, kvällar och nätter. De ska gärna vara i skolan, bara inte för mycket.

Det var en drygt fem kilometer  lång varvbana som skulle springas olika många gånger beroende på vilken sträcklängd man skulle springa. Vi fick stationen längst bort på banan och traskade dit i god tid innan start. Väl där började det tradiga med att husse gjorde fast mig i en vägbom. Jag hade väl kanske inte tänkt mig att en löpartävling skulle innebära timmar av stillasittande! Faktum är att när husse talade om att det handlade om löpning tänkte jag mig en massa spännande unga tikar. Besvikelsen blev förstås därefter.

Inte blev det bättre av att det tydligen var beställt hundväder som krydda. Snålblåst, några få plusgrader och regn blandat med hagel. Då var det skönt att ha sin goa tjocka päls kan jag säga. Husse var rätt välklädd han också, även om jag såg hur han började steppa runt på sina tår och massera fingrarna efter ett tag. Värre var det för löparna. Några hade shorts och linne till och med. Trots att de frös som hundar (varför säger man så?), var trötta och slitna så besvarade de torrt roat husses uppmuntrande tillrop som om det var någon slags galghumor.

Efter tre timmar ute i busvädret fick vi till slut åka hem igen. Då var jag ändå rätt nöjd med utelivet för dagen. Reservmatte-Vicke var dessutom jättenöjd eftersom hon hade sprungit sin halvmara två minuter bättre än någonsin. Duktiga hon!

Hopp och lek tills nästa gång!