Hunden Lazer

Det där med vinter verkar vara lite binärt i år. Av eller på, etta eller nolla, vitt eller grå-brunt. Vi hade en lång, blöt och rätt ljummen höst tills för ett par veckor sedan när det plötsligt slog till och blev underbar vinter med mycket och tung snö som vi nog trodde skulle ligga ett tag. Sedan blev det plötsligt ösregn och varmt och allt var borta igen på bara ett dygn, nästan över en natt faktiskt. Underbart är kort tyckte husse och fick börja dammsuga grus igen efter våra promenader.

Så för någon vecka sedan slog det till igen. Husse satt och jobbade när Elio kom hem från träningen och ursäktade sig att hon var lite sen, hon hade fått köra i sextio hela vägen. ”Har det börjat snöa” undrade husse. ”Har ni inte tittat ut de senaste timmarna” blev svaret. Ja, det var säsongens andra vinter som hade börjat och som vi har kvar fortfarande.

En av fördelarna med vintern är att den är så rolig. Både hundar och människor blir så lekfulla när det kommer snö. Husse och jag kan kasta boll på ett helt annat sätt och det verkar inte göra honom så mycket om jag inte ger tillbaka dem.

Med den här vintern kom kylan på riktigt. Speciellt morgon- och kvällspromenaderna känner man av det. Fasligt kallt om tassarna tycker husse när vi är ute och går. Det är synd om husse. Själv tycker jag att det är rätt skönt. Möjligtvis att promenaderna i 12-13 graders kyla blir lite sträva i nosen och att dofterna blir lite klenare, men snön är lika skön för det. Dessutom är det lättare att hålla koll på husse där bakom mig när det knarrar om hans steg.

Förresten, är det fler än jag som tycker att man blir lite nysig av pudersnö?

Ibland behöver naturen lite hjälp på vägen, i alla fall tycker människorna det. I Rödeby finns det ett skidspår och en skidbacke. Skidspåret har redan fått en omgång låtsassnö. Det är lite coolt det där, de tar vatten från den överfulla ån, blåser upp det i luften och låter det frysa till snö på sin väg ner mot marken igen. Det blir inte lika vit snö som naturen sköter det, och den doftar lite annorlunda även om människorna inte verkar märka så mycket av det, men det är ändå snö. Där på spåret ställer de sig på långa brädor och kasar runt, runt, runt tills de blir yra och svettiga och åker hem till sina kojor igen.

Nu när det snart är lov för människovalparna och kylan ska hålla i sig åtminstone på nätterna så verkar de ha gett sig på att fylla på den lilla natursnön i backen också. Det ska bli roligt att se när det blir klart. Jag har förstått att människorna verkar tycka att det är roligt att leka i snön, speciellt att bygga upp lite fart för att sedan rulla resten av vägen nerför backen med armar och ben spretandes i alla riktningar.

Hopp och lek medan vintern varar!
Moff!

Ja, husse han lovar så mycket och ibland slår det in fortare än man hinner ana.

I lördags, efter den häftiga leken med Blixtra, åkte han upp till Kalmar och lämnade mig här hemma med Elio och hennes kompisar. De var inte hemma just när husse skulle åka, så att först behöva avbryta leken med Blixtra och se henne åka iväg, för att sedan behöva inse att även husse åker ifrån mig igen blev för mycket för mig. Instängd i hallen blev jag bara tvungen att brista ut i en snabbt ihopskaldad klagosång om sorg, saknad och obesvarad kärlek. Jag tyckte själv att den grep rätt bra om hjärtat. Jag hörde att husse stannade till ett kort ögonblick i sina bestyr att lasta bilen där ute så den grep nog om honom också. Snart nog kom dock Elio och hennes kompisar hem och jag fick annat att tänka på. Mer om det i ett annat inlägg. Jag säger bara: ”Vill ni se en stjärna….?”

I kväll var det Elio och hennes kompisars tur att lämna mig i hallen för att åka.  Jag gav dem raskt en vers på den nykomponerade klagosången bara för att de skulle känna sig välkomna tillbaka, men strax stod husse i dörren. Hurra! Husse var tillbaka redan!!! Han följde med mig ut för att leka med mig på en gång, vilken hyvens karl han är min husse! Han såg lite finurlig ut och strax klack det till i mitt hjärta med en sådan kraft att det bara studsade skall ur halsen på mig i en staccatosång som bara Magnus Uggla kan mäta sig med:
Där kom ju även Johan och Blixtra!!!

Sittande på huk höll husse om mig, också sittande, medan han med honungslen röst försökte lugna mig. Själv försökte mitt kött och blod bara försöka komma på ett sätt att snarast hoppa ur skinnet på mig. Till sist när Johan hade kopplat loss Blixtra sa husse ”Hopp och lek!”, släppte mig som startgrindarna på en greyhoundbana och genast var leken från gårdagen åter i full gång.

Efter ett gott tag när vi började lugna ner oss lite knöt vi vänskapsband på riktigt. Jag var tvungen att gå åt sidan och lyfta på benet lite mot en liten syrénplanta. När jag var klar gick Blixtra dit och satte sig på huk över samma fläck. Nu står det skrivet där i snön hos den lilla syrénen att ”Lazer och Blixtra, två kompisar, var här”

Så, vilken helg det blev! Nu ska jag knyta mig tidigt och bara vila, vila och vila. Det tar på krafterna att ha så roligt 🙂

Moff och Kram!

Idag fick vi ett gevaliabesök. Det var när husse och jag i eftermiddags kom hem efter en promenad som lite oväntat Johan, han som tillsammans med Johanna passade mig förra helgen, tillsammans med sin syster Emilia var vid grannhuset. Deras mamma bor där så det var kanske inte så konstigt. Det som gjorde det så extra roligt var att de hade en hund med sig som jag VÄLDIGT gärna ville hälsa på. När vi från varsin sida lika ivrigt försökte klättra i staketet för att komma åt att hälsa på varandra kom husse och Johan raskt överens om det enda rätta i mina ögon, vi skulle få leka lite inne på vår tomt.

Sa jag ”lite”? Så här roligt har jag inte haft sedan jag hälsade på syrran Lexi i Bjärred i slutet av sommaren. Blixtra, en 2-årig kleiner münsterländer, var en riktigt snabb tjej och minst lika pigg som jag på att busa och rusa. Kleiner münsterländer är en hund som är som gjord för jakt, och jakt blev det en massa fast det var jag som jagade och Blixtra som var den jagade. Det blev en hel del brottning, dans och kamp också. Hon är både tuff, rolig och riktigt snabb. Hade det varit raksträcka så hade jag inte haft en chans, det syntes att hon hade en växel till som hon aldrig riktigt hann lägga i, bara några enstaka extralånga språng då och då när hon liksom bara sköt iväg.

Någonstans mitt i hela vansinnestempot stannade jag upp lite, hulkade ett par gånger och ”hurrrp”, där kom lunchen tillsammans med korvbitarna som husse hade belönat mig med under kloklippningen ett par timmar tidigare. Så mycket för kloklippningens vedermödor… Allt låg där så prydligt i en hög på gräsmattan. Husse som är så smart tog snöskyffeln och skopade upp det för att hiva det hårt och långt bort över trädgårdslandet där det kunde få försvinna i ett buskage. Hårt blev det, och högt. Högt upp i schersminbusken ett par meter bort där det klädde grenarna och rasade ner utspritt i gräsmattan i stället. Bra jobbat husse…

Efter en knapp halvtimme var vi så slut båda två att våra tungor hängde som långa röda slipsar. Husse tyckte jag lät som ett flåsande ånglok och de bestämde sig för att det nog kunde räcka så för den här gången. Johan, Emilia och Blixtra åkte och vi gick in i huset.

Lika glad som jag nyss varit, lika förtvivlad blev jag behöva gå in. Pip och gnäll.
Johan sa att Blixtra skulle vara kvar hos dem i två veckor och husse har lovat mig att vi ska få träffas och leka igen snart. Han är bra på att lova, husse…

Tjo på er!

Ibland händer det små olyckor. Då kan det vara bra att ha övat in ett oskyldigt utseende. Jag är jättedålig på det! Har jag gjort något tokigt så känner jag mig så ynklig så, sittandes på huk, med öronen bakåtstrukna och sorgsna rådjursögon. Det kan hjälpa med lite lagom dåligt samvete för att få en kram.

Ibland händer det lite större olyckor. Då kommer den oskyldiga uppsynen naturligt eftersom det  ändå är rätt tydligt att det inte är jag som har varit i farten.
För ett par dagar sedan till exempel hade det gått riktigt galet för en fågel ute i skogen. Vid ett ställe utefter stigen såg det ut som där hade varit ett kuddkrig som urartat. Det som spräckte den teorin var att att det fanns en del blod också, så var det kuddkrig så måste de ha skjutit skarpt, och det hade gått riktigt illa för den ena kudden i alla fall.

I morse hade det hänt en rejält stor olycka i skogen. Det har blåst en del de senaste dagarna och vid dagens morgonrunda låg världens jättepinne över stigen. Jag är känd hemma för att inte kunna låta vedträna vara i fred utan springer och placerar ut dem på lite olika ställen på tomten där jag kan gnaga loss en stund, men den här gången kunde inte ens husse tro att det var jag som hade varit i farten. Det var ett helt träd som hade fallit. Det hade inte tappat fotfästet och fallit. Nej, det hade gått av och splittrats flera meter upp i luften. Det gav oanade möjligheter till några tuggor som smakprov, och färska pinnar smakar ändå mest!

Snart är det vinter igen, årstiderna duggar tätt just nu tycker jag, vinter och vår om vartannat med lite höst insprängt här och var.  Moff på er till dess!

Elio, husses människovalp, åker runt på det där vita, kalla, glatta och gör en massa saker som man faller av, fast just hon faller inte. Konståkning kallas det visst. Förra veckan fick hon plötsligt veta att hon hade kommit in som reserv på en stor tävling i Uddevalla och goda råd blev dyra. Jag vet inte hur dyra, men jag tror att husse ett tag började tvivla på att han skulle ha råd. …öh.

Problem 1: Husse behövde följa med dit men jag vill INTE åka hundbur så långt.
Problem 2: Matte var upptagen i Kalmar i helgen och husse hade lite körigt att hinna få upp mig dit.
Problem 3: Morran löper. Kanske skulle hon inte morra så mycket åt mig då, men husse och hussemor var överens om att det nog var en rätt olämplig kombo med mig och en löpsk tik.

Husse var på väg att försöka sno ihop någon skjuts upp till Kalmar när han kom att tänka på Johan och Johanna som både är hundvana och som har erbjudit sig någon gång tidigare, kanske inte för en hel helg men ändå… Husse ringde och vips så blev jag stadshund för en helg.
Nu har jag ju bott i lägenhet ibland tidigare hos matte i Kalmar när jag var liten valp, men det här var ändå lite annorlunda. Johan och Johanna var spännande och lite nya även om jag har hälsat på dem några gånger, i deras lägenhet fanns det nya ljud, nya rum och nya dofter.

Dessutom lekte och kelade de med mig nästan hela tiden, moff vad fint jag hade det! 🙂

I Karlskrona finns det åtminstone två hundrastgårdar där man kan få springa lite lös. Det var skoj. Vi åkte ut till en lite större vid Vämöparken där jag fick rusa av mig lite och träna inkallning. Jag ville ju inte kvadda mina chanser för framtiden så jag gjorde mitt bästa att komma när de kallade in mig. Jag tror det gick rätt bra 🙂

Dessutom fick jag se det där stora våta blå som nu mest var det stora våta grå. Det har jag knappt sett sedan husse tog upp båten ur vattnet, men oj vad det doftar gott när det blåser in från havet. Vi var ute på Stumholmen och gick en sväng. Vad annorlunda det är att gå på promenad på stadens öar jämfört med i skogen i Rödeby. Jättefint och roligt!

På lördagskvällen ringde husse och kollade med Johan att jag skötte mig, och Johan ljög fint om hur duktig jag var. Visst, jag hade väl inte riktigt kunnat hålla tyst alltid när det hördes någon som gick i trapphuset, jag måste ju tala om för Johan och Johanna och den där ute att hen var upptäckt. …och visst, jag hade väl lite raskt råkat hoppa upp i någons säng också. Nåväl, just som de pratade i telefonen kom Johanna hem efter halva sin löptur för att jag skulle få följa med en bit på slutsvängen. Attans att husse skulle vara i telefonen just då. Det var ju lätt försmädligt att han skulle höra hur ljudligt jag välkomnade Johanna, men jag blev ju så glad.

Nåväl, på söndagskvällen tog den här utflykten slut. Johan och Johanna lämnade hem mig till Rödeby och nu har husse och Elio kommit hem. Strax ska jag sova som en liten stock i husses sovrum. Det har varit en helg fullmatad med upplevelser och intryck. Nu ska det bli skönt att trilla in i gamla gängor igen.

Tack Johan och Johanna, borta var fantastiskt bra! 🙂

Med snön som har kommit så är det lätt för husse att spåra också. Det jag ser hur tydligt som helst med nosen behöver stackars husse hjälp av ögonen för att se, men nu vet han till exempel att de där spåren jag är så jätteintresserad av att nosa på här hemikring är från något han kallar rådjur. Jag kallar dem ”klövfotade lekkompisar som doftar adrenalinkick”. Ikväll fick de ett nytt namn: ”Stirrande nattliga reflexögon”. Vi var nämligen ute med husses pannlampa i skogen här nedanför när jag ”kände” att det var något där ute i mörkret. I ljuset från husses pannlampa såg vi tre par vitglödgade ögon som svävade fram i mörkret mellan träden. Husse är vrålcool, han bara stod där och hypnotiserade dem med sin pannlampa. Ögonen stannade upp, två par försvann men det tredje paret bara stirrade mot oss ur mörkret, försvann ibland i några blinkningar men hängde envist kvar som om de var leviterade lysmaskar. Att jag inte kröp ur skinnet! Jag pep och gnydde av leklust, men så snart vi började bana oss vägen fram försvann de. Det enda vi fann var klövavtryck i snön för husse och det färska doftspåret som ledde bort för mig.

För ett par dagar sedan, i torsdags morse, var vi ute på tidig morgonpromenad, återigen med husses pannlampa. Vi gick vår vanliga runda nere i skogen bakom kvarteret där vi bor. Som vanligt doftade det av andra hundar, hussar, mattar och lite annat smått och gott. Nosen gick som en symaskinsnål över terrängen när vi kom fram till ett spår som inte ens husse kunde missa: Ett enormt stort tassavtryck. Husse tror att det minst måste vara en Sankt Bernhardsbjörn eller kanske Baskervilles hund som satt det avtrycket.

Förresten, ni vet det där med att fotavtryck, tassavtryck och sådant, det har en väldigt tydlig doft, det är ju därför jag vädrar så mycket där någon har gått. Husse har just fått upp sina näsborrar för att mina tassar luktar fotsvett, lite som gamla torkade gympastrumpor säger han. Tja, det kanske finns hopp för hans nos i alla fall.

Till sist, här är ett spår jag inte får följa för husse. Annars tycker jag att det verkar vara ett bra nybörjarspår för nosblinda!

Tut på er!

Ursäkta, det kom lite av sig efter att husse och matte kom hem från sin skidresa. Jag skyller på min skrivmaskin, han har haft ”så mycket med jobbet” på sistone som han säger, vad det nu kan betyda. Som tur är har han kunnat jobba rätt mycket hemifrån för jag har suttit som ett plåster på honom så snart jag har haft möjlighet, speciellt första veckan. Det har känts bra, riktigt bra. Det är svårt att förklara men jag förstod knappt hur mycket jag hade saknat dem förrän de kom hem och jag har känt att jag har haft lite att ta ifatt.

Det sprider sig en rastlöshet i mig. Ute har det doftat väldigt speciellt på sistone, både i luften och särskilt när vi har promenerat genom byn har jag fått rejäla doser av den där doften längs vägen. Under de promenaderna har jag blivit alldeles ”hyper” och nosen har gått som en skenande dammsugare för att försöka lukta upp så mycket som möjligt av den. Husse och matte har väl inte riktigt gillat att jag har farit runt så pass i kopplet så lite besvärligt har det blivit på det viset.

Den där hyperaktiva känslan har krupit på mig ibland på kvällarna också när jag har nästan stressat husse och matte att leka med mig med extra häftiga rörelser, lite extra uppspärrade ögon och ögonvitor som snarare varit ögonrödor. Till slut har jag gärna velat kramas lite. Husse och matte kramas, det har jag sett, men när jag försöker krama deras arm till exempel med mina framben och ställa mig upp mot dem så har de inte alls tyckt att det har varit någon bra idé. Då har de raskt slutat leken eller kelet och så blev det inget mer med den delen.

Husse tror att en tik kan ha löpt här i vår närhet. Jag vet inte men kanske är det lite vår i luften ändå? 🙂

Kram på er!

Natten till söndag sov jag själv i huset. Hussemor som hade tagit hand om mig några dagar åkte hem på kvällen och lät mig sova i hallen där husse brukar placera mig när jag ska vara själv hemma. Husse och matte hade varit bortspungna i en vecka nu.
Plötsligt vaknade jag mitt i natten av ljudet av en bil som rullade ner och röster från några som pratade. Det gick en rysning genom mig för de där rösterna kände jag mycket väl igen. När dörren öppnades stormade jag ut och mycket riktigt, där stod husse på huk med öppna armar med matte strax bakom och hennes valp Jacob på väg fram. Jag höll på att få fnatt totalt och for fram och tillbaka mellan dem som en flipperkula och försökte släcka en veckas uppdämd saknad på bara någon minut. Jag var helt hyper. Under någon knapp timme tills de hade gjort sig redo för att hoppa i säng sprang jag cirklar runt dem vad de än gjorde.

Söndagen blev en kompensationsdag. Jag tror vi hann med allt vi brukar göra på en vecka fast på en enda dag: Vi började med morgonkel, först vid mattes sida av sängen, sedan vid husses. Därefter tog husse med mig ut på en rejäl morgonpromenad och inspekterade översvämningarna vid ån. Den här gången fortsatte vi förbi dem. Det är tur att husse är terränggående.

Jag fick springa lös en stund också och kom som en blixt så fort husse kallade. Det var så skönt att få rusa av sig lite över stock och sten att jag inte bara sprang till husse, någon gång rusade jag en liten omväg för att få några meter extra och rundade ett träd, men jag rusade till husse i alla fall.

Jag lekte dragkamp med matte. Hon är bäst på det och lyfter hela mig och svingar mig som en pendel i filten. Det stärker nog både min och mattes nacke och skuldror kan jag tro. Det är skoj hur som helst 🙂
Lite bollkastning och sedan en liten tur med husse igen när han skulle ut och springa på eftermiddagen som sedan avslutades med… ta-daaa: Kloklippning!
Hela gänget runt: 16 klor och två sporrar gick som ett nafs, eller kanske två nafs då, nafs som smakade falukorv.

När husse till slut började dona med annat nere i källaren, typ pelletspannan och tvättmaskinen fann jag det för bäst att lägga mig till ro i hallen. Där slocknade jag, och inte ens när husse kom upp från källaren igen orkade jag mer än att förflytta mig till sovrummet för att snusa vidare.

Så mycket kär lek på en dag tar på krafterna!
Moff!

Den inflyttade skogsindividen, granen, blev inte så långlivad. Husse och matte bestämde sig för att låta den flytta ut igen redan i fredags, lite förtida har jag förstått men varför förstod jag inte då. Den berövades allt fint tingel-tangel och bars sedan ut på altanen. Där står den faktiskt fortfarande, grön och fin. Julgransplundringen som de kallade det hade en del trevliga inslag också. Husse petade i sista stund dit ett alldeles extra intressant avlångt korvliknande paket med en omisskännlig doft av köttbulle som jag skulle få plundra. Innehållet bestod av tre köttbullar, supergoda. Omslagspappret hade de kunnat skippa dock, det var både torrt och smaklöst.

Utöver att städa ut granen så packade de ihop en massa saker i väskor också. Sådant brukar aldrig båda gott, snarare brukar det betyda obehagligheter typ bilturer. Min vita säck packades dock inte, ett gott tecken i sig men på lördagen befagades mina farhågor när husse började packa ut skidor och väskor i bilen. Normalt sett vill jag gärna springa med och svansa runt benen på husse och matte så fort de går ut genom dörren, men  jag förstod att hålla mig undan den här gången. Kanske, kanske kunde man hoppas på att husse inte skulle packa in mig också i bilen då, så jag lade mig lydigt och lugnt till ro på min filt i hallen och beskådade deras bestyr. När de så småningom var klara kom husse fram till mig och jag tänkte att nu var det klippt. Men nej, husse var alldeles extra mjuk och go i rösten när han kom fram och klappade mig och lite vemodigt sa ”hej då Lazergubben”. Skönt men lite konstigt, de skulle nog bara till jobbet några timmar utan mig men husse verkade så annorlunda, nästan lite sorgsen.

Ett par timmar senare kom Elio hem men husse och matte har dröjt flera dagar nu. Det har känts jättejobbigt och jag har inte haft någon matlust alls. Dessutom har det smällt en massa smällare som gjort mig orolig. I största allmänhet en rätt olustig känsla över alltihop. …ja utom då att Elio gjort allt för att muntra upp mig. Boll i snöre och lite belöningsgodis är alltid en god bit på vägen :).
Förresten, apropå smällare så kom grannens människovalpar och knackade på på nyårsafton, sa att de hade smällare och undrade om det var OK att använda dem här eller om de borde göra det någon annan stans nu när jag bodde här. När Elio sa att det kanske var bättre om de kunde hitta någonstans där det inte hördes så mycket hem till oss så sa de ”Okey” och gick. Gulliga, snälla dem som tänkte på lilla mig!

Idag kom hussemor, hennes Kaj och deras lilla Morran… eller, ja, Kajsa som hon egentligen heter. De ska visst bo hemma hos mig några dagar tills husse och matte kommer hem igen, och det artar sig bra. Morran morrar inte lika mycket åt mig längre, vi kan till och med ligga och vila på var sin sida om hussemors fötter utan att hon tar allt för illa vid sig.
Hur som helst hoppas jag att husse kommer hem snart igen. Han kan till och med få klippa mina klor, då får jag ju ligga i hans famn och nosa hans doft igen!

Kram på er!

Idag har det varit en riktigt tokig dag. Dels har skogen flyttat in i vår koja. Inte hela skogen men en gran. Granen har begåvats med riktigt blanka och färggranna kottar, låtsassnö på glittriga snören och små ljus för att lysa upp alltihop, förmodligen för att det inte ska bli som i mörka skogen på kvällen. Dessutom har de lagt en massa hinder under granen, antagligen för att jag inte ska kunna lyfta benet mot granen misstänker jag.

Annars har det varit en toppendag på många sätt. Vi har både varit ute och ”julaftonsprungit”, en tradition som husse och matte har och som jag känner att jag kommer att gilla skarpt. Nya selen på, linan i mattes kontroll och mycket mer utrymme att röra sig. Ändå sprang jag det mesta av sträckan efter eller jämte husse, och inte försökte jag hoppa upp och hälsa på de vi mötte. Alla verkade nöjda och glada med det.

Näbbis återfanns idag. Han har i någon månads tid levt i exil i egen avskildhet i vår normalt avstängda gamla källartrapp där jag lämnade honom. Som vi har undrat, och vilket kärt återseende!

I Näbbis frånvaro skaffade matte ”Nalla”. Nalla blev mitt livs första julklapp idag. Näbbis återkomst och Nallas inträde kom att ske med mindre än ett dygns mellanrum. Först blev tanken att Nalla skulle få vara den som skulle tåla lite hård lek medan Näbbis vilade på avbytarbänken, men just nu är det Nalla som sitter på avbytarbänken… eller rättare sagt på sjukbänken. En halv dags lek och redan trettio stygn! Finns det något riktig hållbart i leksaksväg för en vilde som jag?!?

Husse och matte har ju stängslat in hela tomten för att jag ska kunna springa fritt på den. Nu förstår jag inte riktigt längre, för ikväll ska visst tomten komma in. Det ska vara en gammal rödklädd man med vitt skägg. Jag har en känsla av att han kommer att få oemotståndlig rejält med skäll om han kommer. Moff…
Sedan ville de plötsligt att jag skulle låtsas vara tomten. Ja, jag är instängslad, men det känns inte så läckert att bli sprungen på. Jag anar en skillnad men är oklar på vad.

Nog om detta, det har varit en härlig dag med den närmaste familjeflocken, en massa plingig musik, härliga dofter och en massa förväntan och glädje i luften. I morgon fortsätter det roliga när den utflugna delen av flocken kommer hem också. Till dess:

God Jul på er allihop!